07 okt 2016 06:00

07 okt 2016 06:00

"Testa mitt pannben"

GRÖNA BANDET: 130 mils vandring

Runt 130 mils vandring på fjället. Christopher Andersson gick själv från Treriksröset till Grövelsjön, en tuff tur som tog 59 dagar.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

– Jag gick från norr till söder, det var en mental grej att känna att man gick hemåt, säger Christopher Andersson, nyligen hemkommen från sin tuffa vandring.

Tanken på att vandra det Gröna bandet väcktes då han läste om den man som gick sträckan första gången.

– Jag började planera på allvar förra sommaren för att se om det var genomförbart men efter att jag varit på en föreläsning med Renata Chlumska där hon berättade om sina äventyr bestämde jag mig för att köra.

Aldrig så långt

Han har ett multisportteam så han är van vid extremsport och han har vandrat i fjällen tidigare men aldrig så här långt. Han fick god stöttning av sina föräldrar och hjälp med råd och utrustning av Cold Skills.

Med drygt 25 kilo i ryggsäcken, 14 kartor där var femte kilometer var utmärkt började han sin vandring där han planerade att slå läger efter 2,5 mil per dag.

– Det var mina geografiska mål men sen fick kroppen avgöra om det blev längre eller kortare. Även tillgången till vatten var viktigt för att jag skulle kunna laga mat och tvätta mig. Det var skönt att ha en grundplan men sen måste man vara beredd att tänka om.

Tuff inledning

Inledningen på vandringen var tuff.

– Det tog mig sju dagar att gå från Treriksröset till Abisko och det var den värsta biten. Det var regnigt och blött. Jag gick genom en björkskog där det kändes som skogen flöt, jag sjönk ned 20 centimeter i leran, säger han och tillägger:

– Det är en tuff färd men jag gillar när det är tungt och det är en utmaning. Syftet var att testa mitt pannben och jag nådde det jag ville nå. Det var ibland enformigt, tråkigt, blött och småkallt men det är bara att fortsätta ändå. Jag sa från början att ska jag gå ska jag också gå i mål. Att ge upp för att det är tråkigt är inget alternativ, enda gången det hade varit okej att avbryta var om jag hade blivit skadad.

En dag gick vandringen extra bra. Han gick hela dagen i uppåt sju kilometers hastighet och gick ända fram till halv tio på kvällen.

– Då var jag i en riktig formtopp. Det var riktigt häftigt att kunna hålla det tempot under så lång tid.

Har utvecklats

Han gick ensam men mötte många trevliga människor under vägen, medmänniskor som bjöd på mat, ibland sovplats inomhus och som varit nyfikna på det han gjorde. Han tycker att han under vandringens gång lärt sig att uppskatta de små sakerna i tillvaron mer och han tycker att har utvecklats, blivit mer envis, blivit bättre på att lösa problem men även blivit bättre på att läsa av sig själv och lyssna på sin egen kropp.

Kunde gått längre

Det var en skön känsla när han kom i mål i Grövelsjön.

– När jag väl var där kändes det inte som jag gått så långt och jag skulle ha kunnat gå längre. Det är skönt att veta att man kan öka svårighetsgraden lite grand.

Vandringen har gett mersmak och han längtar redan tillbaka norröver.

– Jag gick från norr till söder, det var en mental grej att känna att man gick hemåt, säger Christopher Andersson, nyligen hemkommen från sin tuffa vandring.

Tanken på att vandra det Gröna bandet väcktes då han läste om den man som gick sträckan första gången.

– Jag började planera på allvar förra sommaren för att se om det var genomförbart men efter att jag varit på en föreläsning med Renata Chlumska där hon berättade om sina äventyr bestämde jag mig för att köra.

Aldrig så långt

Han har ett multisportteam så han är van vid extremsport och han har vandrat i fjällen tidigare men aldrig så här långt. Han fick god stöttning av sina föräldrar och hjälp med råd och utrustning av Cold Skills.

Med drygt 25 kilo i ryggsäcken, 14 kartor där var femte kilometer var utmärkt började han sin vandring där han planerade att slå läger efter 2,5 mil per dag.

– Det var mina geografiska mål men sen fick kroppen avgöra om det blev längre eller kortare. Även tillgången till vatten var viktigt för att jag skulle kunna laga mat och tvätta mig. Det var skönt att ha en grundplan men sen måste man vara beredd att tänka om.

Tuff inledning

Inledningen på vandringen var tuff.

– Det tog mig sju dagar att gå från Treriksröset till Abisko och det var den värsta biten. Det var regnigt och blött. Jag gick genom en björkskog där det kändes som skogen flöt, jag sjönk ned 20 centimeter i leran, säger han och tillägger:

– Det är en tuff färd men jag gillar när det är tungt och det är en utmaning. Syftet var att testa mitt pannben och jag nådde det jag ville nå. Det var ibland enformigt, tråkigt, blött och småkallt men det är bara att fortsätta ändå. Jag sa från början att ska jag gå ska jag också gå i mål. Att ge upp för att det är tråkigt är inget alternativ, enda gången det hade varit okej att avbryta var om jag hade blivit skadad.

En dag gick vandringen extra bra. Han gick hela dagen i uppåt sju kilometers hastighet och gick ända fram till halv tio på kvällen.

– Då var jag i en riktig formtopp. Det var riktigt häftigt att kunna hålla det tempot under så lång tid.

Har utvecklats

Han gick ensam men mötte många trevliga människor under vägen, medmänniskor som bjöd på mat, ibland sovplats inomhus och som varit nyfikna på det han gjorde. Han tycker att han under vandringens gång lärt sig att uppskatta de små sakerna i tillvaron mer och han tycker att har utvecklats, blivit mer envis, blivit bättre på att lösa problem men även blivit bättre på att läsa av sig själv och lyssna på sin egen kropp.

Kunde gått längre

Det var en skön känsla när han kom i mål i Grövelsjön.

– När jag väl var där kändes det inte som jag gått så långt och jag skulle ha kunnat gå längre. Det är skönt att veta att man kan öka svårighetsgraden lite grand.

Vandringen har gett mersmak och han längtar redan tillbaka norröver.

  • Anneli Malm