02 feb 2016 16:19

02 feb 2016 16:19

Tro, känsla och hoppfullhet

KRÖNIKA

  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Jag har alltid känt att jag tror på något. Jag skulle inte kalla mig religiös, jag tror inte på helvetet och jag känner inte heller att jag har ett behov av att gå i kyrkan speciellt ofta. Däremot kan jag ibland längta efter att få gå dit eftersom jag gillar atmosfären.

Jag kan tycka att det är fint att människor har en tro på något som är större än de själva och att få ingå i det är en tanke som tilltalar mig. Kanske är det så att jag aldrig aktivt tänkt på vad det är jag tror på eller varför. Det är bara en slags värme som jag bär med mig i ryggen.

Jag försöker leva mitt liv genom att vara en så bra människa det bara går, både mot mig och mot andra och jag är på det här sättet vare sig det finns någon uppe i himlen eller inte. Men visst hoppas jag väl på att det finns något härligt som väntar efter jordelivet.

När jag arbetade inom vården satt jag vak inne hos en väldigt gammal dam som sedan länge hade slutat stiga upp ur sin säng. Åldern hade gjort henne så krum att puckeln på ryggen var högre än hennes huvud och oförmågan att få i sig näring hade gjort att bröstet sjunkit långt, långt in. Efter flera dagars djup, nästan medvetslös, sömn då hakan legat stadigt mot bröstet och hon knappt orkar öppna ögonen förstod vi att slutet började närma sig.

Jag satt där, bredvid sängen, då hon helt plötsligt lyfte på huvudet, tittade med klar blick ut i rummet och med ett leende spelandes i mungiporna utbrast ”Anders! Är det du?”.

Strax därefter tog hon sina sista andetag och när jag sedan fick reda på att Anders var hennes sedan länge avlidna bror gick det rysningar längs med hela kroppen på mig.

Man får tro på vad man vill men jag vill gärna tro att det är precis såhär det är när man vandrar mellan rikena, att man får återförenas med alla de man saknat på jorden.

Jag har alltid känt att jag tror på något. Jag skulle inte kalla mig religiös, jag tror inte på helvetet och jag känner inte heller att jag har ett behov av att gå i kyrkan speciellt ofta. Däremot kan jag ibland längta efter att få gå dit eftersom jag gillar atmosfären.

Jag kan tycka att det är fint att människor har en tro på något som är större än de själva och att få ingå i det är en tanke som tilltalar mig. Kanske är det så att jag aldrig aktivt tänkt på vad det är jag tror på eller varför. Det är bara en slags värme som jag bär med mig i ryggen.

Jag försöker leva mitt liv genom att vara en så bra människa det bara går, både mot mig och mot andra och jag är på det här sättet vare sig det finns någon uppe i himlen eller inte. Men visst hoppas jag väl på att det finns något härligt som väntar efter jordelivet.

När jag arbetade inom vården satt jag vak inne hos en väldigt gammal dam som sedan länge hade slutat stiga upp ur sin säng. Åldern hade gjort henne så krum att puckeln på ryggen var högre än hennes huvud och oförmågan att få i sig näring hade gjort att bröstet sjunkit långt, långt in. Efter flera dagars djup, nästan medvetslös, sömn då hakan legat stadigt mot bröstet och hon knappt orkar öppna ögonen förstod vi att slutet började närma sig.

Jag satt där, bredvid sängen, då hon helt plötsligt lyfte på huvudet, tittade med klar blick ut i rummet och med ett leende spelandes i mungiporna utbrast ”Anders! Är det du?”.

Strax därefter tog hon sina sista andetag och när jag sedan fick reda på att Anders var hennes sedan länge avlidna bror gick det rysningar längs med hela kroppen på mig.

Man får tro på vad man vill men jag vill gärna tro att det är precis såhär det är när man vandrar mellan rikena, att man får återförenas med alla de man saknat på jorden.

  • SANDRA HJORT