10 maj 2016 04:00

10 maj 2016 04:00

Ett taggigt elände som väcker många känslor

Taggtråd kan vara bra men även fasansfullt och stundtals en riktig pina.

I Wikipedia står det följande om taggtråd, beskriven på ett neutralt och politiskt korrekt sätt:

”Taggtråd är en typ av stängsel, oftast gjord av galvaniserad ståltråd, beklädd med taggar som är tänkta att orsaka smärta vid kontakt. Smärtan gör att djur och människor undviker att komma i kontakt med taggtråden.”

Helt korrekt, självklart.

Verkligheten är annorlunda och styrs ofta av betraktarens ögon.

För den som vill hägna in sina kreatur är taggtråden effektiv. De djur som ska hållas på ett bestämt område brukar passa sig för att röra taggtråden. Det räcker oftast att de varit i kontakt med de vassa taggarna en gång så vet de vad som kan ske. Problemet är när det oväntade händer, om djuren blir stressade och får panik. Då kan taggtråden bli en dödsfälla. Taggtråden är sedan 2010 förbjuden för hästar och andra flyktdjur, men det finns fortfarande mycket taggtråd kvar kring hagarna.

Taggtråd har även använts under många krig, främst för att skydda mot infanterister, och orsakat mycket lidande. Den har – och är – även varit en flitigt använd beståndsdel vid fångläger och fängelser. De taggiga trådarna har blivit en symbol för frihetsberövande.

Allt det är naturligtvis större än mina i-landsproblem.

Vårt nyinköpta lantställe var begåvat med ett taggtrådsstängsel. Oavsett skälet till varför det kommit till så skulle det farliga, ogästvänliga och spetsiga eländet bort. Det skulle väl inte vara några problem, tänkte jag innan jag attackerade tråden.

Taggtråden hade suttit på stolparna och träden under lång tid. Stängslet hade dessutom kompletterats och reparerats under årens lopp. Det var inte alls bara att dra ut märlan, som i flera fall var ersatt av rostig spik, och rulla ihop tråden.

I stället blev det en tålamodsfylld kamp. Att det hade växt upp buskage, varav många nästan lika taggiga som tråden, prövade mitt lugn till bristningsgränsen. På många ställen var tråden extra spänd. Efter en liten stund kände jag mig som en nåldyna; armarna var fyllda av små irriterande sår orsakade av den ännu mer irriterande taggtråden.

Meter efter meter kämpade jag, utrustad med hovtång, avbitartåg och hammare, mig fram utmed taggtrådsstängslet. Det som jag innan trodde skulle ta några timmar, tog två taggiga dagar. Men när den sista – förhoppningsvis – trådbiten plockades bort var lyckan total.


Hiss:

Det härliga vårvädret.

Diss:

Jag lider med alla pollenallergiker.

I Wikipedia står det följande om taggtråd, beskriven på ett neutralt och politiskt korrekt sätt:

”Taggtråd är en typ av stängsel, oftast gjord av galvaniserad ståltråd, beklädd med taggar som är tänkta att orsaka smärta vid kontakt. Smärtan gör att djur och människor undviker att komma i kontakt med taggtråden.”

Helt korrekt, självklart.

Verkligheten är annorlunda och styrs ofta av betraktarens ögon.

För den som vill hägna in sina kreatur är taggtråden effektiv. De djur som ska hållas på ett bestämt område brukar passa sig för att röra taggtråden. Det räcker oftast att de varit i kontakt med de vassa taggarna en gång så vet de vad som kan ske. Problemet är när det oväntade händer, om djuren blir stressade och får panik. Då kan taggtråden bli en dödsfälla. Taggtråden är sedan 2010 förbjuden för hästar och andra flyktdjur, men det finns fortfarande mycket taggtråd kvar kring hagarna.

Taggtråd har även använts under många krig, främst för att skydda mot infanterister, och orsakat mycket lidande. Den har – och är – även varit en flitigt använd beståndsdel vid fångläger och fängelser. De taggiga trådarna har blivit en symbol för frihetsberövande.

Allt det är naturligtvis större än mina i-landsproblem.

Vårt nyinköpta lantställe var begåvat med ett taggtrådsstängsel. Oavsett skälet till varför det kommit till så skulle det farliga, ogästvänliga och spetsiga eländet bort. Det skulle väl inte vara några problem, tänkte jag innan jag attackerade tråden.

Taggtråden hade suttit på stolparna och träden under lång tid. Stängslet hade dessutom kompletterats och reparerats under årens lopp. Det var inte alls bara att dra ut märlan, som i flera fall var ersatt av rostig spik, och rulla ihop tråden.

I stället blev det en tålamodsfylld kamp. Att det hade växt upp buskage, varav många nästan lika taggiga som tråden, prövade mitt lugn till bristningsgränsen. På många ställen var tråden extra spänd. Efter en liten stund kände jag mig som en nåldyna; armarna var fyllda av små irriterande sår orsakade av den ännu mer irriterande taggtråden.

Meter efter meter kämpade jag, utrustad med hovtång, avbitartåg och hammare, mig fram utmed taggtrådsstängslet. Det som jag innan trodde skulle ta några timmar, tog två taggiga dagar. Men när den sista – förhoppningsvis – trådbiten plockades bort var lyckan total.


Hiss:

Det härliga vårvädret.

Diss:

Jag lider med alla pollenallergiker.

  • ALF EHN