03 maj 2017 06:00

03 maj 2017 06:00

Löfven skarvar om prioriteringarna

  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Statsminister Stefan Löfven är en klart bättre talare än vad som normalt påstås. Han ger ett stadigt och närmast orubbligt intryck, det är definitivt en fördel för en politiker. Att han inte verkar särskilt fiffig eller lustig är knappast ett bekymmer, det är högst sekundära egenskaper hos en statsledare. Löfvens stora bekymmer är dock att han för att hålla retoriken igång tvingas till ett väldigt löst förhållande till sanningen.

När Löfven närmade sig slutet av sitt första maj-tal attackerade han oppositionen för att inte sätta riket främst med orden: ”Det är en uråldrig socialdemokratisk princip: Landet först – partipolitiken sen. Nu och för alltid.” Det är ett uttalande med flera problem.

Till att börja med är det en väldigt specifik definition av landets väl som Löfven far efter. Vad han vänder sig emot är att oppositionen inte ger honom carte blanche att genomföra vänsterpolitik. Han har försökt att göra detta till ett stort nummer sedan dagarna efter valet när han ”sträckte ut en hand” till flera borgerliga partier. Men att stödja en S-MP-V-politik var helt enkelt ett partipolitiskt erbjudande som var lätt att tacka nej till, helt utan inverkan på rikets väl och ve.

Därutöver är det en ren brist på sanning att påstå att S har för vana att sätta landet framför partiet. Ingenstans märks det så tydligt som när det gäller försvars- och säkerhetspolitiken.

Socialdemokraternas politik bygger i dessa frågor helt och hållet på partipolitiska överväganden och har inget att göra med rikets väl och ve. Sveriges närområde destabiliseras mer och mer för var dag. Ryssland har effektivt tillåtits annektera en del av Ukraina och för krig i en annan del av samma land. De ryska intressena är ingen akademisk fråga för Sverige, ändå kunde regeringen inte ens ta sig samman och sätta stopp för den ryska användningen av svenska hamnar när gasledningen Nord Stream 2 ska konstrueras.

Löfven och även försvarsminister Peter Hultqvist (S) talar gärna om att säkerhet måste byggas tillsammans med andra och att vi med likasinnade måste försvara de demokratiska värdena. Det logiska skulle vara ett svenskt Natomedlemskap. Det skulle höja tröskeln för att agera mot Sverige samt öka tryggheten för till exempel våra baltiska grannar som i dagsläget har en väldigt utsatt position. Ändå vägrar S att ens överväga detta.

Anledningen är att partiets historieskrivning bygger på myten om Sveriges neutralitet under kalla kriget. Sanningen är att Sverige var fast förankrat i västblocket och förlitade sig på hjälp från Nato vid ett eventuellt angrepp från Sovjet. Istället för att erkänna att S aktivt förde svenskarna bakom ljuset väljer Löfven att återgå till 1980-talsretoriken och tala om neutrala zoner mellan blocken – som om vi fortfarande inte ställt oss tydligt på demokratins sida.

Löfven må vara en bättre talare än hans rykte medger, men innehållet i det han säger skapar inget förtroende. S har i sanning långt kvar att gå innan det kan sägas att landet går före partiet.

Daniel Persson/SNB

Statsminister Stefan Löfven är en klart bättre talare än vad som normalt påstås. Han ger ett stadigt och närmast orubbligt intryck, det är definitivt en fördel för en politiker. Att han inte verkar särskilt fiffig eller lustig är knappast ett bekymmer, det är högst sekundära egenskaper hos en statsledare. Löfvens stora bekymmer är dock att han för att hålla retoriken igång tvingas till ett väldigt löst förhållande till sanningen.

När Löfven närmade sig slutet av sitt första maj-tal attackerade han oppositionen för att inte sätta riket främst med orden: ”Det är en uråldrig socialdemokratisk princip: Landet först – partipolitiken sen. Nu och för alltid.” Det är ett uttalande med flera problem.

Till att börja med är det en väldigt specifik definition av landets väl som Löfven far efter. Vad han vänder sig emot är att oppositionen inte ger honom carte blanche att genomföra vänsterpolitik. Han har försökt att göra detta till ett stort nummer sedan dagarna efter valet när han ”sträckte ut en hand” till flera borgerliga partier. Men att stödja en S-MP-V-politik var helt enkelt ett partipolitiskt erbjudande som var lätt att tacka nej till, helt utan inverkan på rikets väl och ve.

Därutöver är det en ren brist på sanning att påstå att S har för vana att sätta landet framför partiet. Ingenstans märks det så tydligt som när det gäller försvars- och säkerhetspolitiken.

Socialdemokraternas politik bygger i dessa frågor helt och hållet på partipolitiska överväganden och har inget att göra med rikets väl och ve. Sveriges närområde destabiliseras mer och mer för var dag. Ryssland har effektivt tillåtits annektera en del av Ukraina och för krig i en annan del av samma land. De ryska intressena är ingen akademisk fråga för Sverige, ändå kunde regeringen inte ens ta sig samman och sätta stopp för den ryska användningen av svenska hamnar när gasledningen Nord Stream 2 ska konstrueras.

Löfven och även försvarsminister Peter Hultqvist (S) talar gärna om att säkerhet måste byggas tillsammans med andra och att vi med likasinnade måste försvara de demokratiska värdena. Det logiska skulle vara ett svenskt Natomedlemskap. Det skulle höja tröskeln för att agera mot Sverige samt öka tryggheten för till exempel våra baltiska grannar som i dagsläget har en väldigt utsatt position. Ändå vägrar S att ens överväga detta.

Anledningen är att partiets historieskrivning bygger på myten om Sveriges neutralitet under kalla kriget. Sanningen är att Sverige var fast förankrat i västblocket och förlitade sig på hjälp från Nato vid ett eventuellt angrepp från Sovjet. Istället för att erkänna att S aktivt förde svenskarna bakom ljuset väljer Löfven att återgå till 1980-talsretoriken och tala om neutrala zoner mellan blocken – som om vi fortfarande inte ställt oss tydligt på demokratins sida.

Löfven må vara en bättre talare än hans rykte medger, men innehållet i det han säger skapar inget förtroende. S har i sanning långt kvar att gå innan det kan sägas att landet går före partiet.

Daniel Persson/SNB