30 dec 2016 06:00

30 dec 2016 06:00

Regler måste kunna följas

LEDARE

Östra Göinge, en liten kommun med drygt 14 000 invånare i nordöstra Skåne, har blivit förgrundsgestalten i kommunernas kamp mot statens orimliga krav. ”Statliga myndigheter gaddar ihop sig och jagar en av de kommuner i landet som tagit störst ansvar för mottagande av flyktingar. Är det inte tvärtom staten ska agera?” Det frågar sig kommunstyrelsens ordförande Patric Åberg (M) i en debattartikel i Aftonbladet (29/12).
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Frågan är rimlig och behöver ställas. Staten har ställt orimligt höga krav på kommunerna. De kommuner som redan från början var tjänstvilliga och ställde upp i mottagandet har inte fått de lättnader de behövt senare. Östra Göinge är en sådan kommun och 2014 vägrade kommunen att ta emot tre ensamkommande unga som Malmö stad anvisat.

Detta beslut har dragits många varv i rätten. Det har slagits fast att kommunen inte hade rätt att trotsa reglerna. Inspektionen för vård och omsorg, IVO, har beslutat sig för att kräva nya viten av kommunen. Två ansökningar om totalt tre miljoner kronor har myndigheten nyligen lämnat in till förvaltningsrätten.

Mycket talar för att IVO är ute efter att statuera ett exempel. Att visa landets övriga kommuner vad som händer när man inte följer de tvingande reglerna. Det kan tyckas rimligt på ett sätt. Alla ska väl ändå följa de regler som finns? Men det finns goda skäl för myndigheten att tänka om, det torde även regeringen inse även om dess företrädare inte skulle erkänna det offentligt.

Problemet uppstår när det regelverk staten har tagit fram tvingar kommunerna till något de inte kan uppfylla. När de ska ta emot människor och inhysa dem i bostäder som inte finns, lära upp dem i skolor som inte finns med hjälp av lärare som inte heller finns och sedan lära dem att söka jobb som inte kommer att finnas. Vad ska kommunerna göra när kraven är fantastiska till sin natur snarare än realistiska?

Det enda som återstår i det läget är att vägra att följa av riksdagen stiftade lagar – inte av hänsyn till politik eller en känsla för rätt och fel, utan för att det inte går att följa lagen längre. Systemet är inte skapat för att hantera denna situation, det är en konstitutionell krissituation som blir alltmer angelägen.

Hur hårt anser regeringen att en kommun i ett sådant läge bör straffas? Hur många miljoner kronor ska det kosta att inte magiskt kunna svara upp emot statens krav?

För att lagar och regler ska vara legitima är det minsta som krävs att det går att följa dem. När förtroendet för lagarna sjunker kommer också förtroendet för de institutioner som har skapat dem att sjunka. Det är med andra ord minst sagt stora värden som regeringen satsar – men vad är det den hoppas att vinna?

Det bästa utgången nu synes vara att inte bli ihågkommen som regeringen som försökte tvinga kommunerna att glömma verkligheten. Det är inte mycket att hurra för.

Daniel Persson/SNB

Frågan är rimlig och behöver ställas. Staten har ställt orimligt höga krav på kommunerna. De kommuner som redan från början var tjänstvilliga och ställde upp i mottagandet har inte fått de lättnader de behövt senare. Östra Göinge är en sådan kommun och 2014 vägrade kommunen att ta emot tre ensamkommande unga som Malmö stad anvisat.

Detta beslut har dragits många varv i rätten. Det har slagits fast att kommunen inte hade rätt att trotsa reglerna. Inspektionen för vård och omsorg, IVO, har beslutat sig för att kräva nya viten av kommunen. Två ansökningar om totalt tre miljoner kronor har myndigheten nyligen lämnat in till förvaltningsrätten.

Mycket talar för att IVO är ute efter att statuera ett exempel. Att visa landets övriga kommuner vad som händer när man inte följer de tvingande reglerna. Det kan tyckas rimligt på ett sätt. Alla ska väl ändå följa de regler som finns? Men det finns goda skäl för myndigheten att tänka om, det torde även regeringen inse även om dess företrädare inte skulle erkänna det offentligt.

Problemet uppstår när det regelverk staten har tagit fram tvingar kommunerna till något de inte kan uppfylla. När de ska ta emot människor och inhysa dem i bostäder som inte finns, lära upp dem i skolor som inte finns med hjälp av lärare som inte heller finns och sedan lära dem att söka jobb som inte kommer att finnas. Vad ska kommunerna göra när kraven är fantastiska till sin natur snarare än realistiska?

Det enda som återstår i det läget är att vägra att följa av riksdagen stiftade lagar – inte av hänsyn till politik eller en känsla för rätt och fel, utan för att det inte går att följa lagen längre. Systemet är inte skapat för att hantera denna situation, det är en konstitutionell krissituation som blir alltmer angelägen.

Hur hårt anser regeringen att en kommun i ett sådant läge bör straffas? Hur många miljoner kronor ska det kosta att inte magiskt kunna svara upp emot statens krav?

För att lagar och regler ska vara legitima är det minsta som krävs att det går att följa dem. När förtroendet för lagarna sjunker kommer också förtroendet för de institutioner som har skapat dem att sjunka. Det är med andra ord minst sagt stora värden som regeringen satsar – men vad är det den hoppas att vinna?

Det bästa utgången nu synes vara att inte bli ihågkommen som regeringen som försökte tvinga kommunerna att glömma verkligheten. Det är inte mycket att hurra för.

Daniel Persson/SNB