29 dec 2016 06:00

29 dec 2016 06:00

Taktlöst spel om strategin

LEDARE

Blir det något av med regeringens livsmedelsstrategi? Hittills har det talats en hel del om strategin för en hållbar och konkurrenskraftig livsmedelskedja, med sikte på år 2030. Vi är nu ett år närmare år 2030 utan att någon strategi presenterats.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Om man ska tro landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S) så är det ännu oklart om det blir en blocköverskridande uppgörelse kring målen i livsmedelsstrategin. Bucht är dock optimistisk (ATL 23/12). I förhandlingarna mellan regeringen och oppositionen verkar det inte hända särskilt mycket.

Regeringen tycker att oppositionen låter blockpolitiken stå i vägen för sakpolitiken och oppositionen tycker att regeringen begär alltför fria händer att utforma detaljerna i strategin. Inte undra på att livsmedelsstrategin skjutits upp över ett år.

”Pinsamt och respektlöst”. Ordförandena för Lantmännen och Arla Foods, Bengt-Olov Gunnarsson och Åke Hantoft, döljer inte sin irritation över politikernas oförmåga att komma till skott (Land Lantbruk 23/12). De har all anledning att var irriterade och till och med förbannade.

De senaste åren har i princip alla frågor som rört lantbruket bekvämt kunnat viftas undan av ansvariga politiker med hänvisning till den kommande livsmedelsstrategin. Det har knappt gått att få något svar alls på vad politikerna tänker göra för livsmedelsproduktionen.

Under 2017 måste både regering och opposition leverera. Att bli helt ense om detaljer är att begära lite väl mycket, men en någorlunda bred uppslutning om hur Sverige ska öka produktionen av livsmedel är inte att begära för mycket. Kring djur, natur och miljöpåverkan finns det trots allt en hyfsat stor samsyn, så det borde inte vara ett oöverstigligt hinder, även om kan man misstänka att MP kräver mer ekologisk odling och mindre kött.

Jordbruket står inför vad politiker brukar kalla ”stora utmaningar”. I det korta perspektivet har inte minst mjölkkrisen visat hur hårt överskott och svag konkurrenskraft kan slå mot svensk produktion. I det långa perspektivet är problemet dock snarare brist på livsmedel. Antingen på grund av oroligheter som stör importen eller att den globala efterfrågan inte kan tillfredsställas. FN beräknar att den globala livsmedelsproduktionen måste öka med 60 procent till år 2030.

Under de senaste 20 åren har svensk livsmedelsproduktion minskat och vi har blivit till 50 procent beroende av import. Ur ett folkförsörjningsperspektiv är det naturligtvis inte bra. Dessbättre har vi i kölvattnet av Rysslands militära framfart börjat uppmärksamma självförsörjning på livsmedel igen.

Politiska och inte minst säkerhetspolitiska aspekter blir allt viktigare. Att Sverige inte klarar av att på utsatt tid ta fram en politisk plattform för livsmedel som spänner över flera mandatperioder är då en förolämpning mot såväl producenter som konsumenter. Vi har ju trots allt goda förutsättningar, i form av jord, vatten, teknik och kunnande, att öka livsmedelsproduktionen.

Greger Ekman/SNB

Om man ska tro landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S) så är det ännu oklart om det blir en blocköverskridande uppgörelse kring målen i livsmedelsstrategin. Bucht är dock optimistisk (ATL 23/12). I förhandlingarna mellan regeringen och oppositionen verkar det inte hända särskilt mycket.

Regeringen tycker att oppositionen låter blockpolitiken stå i vägen för sakpolitiken och oppositionen tycker att regeringen begär alltför fria händer att utforma detaljerna i strategin. Inte undra på att livsmedelsstrategin skjutits upp över ett år.

”Pinsamt och respektlöst”. Ordförandena för Lantmännen och Arla Foods, Bengt-Olov Gunnarsson och Åke Hantoft, döljer inte sin irritation över politikernas oförmåga att komma till skott (Land Lantbruk 23/12). De har all anledning att var irriterade och till och med förbannade.

De senaste åren har i princip alla frågor som rört lantbruket bekvämt kunnat viftas undan av ansvariga politiker med hänvisning till den kommande livsmedelsstrategin. Det har knappt gått att få något svar alls på vad politikerna tänker göra för livsmedelsproduktionen.

Under 2017 måste både regering och opposition leverera. Att bli helt ense om detaljer är att begära lite väl mycket, men en någorlunda bred uppslutning om hur Sverige ska öka produktionen av livsmedel är inte att begära för mycket. Kring djur, natur och miljöpåverkan finns det trots allt en hyfsat stor samsyn, så det borde inte vara ett oöverstigligt hinder, även om kan man misstänka att MP kräver mer ekologisk odling och mindre kött.

Jordbruket står inför vad politiker brukar kalla ”stora utmaningar”. I det korta perspektivet har inte minst mjölkkrisen visat hur hårt överskott och svag konkurrenskraft kan slå mot svensk produktion. I det långa perspektivet är problemet dock snarare brist på livsmedel. Antingen på grund av oroligheter som stör importen eller att den globala efterfrågan inte kan tillfredsställas. FN beräknar att den globala livsmedelsproduktionen måste öka med 60 procent till år 2030.

Under de senaste 20 åren har svensk livsmedelsproduktion minskat och vi har blivit till 50 procent beroende av import. Ur ett folkförsörjningsperspektiv är det naturligtvis inte bra. Dessbättre har vi i kölvattnet av Rysslands militära framfart börjat uppmärksamma självförsörjning på livsmedel igen.

Politiska och inte minst säkerhetspolitiska aspekter blir allt viktigare. Att Sverige inte klarar av att på utsatt tid ta fram en politisk plattform för livsmedel som spänner över flera mandatperioder är då en förolämpning mot såväl producenter som konsumenter. Vi har ju trots allt goda förutsättningar, i form av jord, vatten, teknik och kunnande, att öka livsmedelsproduktionen.

Greger Ekman/SNB