16 feb 2016 04:00

16 feb 2016 04:00

Under en vecka var alla ungar på glid

KRÖNIKA

Sportlov. Vilket underbart ord; att ha lov för att sporta.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Tänk om man vore barn på nytt och kunde njuta av en vecka med sport.

En hel vecka.

Då var det oftast snöiga vintrar, vad jag minns i alla fall – de andra har jag väl förträngt. Det gick att åka skidor och skridskor, men sportlovsveckan innehöll betydligt mer.

Jag vet inte hur det är nu, mina barn har vuxit ur sportlovsåldern, men jag tvivlar på att utbudet är lika brett som då. För att fixa aktiviteter krävs det ledare, och det är en bristvara i många klubbar just nu. De som ställer upp för ungarna är värda all uppskattning.

När det begav sig på min tid hände det något varje dag. På måndagen var det skidtävling vid bygdegården, på tisdagen bandycup på en naturisbana. Under onsdagen tog vi bussen in till Lidköping och spelade badminton, dagen därpå var det bordtennisträning följt av en tävling i bygdegården. På fredagen fixade föreningarna i trakten och skolan en enkel avslutningsfest med prisutdelning. Utöver alla de aktiviteterna var det lilla skolbiblioteket öppet, alla som ville låna böcker var välkomna. I staden fanns det också mycket att välja mellan, annonsen i lokaltidningen med sportlovsaktiviteterna revs alltid ur och sattes upp på ett strategisk plats i hemmet.

Då tänkte man inte på hur många ideella ledare som lade ned massor av tid för att vi unga skulle få en bra vecka. Ingen skulle behöva sitta overksam. Vi tog mycket för givet, tänkte inte på varför det fungerade. De enda gångerna vi funderade och reagerade var när det, vilket hände ytterst sällan, inte fungerade.

Väl medveten om att jag låter som den gamla gubbe jag är, noterar jag att det var före datorns, Internets och mobiltelefonens – som numera är en dator som det går att ringa med – tid. Det gick inte att borra ned sig i stolen eller på soffan och surfa, spela spel eller chatta med kompisar via ”fejjan” eller något annat socialt medium.

Det enda sociala mediet som var aktuellt för vår del var IRL, i verkliga livet, alltså.

Efter en sådan vecka var det skönt att komma till skolan och vila upp sig.

För barnens skull hoppas jag på lagom kallt och snö under veckan.

Kanske kan det få barnen att gå ut, och lämna datorn och mobilen för en stund?

 

 

Hiss: Tänk vad Jan-Ove Waldner, 50-åringen som spelade sin sista match i torsdags, har betytt för svensk pingis.

Diss: Människor som tar saker och ting för givet.

 

Tänk om man vore barn på nytt och kunde njuta av en vecka med sport.

En hel vecka.

Då var det oftast snöiga vintrar, vad jag minns i alla fall – de andra har jag väl förträngt. Det gick att åka skidor och skridskor, men sportlovsveckan innehöll betydligt mer.

Jag vet inte hur det är nu, mina barn har vuxit ur sportlovsåldern, men jag tvivlar på att utbudet är lika brett som då. För att fixa aktiviteter krävs det ledare, och det är en bristvara i många klubbar just nu. De som ställer upp för ungarna är värda all uppskattning.

När det begav sig på min tid hände det något varje dag. På måndagen var det skidtävling vid bygdegården, på tisdagen bandycup på en naturisbana. Under onsdagen tog vi bussen in till Lidköping och spelade badminton, dagen därpå var det bordtennisträning följt av en tävling i bygdegården. På fredagen fixade föreningarna i trakten och skolan en enkel avslutningsfest med prisutdelning. Utöver alla de aktiviteterna var det lilla skolbiblioteket öppet, alla som ville låna böcker var välkomna. I staden fanns det också mycket att välja mellan, annonsen i lokaltidningen med sportlovsaktiviteterna revs alltid ur och sattes upp på ett strategisk plats i hemmet.

Då tänkte man inte på hur många ideella ledare som lade ned massor av tid för att vi unga skulle få en bra vecka. Ingen skulle behöva sitta overksam. Vi tog mycket för givet, tänkte inte på varför det fungerade. De enda gångerna vi funderade och reagerade var när det, vilket hände ytterst sällan, inte fungerade.

Väl medveten om att jag låter som den gamla gubbe jag är, noterar jag att det var före datorns, Internets och mobiltelefonens – som numera är en dator som det går att ringa med – tid. Det gick inte att borra ned sig i stolen eller på soffan och surfa, spela spel eller chatta med kompisar via ”fejjan” eller något annat socialt medium.

Det enda sociala mediet som var aktuellt för vår del var IRL, i verkliga livet, alltså.

Efter en sådan vecka var det skönt att komma till skolan och vila upp sig.

För barnens skull hoppas jag på lagom kallt och snö under veckan.

Kanske kan det få barnen att gå ut, och lämna datorn och mobilen för en stund?

 

 

Hiss: Tänk vad Jan-Ove Waldner, 50-åringen som spelade sin sista match i torsdags, har betytt för svensk pingis.

Diss: Människor som tar saker och ting för givet.