10 nov 2015 06:00

10 nov 2015 06:00

Nu vet jag vad svartsoppa smakar

ALF EHN

Nu har jag ätit svartsoppa och kan tänka mig att göra det igen.

Mat är en speciell historia. Vi har ofta förutfattade meningar om rätter vi inte ätit. Vi utgår från att något inte är gott och att det aldrig kommer att förekomma på vår meny.

När jag var yngre var jag övertygad om att sill var vidrigt. Bara att äta rå fisk, sa ju det mesta. Dessutom luktade den ju konstigt, beroende på vilken inläggning sillbitarna låg i, och såg lite allmänt dallrig och sladdrig ut.

Det var ingenting för mig.

Jag är inte sämre än att jag kan ändra mig och numera, när jag blivit vuxen eller åtminstone uppnått vuxen ålder, tillhör sill mina favoriträtter. Åt käka några sillbitar tillsammans med god potatis, gräddfil och lite gräslök är en höjdare. Det behöver inte vara midsommar, påsk eller jul. För oss är det en året runt-rätt.

Lutfisk är ännu ett kapitel i min historia om mat jag gått miste om på grund av idiotiska idéer. Under min ungdom såg jag lutfisk som en dallrande, smaklös (hur jag nu kunde veta det), blek och - inte minst - benfylld sörja som låg utsmetad på ett fat.

Jag åt fiskbullar när den övriga familjen käkade lutfisk.

Nu ångrar jag det. Precis som med sillen tillhör lutfisk numera mina favoriträtter. Vi äter det flera gånger per år och det är fest när den läckra fisken serveras tillsammans med vitpeppar, potatis och gröna ärtor.

Under alla år har jag haft liknande tankar om svartsoppa. Bara tanken på att äta blod från en gås, gjorde att det tog emot. Till skillnad mot sill och lutfisk hade jag aldrig kommit i kontakt med svartsoppa, och hade aldrig behövt stå med skammens rodnad i ansiktet och tacka nej på grund av att jag trodde det var äckligt.

Jag skrev ”hade”. För någon vecka sedan, då vi besökte Skåne, var konfrontationen ett faktum.

Värdinnan sa glatt:

”Jag tänkte vi skulle äta svartsoppa till lunch:”

Jag svalde hårt, men sa att det skulle bli gott, samtidigt som jag erkände att jag aldrig ätit den typen av soppa.

En stund senare var det dags. Grytan med den varma soppan ställdes på bordet. Jag kämpade med alla mina fördomar, men tog soppsleven och hällde upp soppan på min tallrik. Försiktigt tog jag fram skeden, fiskade upp lite soppa och luktade på den. Den luktade ju pepparkaka. Den kunde ju inte vara farligt och jag smakade. Då kände jag att den sträva pepparkakssmaken följdes upp med en eftersmak av konjak.

Tänk vad jag missat genom åren.

 

 

Hiss:

4 036 betalade entré för att se Malmö FF spela cupfotboll mot Götene.

 

Diss:

0-1 mot Stoke var ännu en förnedring för Chelsea.

 

Mat är en speciell historia. Vi har ofta förutfattade meningar om rätter vi inte ätit. Vi utgår från att något inte är gott och att det aldrig kommer att förekomma på vår meny.

När jag var yngre var jag övertygad om att sill var vidrigt. Bara att äta rå fisk, sa ju det mesta. Dessutom luktade den ju konstigt, beroende på vilken inläggning sillbitarna låg i, och såg lite allmänt dallrig och sladdrig ut.

Det var ingenting för mig.

Jag är inte sämre än att jag kan ändra mig och numera, när jag blivit vuxen eller åtminstone uppnått vuxen ålder, tillhör sill mina favoriträtter. Åt käka några sillbitar tillsammans med god potatis, gräddfil och lite gräslök är en höjdare. Det behöver inte vara midsommar, påsk eller jul. För oss är det en året runt-rätt.

Lutfisk är ännu ett kapitel i min historia om mat jag gått miste om på grund av idiotiska idéer. Under min ungdom såg jag lutfisk som en dallrande, smaklös (hur jag nu kunde veta det), blek och - inte minst - benfylld sörja som låg utsmetad på ett fat.

Jag åt fiskbullar när den övriga familjen käkade lutfisk.

Nu ångrar jag det. Precis som med sillen tillhör lutfisk numera mina favoriträtter. Vi äter det flera gånger per år och det är fest när den läckra fisken serveras tillsammans med vitpeppar, potatis och gröna ärtor.

Under alla år har jag haft liknande tankar om svartsoppa. Bara tanken på att äta blod från en gås, gjorde att det tog emot. Till skillnad mot sill och lutfisk hade jag aldrig kommit i kontakt med svartsoppa, och hade aldrig behövt stå med skammens rodnad i ansiktet och tacka nej på grund av att jag trodde det var äckligt.

Jag skrev ”hade”. För någon vecka sedan, då vi besökte Skåne, var konfrontationen ett faktum.

Värdinnan sa glatt:

”Jag tänkte vi skulle äta svartsoppa till lunch:”

Jag svalde hårt, men sa att det skulle bli gott, samtidigt som jag erkände att jag aldrig ätit den typen av soppa.

En stund senare var det dags. Grytan med den varma soppan ställdes på bordet. Jag kämpade med alla mina fördomar, men tog soppsleven och hällde upp soppan på min tallrik. Försiktigt tog jag fram skeden, fiskade upp lite soppa och luktade på den. Den luktade ju pepparkaka. Den kunde ju inte vara farligt och jag smakade. Då kände jag att den sträva pepparkakssmaken följdes upp med en eftersmak av konjak.

Tänk vad jag missat genom åren.

 

 

Hiss:

4 036 betalade entré för att se Malmö FF spela cupfotboll mot Götene.

 

Diss:

0-1 mot Stoke var ännu en förnedring för Chelsea.