19 aug 2016 06:00

19 aug 2016 06:00

Kamp har blivit viktig fest

PRIDE: Långvarig kärlek trots stort motstånd

I dag invigs Skövde Pride. Sven Bodin och Bengt Ribbstedt har sett HTBQ-personers situation förändras genom åren.
– Det som alltid kommer att vara det viktiga med Pride är de som står bredvid och inte vågar gå i tåget. Det är för dem Pride finns, säger Sven Bodin.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

I helgen anordnas Skövdes andra pridefestival, för Sven Bodin och Bengt Ribbstedt var förra årets festival speciell. Efter att de ingick partnerskap 1995 har lagstiftningen förändrats och under Skövde Pride 2015 gifte sig paret under en drop-in-vigsel.

– Det var bara vi som kom, så det blev mycket ljus på oss. Alla var så otroligt vänliga och uppskattande, berättar Sven.

Långt innan pridefestivaler blev en företeelse i varje mellanstor stad berättade 19-åriga Sven för sin mamma att han var homosexuell.

– Hon kastade sig på sängen i sovrummet och skrek. Hon var helt förstörd och fick ha psykiatrisk hjälp i tio år efter det, säger Sven.

Träffades på Pride

Bengt växte upp på landet utanför Töreboda. Den enda homosexuella personen han kände till var en tokig antikhandlare som alla pratade illa om. Många år senare, när Bengt insåg att han gillade killar, var han gift med en kvinna som väntade deras första barn.

– Jag kände mig som en värdelös människa. Jag var beredd att ta livet av mig, säger han.

Bengt levde vidare i sin heterosexuella relation i flera år tills han en sommar åkte till Stockholm under prideveckan. Redan på tåget fick Sven och Bengt syn på varandra. De båda hamnade av misstag under parollen ”lesbiska mödrar” i prideparaden nästa dag. Sedan dess har de varit ett par.

– I förlovningsringarna står det att vi träffades 16 augusti 1985 klockan 14:11, det var då tåget stannade i Töreboda och vi såg varandra första gången, berättar Sven.

Mycket hat i början

När Bengt skiljde sig från sin fru tog hans son till en början avstånd från honom. Men den några år yngre dottern var nyfiken och ville så snart som möjligt träffa sin pappas kille. Svens föräldrar såg Sven och Bengt tillsammans för första gången på spårvagnen i Göteborg.

– Hans föräldrar gick av vagnen när de såg oss, säger Bengt.

År 1995 blev det möjligt för homosexuella par att ingå partnerskap, vilket Sven och Bengt gjorde och firade med en ceremoni i kyrkan. Både organisten och vaktmästaren, som skulle tända lamporna i kyrkan, vägrade att vara med på ”såna hemska saker”. Ceremonin firades därför med levande ljus och enbart cellomusik, men det bekymrade dem inte.

– Jag har alltid skitit fullständigt i vad andra tycker, den enda reaktionen som varit jobbig är min mammas, säger Sven.

”Rädslan var fruktansvärd”

I Jonas Gardells serie ”Torka aldrig tårar utan handskar” skildras homosexuellas liv under 80-talet, då aids härjade i Sverige. På löpsedlarna stod det om ”bögpesten” och både Sven och Bengt hade nära vänner som dog i sjukdomen.

– Man gick och kände efter symptom varenda dag. Rädslan var fruktansvärd och vi visste ingenting. Det var rena turen att vi inte blev smittade, säger Sven.

– Gardells serie ger oss upprättelse. Men det är knappt jag orkar se den, det är så förjävligt.

Pride har förändrats

När Sven var på sin första pridevecka, då kallad frigörelseveckan, var homosexuella fortfarande psykiskt sjuka enligt vården och antidiskrimineringslagar inkluderade inte sexuell läggning. Han beskriver att Pride var mer kamp och mindre fest på den tiden.

– Några hade påsar över huvudet för att de inte vågade visa ansiktet, säger han.

Mycket har blivit bättre sedan Sven och Bengt blev ett par.

Men när många invandrare kommer hit med en föråldrad syn på homosexualitet så behöver vi vara uppmärksamma så att utvecklingen inte går åt fel håll, menar Sven.

Att uttryck som ”jävla bög” används än i dag menar Sven också försvårar situationen för homosexuella.

– Det är jättesvårt att komma ut i dag också, för att man liksom måste komma ut. Säger man inte att man är homo eller bi så tar alla förgivet att man är heterosexuell.

I helgen anordnas Skövdes andra pridefestival, för Sven Bodin och Bengt Ribbstedt var förra årets festival speciell. Efter att de ingick partnerskap 1995 har lagstiftningen förändrats och under Skövde Pride 2015 gifte sig paret under en drop-in-vigsel.

– Det var bara vi som kom, så det blev mycket ljus på oss. Alla var så otroligt vänliga och uppskattande, berättar Sven.

Långt innan pridefestivaler blev en företeelse i varje mellanstor stad berättade 19-åriga Sven för sin mamma att han var homosexuell.

– Hon kastade sig på sängen i sovrummet och skrek. Hon var helt förstörd och fick ha psykiatrisk hjälp i tio år efter det, säger Sven.

Träffades på Pride

Bengt växte upp på landet utanför Töreboda. Den enda homosexuella personen han kände till var en tokig antikhandlare som alla pratade illa om. Många år senare, när Bengt insåg att han gillade killar, var han gift med en kvinna som väntade deras första barn.

– Jag kände mig som en värdelös människa. Jag var beredd att ta livet av mig, säger han.

Bengt levde vidare i sin heterosexuella relation i flera år tills han en sommar åkte till Stockholm under prideveckan. Redan på tåget fick Sven och Bengt syn på varandra. De båda hamnade av misstag under parollen ”lesbiska mödrar” i prideparaden nästa dag. Sedan dess har de varit ett par.

– I förlovningsringarna står det att vi träffades 16 augusti 1985 klockan 14:11, det var då tåget stannade i Töreboda och vi såg varandra första gången, berättar Sven.

Mycket hat i början

När Bengt skiljde sig från sin fru tog hans son till en början avstånd från honom. Men den några år yngre dottern var nyfiken och ville så snart som möjligt träffa sin pappas kille. Svens föräldrar såg Sven och Bengt tillsammans för första gången på spårvagnen i Göteborg.

– Hans föräldrar gick av vagnen när de såg oss, säger Bengt.

År 1995 blev det möjligt för homosexuella par att ingå partnerskap, vilket Sven och Bengt gjorde och firade med en ceremoni i kyrkan. Både organisten och vaktmästaren, som skulle tända lamporna i kyrkan, vägrade att vara med på ”såna hemska saker”. Ceremonin firades därför med levande ljus och enbart cellomusik, men det bekymrade dem inte.

– Jag har alltid skitit fullständigt i vad andra tycker, den enda reaktionen som varit jobbig är min mammas, säger Sven.

”Rädslan var fruktansvärd”

I Jonas Gardells serie ”Torka aldrig tårar utan handskar” skildras homosexuellas liv under 80-talet, då aids härjade i Sverige. På löpsedlarna stod det om ”bögpesten” och både Sven och Bengt hade nära vänner som dog i sjukdomen.

– Man gick och kände efter symptom varenda dag. Rädslan var fruktansvärd och vi visste ingenting. Det var rena turen att vi inte blev smittade, säger Sven.

– Gardells serie ger oss upprättelse. Men det är knappt jag orkar se den, det är så förjävligt.

Pride har förändrats

När Sven var på sin första pridevecka, då kallad frigörelseveckan, var homosexuella fortfarande psykiskt sjuka enligt vården och antidiskrimineringslagar inkluderade inte sexuell läggning. Han beskriver att Pride var mer kamp och mindre fest på den tiden.

– Några hade påsar över huvudet för att de inte vågade visa ansiktet, säger han.

Mycket har blivit bättre sedan Sven och Bengt blev ett par.

Men när många invandrare kommer hit med en föråldrad syn på homosexualitet så behöver vi vara uppmärksamma så att utvecklingen inte går åt fel håll, menar Sven.

Att uttryck som ”jävla bög” används än i dag menar Sven också försvårar situationen för homosexuella.

– Det är jättesvårt att komma ut i dag också, för att man liksom måste komma ut. Säger man inte att man är homo eller bi så tar alla förgivet att man är heterosexuell.

  • Jennie Hilli-Sjöqvist

Fakta

Bengt Ribbsted

Ålder: 71

Bor: Mariestad

Familj: Sven, två barn med respektive och barnbarn.

Sysselsätting: Pensionär

Gillar att: Dansa, arbeta i trädgården, djur.

Sven Bodin

Ålder: 58

Bor: Mariestad

Familj: Bengt, ”plastmormor” åt Bengts barnbarn.

Sysselsättning: Gymnasielärare

Gillar att: Resa, fotografera, konst, design.

Källa: