27 jun 2017 06:00

27 jun 2017 06:00

Det är dyrt att rädda liv

LEDARE: Räddning

Att ta emot räddningsuppdrag till sjöss ska kosta pengar. Det menar i alla fall SOS Alarm, som nu vill att den ideella föreningen Sjöräddningssällskapet, SSRS, ska ingå ett nytt avtal för att larm ska fortsätta vidarebefordras till den. Detta är ännu ett exempel på hur offentligheten vill ta pengar från det som är nödvändigt och ger till det som är överflödigt, eller rentav skadligt.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Den absolut största delen av all sjöräddning i Sverige görs av SSRS, en organisation som finansieras av medlemsavgifter, donationer och arv. Fram till årsskiftet hade den ett avtal med SOS Alarm, ägt av staten och Sveriges kommuner och landsting, som innebar att man betalade en symbolisk summa för att få information om larm och pågående räddningsinsatser. SOS Alarm sa upp det gamla avtalet och vill nu ha ett nytt, men den här gången till en högre kostnad för SSRS.

SOS Alarm vill alltså att SSRS ska betala för att utföra de räddningsaktioner som statliga kustbevakningen eller sjöfartsverket annars skulle behöva ta. Det räcker alltså inte med att offentliga medel, och kanske också liv, besparas då SSRS rycker ut, utan nu ska det även tjänas mer än en symbolisk summa pengar på det. Ett snabbt överslag över vad det skulle kosta att driva sjöräddningen med 70 räddningsstationer runt hela Sverige och jour dygnet runt visar att det omöjligt kan vara kostnadseffektivt för det offentliga att slå undan benen för SSRS verksamhet.

Förvisso är även SSRS beroende av SOS Alarms tjänster, det vill säga vidarebefordrade larm. Nu handlar det dock om en organisation som drivs av frivilliga mot ett offentligt ägt företag, vars syfte dessutom är att på snabbast möjliga sätt rädda liv. Båda parter underlättar för varandra, så varför vill SOS Alarm nu riskera att samarbetet upphör?

Politiskt styrda pengar har märkliga tendenser. Å ena sidan flödar de i bidragsform ut till organisationer och föreningar som enligt politiker fyller en viktig funktion. Ett exempel på det är den hårt kritiserade Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF, som delat ut pengar till föreningar som spridit rasistiska och islamistiska budskap.

Å andra sidan verkar det finnas en tendens att ideella aktörers arbete motverkas. Här figurerar vinterns konflikt om huruvida Jägareförbundet ska få behålla det allmänna uppdraget att leda och organisera delar av jakt och viltvård som ytterligare ett exempel.

Mot slutet av 2017 väntas resultatet från 112-utredningen, som ska redovisa hur SOS Alarm kan utformas och finansieras på ett bättre sätt. Fallet med SSRS gör det än tydligare att en utredning är motiverad. Frivilliga krafter som kanaliseras att utföra viktiga uppdrag till en ringa kostnad för det offentliga är en stor tillgång, och inte något som ska förhindras.

Agnes Karnatz/SNB

Den absolut största delen av all sjöräddning i Sverige görs av SSRS, en organisation som finansieras av medlemsavgifter, donationer och arv. Fram till årsskiftet hade den ett avtal med SOS Alarm, ägt av staten och Sveriges kommuner och landsting, som innebar att man betalade en symbolisk summa för att få information om larm och pågående räddningsinsatser. SOS Alarm sa upp det gamla avtalet och vill nu ha ett nytt, men den här gången till en högre kostnad för SSRS.

SOS Alarm vill alltså att SSRS ska betala för att utföra de räddningsaktioner som statliga kustbevakningen eller sjöfartsverket annars skulle behöva ta. Det räcker alltså inte med att offentliga medel, och kanske också liv, besparas då SSRS rycker ut, utan nu ska det även tjänas mer än en symbolisk summa pengar på det. Ett snabbt överslag över vad det skulle kosta att driva sjöräddningen med 70 räddningsstationer runt hela Sverige och jour dygnet runt visar att det omöjligt kan vara kostnadseffektivt för det offentliga att slå undan benen för SSRS verksamhet.

Förvisso är även SSRS beroende av SOS Alarms tjänster, det vill säga vidarebefordrade larm. Nu handlar det dock om en organisation som drivs av frivilliga mot ett offentligt ägt företag, vars syfte dessutom är att på snabbast möjliga sätt rädda liv. Båda parter underlättar för varandra, så varför vill SOS Alarm nu riskera att samarbetet upphör?

Politiskt styrda pengar har märkliga tendenser. Å ena sidan flödar de i bidragsform ut till organisationer och föreningar som enligt politiker fyller en viktig funktion. Ett exempel på det är den hårt kritiserade Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF, som delat ut pengar till föreningar som spridit rasistiska och islamistiska budskap.

Å andra sidan verkar det finnas en tendens att ideella aktörers arbete motverkas. Här figurerar vinterns konflikt om huruvida Jägareförbundet ska få behålla det allmänna uppdraget att leda och organisera delar av jakt och viltvård som ytterligare ett exempel.

Mot slutet av 2017 väntas resultatet från 112-utredningen, som ska redovisa hur SOS Alarm kan utformas och finansieras på ett bättre sätt. Fallet med SSRS gör det än tydligare att en utredning är motiverad. Frivilliga krafter som kanaliseras att utföra viktiga uppdrag till en ringa kostnad för det offentliga är en stor tillgång, och inte något som ska förhindras.

Agnes Karnatz/SNB