02 nov 2015 04:00

02 nov 2015 04:00

Jag tror jag blivit gymskygg...

PETRA LUNDGREN

  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Jag gillar ju att träna, det vet den som känner mig och även den som läser vad jag skriver här. Jag utbildade mig till och med till personlig tränare för att jag tycker det är så roligt att träna och för att jag ville lära andra att träna rätt.

Sedan gick jag nog och blev gymskygg. Jag jobbar inte som personlig tränare. Jag går knappt till gymmet själv och tränar längre. Jag har inte slutat träna, tro inte det. Däremot har jag fastnat för att träna utomhus. Jag är ingen långspringare, men jag gillar att springa kort och snabbt. Så det gör jag.

Jag upptäckte utsiktstornet på Mösseberg. Tvåhundra mördande trappsteg upp och lika många ner. Efter fem omgångar är benen möra kan jag lova.

Jag gillar utegymmet. Det finns två. Ett lite lättare och ett lite tyngre med stockar. Jag föredrar stockarna. Jag gillar att träna tungt. Stockar är tunga. Speciellt om det regnat, inbillar jag mig utan att veta om det är så.

Man kan också sätta någon på stockarna när man kör marklyft. Det gjorde jag. Så stockarna och 76 kilo människa skulle jag klara.

– Det kommer du inte ... sa människan och då lyfte jag.

Så klart jag kunde. Sedan körde jag skiten ur människan. Själv blev jag pigg som en lärka efter att ha slagit mitt eget rekord i marklyft.

Det är kul att träna med andra. Då sporrar man varandra. Jag tävlar och vill gärna bräcka den andra. (Fast det säger jag inte högt). Men oftast tränar jag själv. Kanske inte lika roligt, men praktiskt för att man inte behöver bestämma tid och så där. Man kan bara dra i väg.

På väg ner från berget en gång när jag tränat själv så passerade jag en skola och där fanns en stor klätterställning, man kanske kan kalla den en borg. Det var mörkt och från borgen hördes:

– Hoooohoho. Hoooohoho!

Jag trodde först att det var en fågel. För de kan ju låta så. Men efter några hoanden hörde jag att det var en människa.

– Hur mår du? säger en röst när jag passerar.

– Jag mår bra, säger jag.

– Vet du vad jag heter? frågar rösten

– Näe, säger jag.

– Karl Gregor, säger rösten och det hördes att det var hittepå för personen började nästan att skratta.

– Jaha, säger jag utan att presentera mig själv närmare.

– Puss och kram! säger rösten

Jag tyckte att puss var lite för mycket i sammanhanget och nöjde mig med ett:

– Kram kram!

Och så tänkte jag att den konversationen hade jag missat om jag gått till gymmet.

 

Hiss

Beröm, det är alltid kul. Vi är för dåliga med beröm tycker jag.

Diss

Motsatsen, massa gnäll om små och stora saker. Det skapar bara negativ energi.

Jag gillar ju att träna, det vet den som känner mig och även den som läser vad jag skriver här. Jag utbildade mig till och med till personlig tränare för att jag tycker det är så roligt att träna och för att jag ville lära andra att träna rätt.

Sedan gick jag nog och blev gymskygg. Jag jobbar inte som personlig tränare. Jag går knappt till gymmet själv och tränar längre. Jag har inte slutat träna, tro inte det. Däremot har jag fastnat för att träna utomhus. Jag är ingen långspringare, men jag gillar att springa kort och snabbt. Så det gör jag.

Jag upptäckte utsiktstornet på Mösseberg. Tvåhundra mördande trappsteg upp och lika många ner. Efter fem omgångar är benen möra kan jag lova.

Jag gillar utegymmet. Det finns två. Ett lite lättare och ett lite tyngre med stockar. Jag föredrar stockarna. Jag gillar att träna tungt. Stockar är tunga. Speciellt om det regnat, inbillar jag mig utan att veta om det är så.

Man kan också sätta någon på stockarna när man kör marklyft. Det gjorde jag. Så stockarna och 76 kilo människa skulle jag klara.

– Det kommer du inte ... sa människan och då lyfte jag.

Så klart jag kunde. Sedan körde jag skiten ur människan. Själv blev jag pigg som en lärka efter att ha slagit mitt eget rekord i marklyft.

Det är kul att träna med andra. Då sporrar man varandra. Jag tävlar och vill gärna bräcka den andra. (Fast det säger jag inte högt). Men oftast tränar jag själv. Kanske inte lika roligt, men praktiskt för att man inte behöver bestämma tid och så där. Man kan bara dra i väg.

På väg ner från berget en gång när jag tränat själv så passerade jag en skola och där fanns en stor klätterställning, man kanske kan kalla den en borg. Det var mörkt och från borgen hördes:

– Hoooohoho. Hoooohoho!

Jag trodde först att det var en fågel. För de kan ju låta så. Men efter några hoanden hörde jag att det var en människa.

– Hur mår du? säger en röst när jag passerar.

– Jag mår bra, säger jag.

– Vet du vad jag heter? frågar rösten

– Näe, säger jag.

– Karl Gregor, säger rösten och det hördes att det var hittepå för personen började nästan att skratta.

– Jaha, säger jag utan att presentera mig själv närmare.

– Puss och kram! säger rösten

Jag tyckte att puss var lite för mycket i sammanhanget och nöjde mig med ett:

– Kram kram!

Och så tänkte jag att den konversationen hade jag missat om jag gått till gymmet.

 

Hiss

Beröm, det är alltid kul. Vi är för dåliga med beröm tycker jag.

Diss

Motsatsen, massa gnäll om små och stora saker. Det skapar bara negativ energi.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.