24 dec 2016 06:00

24 dec 2016 06:00

Julen – hoppets högtid

I en värld som under det senaste året präglats av politiska oroligheter behövs de hoppingivande högtiderna.

Miljarder människor världen över firar jul. En kristen högtid till minne av Jesu födelse, då enligt den kristna tron Guds son föddes som människa i utkanten av det romerska imperiet. Festen spårar sitt ursprung till historiska beräkningar gjorda runt mitten av 100-talet, och lever än i dag, trots sekulariseringens tryck, kvar i hela den västerländska civilisationen som den största och mest firade högtiden på hela året.

Med tanke på julens budskap är det förståeligt. För den kristna kyrkan är det dagen då mänskligheten – vars existens sedan uråldriga tider sargats av ondska, våld och hårdhet – plötsligt ställdes inför något radikalt annorlunda: en person som med hela sitt liv och sin död skulle uppenbara ett alternativ till det mörker som finns omkring och i varje människa. Enligt kristna var det judarnas efterlängtade Messias som föddes. Den rättvisa kung som skulle rädda judarna från den romerska ockupationsmaktens förtryck och återupprätta deras rike – en hoppets gestalt. De kristna tolkade detta hopp på ett annorlunda sätt. För dem båda stod dock just hoppet i centrum.

Människan lever på hoppet, och mänskligheten närs av drömmar. I synnerhet när det ser mörkt ut. Vi må leva i den kommande rymdkoloniseringens millennium, men alldeles bakom oss ligger det blodigaste seklet i historien. Även det gångna året har bjudit på mycket mörker. I Ukraina fortsätter oroligheterna, och i Syrien rasar inbördeskriget vidare. Flyktingkrisen är inte över, och EU står inför söndrande utmaningar från populister och illiberala tankegångar. Därtill kommer konflikten med Vladimir Putins Ryssland. Och terrorattackerna fortsätter. Senast dådet i Berlin och mordet på den ryske ambassadören i Turkiet.

Under dessa omständigheter är det inte förvånande om man ger efter för mörkret och tappar tron på framtiden. Just då, när det är som mörkast, gör det oss gott att påminnas om ljuset. Julen är en sådan möjlighet. En chans att andas ut, glömma alla oroligheter och rikta blicken mot det positiva som mänskligheten hoppas på och längtar efter – det sanna, det goda, det sköna – nu konkretiserat som Jesus, Fridsfurstens, födelse. Som en älskad svensk julpsalm har uttryck det: Kom, kom, signade jul! Sänk dina vita vingar / över stridernas blod och larm, / över all suckan ur människobarm.

Sverige är i dag ett sekulariserat land, men behovet av hopp och högtider finns kvar. I sin berömda nyårsdikt från 1850, som kretsar just kring hoppet om en bättre framtid, avslutar Lord Tennyson sitt verk med ord som återkopplar till julen: ”Ring mörkrets skuggor bort ur alla land; ring honom in, den bidande Messias!” Med Messiasgestalten som en hoppets tecken är det ord vi kan göra till våra; det är ord vi behöver. Omvärlden förändras och vardagsproblematiken kan se olika ut, men styrkan i hoppet förblir densamma.

Thomas Hermansson/SNB

Miljarder människor världen över firar jul. En kristen högtid till minne av Jesu födelse, då enligt den kristna tron Guds son föddes som människa i utkanten av det romerska imperiet. Festen spårar sitt ursprung till historiska beräkningar gjorda runt mitten av 100-talet, och lever än i dag, trots sekulariseringens tryck, kvar i hela den västerländska civilisationen som den största och mest firade högtiden på hela året.

Med tanke på julens budskap är det förståeligt. För den kristna kyrkan är det dagen då mänskligheten – vars existens sedan uråldriga tider sargats av ondska, våld och hårdhet – plötsligt ställdes inför något radikalt annorlunda: en person som med hela sitt liv och sin död skulle uppenbara ett alternativ till det mörker som finns omkring och i varje människa. Enligt kristna var det judarnas efterlängtade Messias som föddes. Den rättvisa kung som skulle rädda judarna från den romerska ockupationsmaktens förtryck och återupprätta deras rike – en hoppets gestalt. De kristna tolkade detta hopp på ett annorlunda sätt. För dem båda stod dock just hoppet i centrum.

Människan lever på hoppet, och mänskligheten närs av drömmar. I synnerhet när det ser mörkt ut. Vi må leva i den kommande rymdkoloniseringens millennium, men alldeles bakom oss ligger det blodigaste seklet i historien. Även det gångna året har bjudit på mycket mörker. I Ukraina fortsätter oroligheterna, och i Syrien rasar inbördeskriget vidare. Flyktingkrisen är inte över, och EU står inför söndrande utmaningar från populister och illiberala tankegångar. Därtill kommer konflikten med Vladimir Putins Ryssland. Och terrorattackerna fortsätter. Senast dådet i Berlin och mordet på den ryske ambassadören i Turkiet.

Under dessa omständigheter är det inte förvånande om man ger efter för mörkret och tappar tron på framtiden. Just då, när det är som mörkast, gör det oss gott att påminnas om ljuset. Julen är en sådan möjlighet. En chans att andas ut, glömma alla oroligheter och rikta blicken mot det positiva som mänskligheten hoppas på och längtar efter – det sanna, det goda, det sköna – nu konkretiserat som Jesus, Fridsfurstens, födelse. Som en älskad svensk julpsalm har uttryck det: Kom, kom, signade jul! Sänk dina vita vingar / över stridernas blod och larm, / över all suckan ur människobarm.

Sverige är i dag ett sekulariserat land, men behovet av hopp och högtider finns kvar. I sin berömda nyårsdikt från 1850, som kretsar just kring hoppet om en bättre framtid, avslutar Lord Tennyson sitt verk med ord som återkopplar till julen: ”Ring mörkrets skuggor bort ur alla land; ring honom in, den bidande Messias!” Med Messiasgestalten som en hoppets tecken är det ord vi kan göra till våra; det är ord vi behöver. Omvärlden förändras och vardagsproblematiken kan se olika ut, men styrkan i hoppet förblir densamma.

Thomas Hermansson/SNB