14 jul 2017 06:00

14 jul 2017 06:00

En sötsugen regering

SKATT. Bristande självkontroll eller vilja till detsamma är ett problem som breder ut sig alltmer. Ett av de många uttryck detta tar sig är att svenska folket blir fetare. Ett annat är regeringen som griper varje tänkbar skattekrona i flykten. I ett tematiskt genidrag förenas dessa fenomen då regeringen nu överväger att införa en sockerskatt.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Något annat positivt med förslaget är svårt att finna. Det är förstås möjligt att anföra att en gemensamt finansierad sjukvård faktiskt ställer krav på oss. Och den som uppvisar ett beteende som medför en ökad belastning av de gemensamma systemen kan tänkas få stå för en lite större del än annars vore fallet. Men svensken dignar redan under ett av världens allra högsta skattetryck. Det kan inte vara där skon klämmer.

En annan möjlighet vore förstås att skatten ska verka handlingsdirigerande. Incitament spelar roll, det är välkänt. Höjd skatt på arbete leder till färre arbetade timmar och högre skatt på cigaretter verkar leda till minskat rökande. I London kostar ett paket cigaretter över 150 kronor och det är väsentligt färre rökare på gatorna än i Stockholm. Problemet är bara att sockerskatt redan har prövats på andra ställen så vi vet hur stor effekt det har. I Danmark var politikerna åtminstone vänliga nog att ta bort den socker- och fettskatt som införts då det visats att den inte gjorde någon skillnad. Är det någon som tror att finansminister Magdalena Andersson (S), kanske mest känd för införandet av den självhöjande bensinskatten, kommer att göra samma sak?

Det hjälps inte att socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) presenterar tanken på att införa en sockerskatt samtidigt som hon pratar om fler idrottstimmar i skolan, ursprungligen ett moderat förslag (SR 10/7). Sockerskatten har redan visats sakna hälsoeffekter, om den kan sägas ha någon effekt alls skulle det vara att göra arbetarklassen relativt fattigare då konsumtionen av socker tenderar att vara högre i den gruppen.

Sanningen är att regeringen inte överväger en sockerskatt av folkhälsoskäl. Det handlar inte om BMI eller kalorier. Det handlar om mer pengar till statskassan. Socialdemokraterna förenar en stor lust till nya utgifter med en ovilja att göra sig av med gamla och då återstår endast nya skatter och avgifter.

Det kan ses som ett klassiskt fall av projicering. Ministrarna talar om hur människor äter och dricker sig för feta för sitt eget bästa, men i själva verket är det de själva som inte klarar av att lägga band på sina lustar till andras pengar. Genom sig själv känner man andra.

Att folkhälsominister Gabriel Wikström så sent som för ett år sedan talade om att det inte ska bli en sockerskatt verkar nu vara helt glömt. Förra årets skattehöjningar är intecknade, eller ska man säga uppätna? Nu behövs en portion till.

Är det någon som behöver sättas på en bantningskur i det här landet så är det staten.

Daniel Persson/SNB

Något annat positivt med förslaget är svårt att finna. Det är förstås möjligt att anföra att en gemensamt finansierad sjukvård faktiskt ställer krav på oss. Och den som uppvisar ett beteende som medför en ökad belastning av de gemensamma systemen kan tänkas få stå för en lite större del än annars vore fallet. Men svensken dignar redan under ett av världens allra högsta skattetryck. Det kan inte vara där skon klämmer.

En annan möjlighet vore förstås att skatten ska verka handlingsdirigerande. Incitament spelar roll, det är välkänt. Höjd skatt på arbete leder till färre arbetade timmar och högre skatt på cigaretter verkar leda till minskat rökande. I London kostar ett paket cigaretter över 150 kronor och det är väsentligt färre rökare på gatorna än i Stockholm. Problemet är bara att sockerskatt redan har prövats på andra ställen så vi vet hur stor effekt det har. I Danmark var politikerna åtminstone vänliga nog att ta bort den socker- och fettskatt som införts då det visats att den inte gjorde någon skillnad. Är det någon som tror att finansminister Magdalena Andersson (S), kanske mest känd för införandet av den självhöjande bensinskatten, kommer att göra samma sak?

Det hjälps inte att socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) presenterar tanken på att införa en sockerskatt samtidigt som hon pratar om fler idrottstimmar i skolan, ursprungligen ett moderat förslag (SR 10/7). Sockerskatten har redan visats sakna hälsoeffekter, om den kan sägas ha någon effekt alls skulle det vara att göra arbetarklassen relativt fattigare då konsumtionen av socker tenderar att vara högre i den gruppen.

Sanningen är att regeringen inte överväger en sockerskatt av folkhälsoskäl. Det handlar inte om BMI eller kalorier. Det handlar om mer pengar till statskassan. Socialdemokraterna förenar en stor lust till nya utgifter med en ovilja att göra sig av med gamla och då återstår endast nya skatter och avgifter.

Det kan ses som ett klassiskt fall av projicering. Ministrarna talar om hur människor äter och dricker sig för feta för sitt eget bästa, men i själva verket är det de själva som inte klarar av att lägga band på sina lustar till andras pengar. Genom sig själv känner man andra.

Att folkhälsominister Gabriel Wikström så sent som för ett år sedan talade om att det inte ska bli en sockerskatt verkar nu vara helt glömt. Förra årets skattehöjningar är intecknade, eller ska man säga uppätna? Nu behövs en portion till.

Är det någon som behöver sättas på en bantningskur i det här landet så är det staten.

Daniel Persson/SNB