30 nov 2015 06:00

30 nov 2015 06:00

Ingen vill hjälpa sjuka Anna

SKÖVDE: Kommunens hjälp till spelmissbrukare

Hon har försökt ta sig ur spelmissbruket i flera år men kommunen vill inte hjälpa henne.
– Jag önskar jag vore alkoholist i stället, då hade jag fått hjälp, säger kvinnan.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Vi kan kalla henne Anna. Som åttaåring följde hon med sin mormor på bingo i Valhall. Stämningen var på topp, pensionärerna var ivriga att sätta i gång och pulsen hög.

– Jag vann en stor vinst, 300 kronor. Jag vet att det var där mitt spelmissbruk föddes, säger Anna.

Efter högstadiet fick hon jobb som bingovärdinna och då blev spelandet en naturlig del av det dagliga livet.

– Jag jobbade och spelade. Jag fick mina vänner på bingon, säger Anna.

Blev värre

Spelandet blev ett sätt att komma ifrån vardagen och det gav henne ständiga kickar. Hon började åka till Göteborg, där var vinsterna högre och öppettiderna längre.

Det eskalerade när hon kom i kontakt med Internetcasinon, hon satsade allt, något som maken fick erfara.

– Jag kunde komma hem och se att hon hade tömt hela mitt konto. Först var det bara att gömma routern men nu..., säger han och tittar på mobilen.

Bådas uppfattning är att spelen har blivit allt mer tillgängliga, det räcker inte med att gömma en router för att stoppa missbruket och reklamen finns överallt. Anna vågar inte kolla på tv för under ett och samma reklamavbrott kan det förekomma jinglar från flera olika spelsidor.

– Gud, det här spelet älskar jag. Även om jag inte spelar direkt så ligger det kvar. Jag vaknar mitt i natten och efter en timma är lönen slut, säger Anna.

På morgonen är allt som en dröm, hon kan inte förstå att pengarna är borta.

– Jag ligger i fosterställning och har bara sådan kramp i hjärtat, säger Anna.

Står ensam

Hon berättar att hon är väldigt ekonomisk i andra situationer men när det kommer till spel är det omöjligt att stå emot.

Först nu har det blivit svårare för henne att låna pengar på vanliga banker, skulderna på över en halv miljon kronor har fått långivarna att börja säga nej.

Gång på gång har hon ringt till kommunen för att få hjälp men oftast tar samtalen slut redan i Socialtjänstens växel.

– De säger att de inte jobbar med det och att de inte får ta emot meddelanden om att någon ska ringa upp. Sist spelade jag upp 100 000 kronor till, säger Anna.

Få råd

Förutom rådet att ringa den rikstäckande telefontjänsten ”Stödlinjen”, har Anna blivit erbjuden att åka till Göteborg för ett besök på en öppenvårdsmottagning, till samma stad som hennes missbruk tog fart i. Ett tveksamt alternativ tycker Anna.

– En spelmissbrukare har inga pengar till en tågbiljett och det finns ett casino i närheten, jag går alltid dit när jag är i Göteborg, säger Anna.

I desperation ringde hon till kommunväxeln i Mariestad. De kopplade henne till en person på Missbruksenheten som stöttade via telefon.

– Jag gråter när jag tänker på det, hon var så gullig. Hon skulle kolla om hon kunde hjälpa mig, säger Anna.

I Mariestad finns det ett program som stöttar invånare med spelmissbruk men Anna kunde inte få samma stöd då hon tillhörde en annan kommun som inte har något samarbete med Mariestad.

– Jag hade kunnat vara frisk nu. Vad ska jag göra? Jag klarar det inte själv, säger Anna.

Vi kan kalla henne Anna. Som åttaåring följde hon med sin mormor på bingo i Valhall. Stämningen var på topp, pensionärerna var ivriga att sätta i gång och pulsen hög.

– Jag vann en stor vinst, 300 kronor. Jag vet att det var där mitt spelmissbruk föddes, säger Anna.

Efter högstadiet fick hon jobb som bingovärdinna och då blev spelandet en naturlig del av det dagliga livet.

– Jag jobbade och spelade. Jag fick mina vänner på bingon, säger Anna.

Blev värre

Spelandet blev ett sätt att komma ifrån vardagen och det gav henne ständiga kickar. Hon började åka till Göteborg, där var vinsterna högre och öppettiderna längre.

Det eskalerade när hon kom i kontakt med Internetcasinon, hon satsade allt, något som maken fick erfara.

– Jag kunde komma hem och se att hon hade tömt hela mitt konto. Först var det bara att gömma routern men nu..., säger han och tittar på mobilen.

Bådas uppfattning är att spelen har blivit allt mer tillgängliga, det räcker inte med att gömma en router för att stoppa missbruket och reklamen finns överallt. Anna vågar inte kolla på tv för under ett och samma reklamavbrott kan det förekomma jinglar från flera olika spelsidor.

– Gud, det här spelet älskar jag. Även om jag inte spelar direkt så ligger det kvar. Jag vaknar mitt i natten och efter en timma är lönen slut, säger Anna.

På morgonen är allt som en dröm, hon kan inte förstå att pengarna är borta.

– Jag ligger i fosterställning och har bara sådan kramp i hjärtat, säger Anna.

Står ensam

Hon berättar att hon är väldigt ekonomisk i andra situationer men när det kommer till spel är det omöjligt att stå emot.

Först nu har det blivit svårare för henne att låna pengar på vanliga banker, skulderna på över en halv miljon kronor har fått långivarna att börja säga nej.

Gång på gång har hon ringt till kommunen för att få hjälp men oftast tar samtalen slut redan i Socialtjänstens växel.

– De säger att de inte jobbar med det och att de inte får ta emot meddelanden om att någon ska ringa upp. Sist spelade jag upp 100 000 kronor till, säger Anna.

Få råd

Förutom rådet att ringa den rikstäckande telefontjänsten ”Stödlinjen”, har Anna blivit erbjuden att åka till Göteborg för ett besök på en öppenvårdsmottagning, till samma stad som hennes missbruk tog fart i. Ett tveksamt alternativ tycker Anna.

– En spelmissbrukare har inga pengar till en tågbiljett och det finns ett casino i närheten, jag går alltid dit när jag är i Göteborg, säger Anna.

I desperation ringde hon till kommunväxeln i Mariestad. De kopplade henne till en person på Missbruksenheten som stöttade via telefon.

– Jag gråter när jag tänker på det, hon var så gullig. Hon skulle kolla om hon kunde hjälpa mig, säger Anna.

I Mariestad finns det ett program som stöttar invånare med spelmissbruk men Anna kunde inte få samma stöd då hon tillhörde en annan kommun som inte har något samarbete med Mariestad.

– Jag hade kunnat vara frisk nu. Vad ska jag göra? Jag klarar det inte själv, säger Anna.