09 okt 2014 06:00

16 dec 2015 09:30

Lever som på 1940-talet

Skymningslandet
Marie Hermansson
Albert Bonniers förlag

Martina har inget jobb och har just fått flytta från sin andrahandslägenhet. Hon tänkte flytta hem till föräldrarna men de har byggt om så hennes gamla rum finns inte längre. Hon träffar då en gammal vän, Tessan, som berättar att hon är anställd av en gammal dam, Florence; som piga och allt i allo.

Martina följer med Tessan till Glimmenäs herrgård och träffar Florence. Florence sitter omgiven av sina tickande klockor och hennes inre tid har stannat på år 1943. Martina får också anställning som sekreterare och allt blir en lek för de båda flickorna, de måste bära gamla 40-talskläder, låtsas skriva viktiga brev som aldrig postas.

De dukar också upp till middag för inbillade middagsgäster, allt för att upprätthålla illusionen om en tid på Florence var ung och lycklig. Men de blir fler på herrgården. Först en vilsen tonårstjej på rymmen, sedan två killar som Tessan och Martina träffat under en kväll på stan.

En dag börjar de fundera över vem ska ärva Florence och de hittar ett testamente där det stod att ett gammalt sällskap skulle ärva henne, problemet är bara att sällskapet har upphört att fungera för länge sedan. De fem bestämmer sig för att bilda sällskapet igen. Allt krånglar till sig när Florence får en stroke och hamnar på sjukhus.

Ibland hittar man en pärla bland böcker och den här tycker jag var det, mycket tänkvärd om äldrevård och arbetslöshet.

Martina har inget jobb och har just fått flytta från sin andrahandslägenhet. Hon tänkte flytta hem till föräldrarna men de har byggt om så hennes gamla rum finns inte längre. Hon träffar då en gammal vän, Tessan, som berättar att hon är anställd av en gammal dam, Florence; som piga och allt i allo.

Martina följer med Tessan till Glimmenäs herrgård och träffar Florence. Florence sitter omgiven av sina tickande klockor och hennes inre tid har stannat på år 1943. Martina får också anställning som sekreterare och allt blir en lek för de båda flickorna, de måste bära gamla 40-talskläder, låtsas skriva viktiga brev som aldrig postas.

De dukar också upp till middag för inbillade middagsgäster, allt för att upprätthålla illusionen om en tid på Florence var ung och lycklig. Men de blir fler på herrgården. Först en vilsen tonårstjej på rymmen, sedan två killar som Tessan och Martina träffat under en kväll på stan.

En dag börjar de fundera över vem ska ärva Florence och de hittar ett testamente där det stod att ett gammalt sällskap skulle ärva henne, problemet är bara att sällskapet har upphört att fungera för länge sedan. De fem bestämmer sig för att bilda sällskapet igen. Allt krånglar till sig när Florence får en stroke och hamnar på sjukhus.

Ibland hittar man en pärla bland böcker och den här tycker jag var det, mycket tänkvärd om äldrevård och arbetslöshet.

  • Yvonne Keymer