14 dec 2015 17:40

14 dec 2015 17:40

Knäcken knäcker mig

KRÖNIKA

I min makes släkt är familjerna näst intill experter på julgodis, det känns som om de har en bakgen som gör att det alltid blir riktigt, riktigt bra. Alla behärskar teknikerna och stoltserar med flera olika sorter under julfirandet. De kan såväl de traditionella godisverken som årets nyheter.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Min familj är som deras motpol när det kommer till bakning. Här står maten i fokus och ingen har riktigt lärt sig att göra diverse julgodis och så har det alltid varit.

Jag minns när jag var yngre och min mamma fortfarande försökte få till läckerheterna. Det resulterade i kola som inte ens stelnade i frysen och knäck som inte gick att sälja på skolans julmarknad eftersom alla bitar hade flutit ihop. Nu har vi sedan länge gett upp hoppet om att göra eget julgodis och istället köper vi allt färdigt i butiken. Ingen har därför kunnat lära mig hur jag ska göra, vilket egentligen inte gör så mycket, förutom på julafton då det måste bli bra.

När vi besöker godisgenien så ska alla ta med sig några sorter julgodis som var och en har bakat. Det blir som en prestationsångestfylld uppvisning av diverse konstnärliga sockerverk. I helgen var det dags för mig att göra min del av avtalet, det var tid för det stora knäckbaket. Det kan kännas som en överdrift att använda adjektivet stora i sammanhanget då det endast handlar om att göra en sorts julgodis men jag kan lugnt erkänna att det ligger närmare en underdrift.

Min moster har tipsat mig om att det är enklare att få till rätt konsistens i mikron, hon har gett mig ett recept som ska göra det näst intill omöjligt att misslyckas och det är det jag använder. Men...eftersom hon tillhör samma släkt som jag så lösningen är långt ifrån hundraprocentig. Med lagom långa mellanrum ska det göras kulprov och det är här någonstans det brukar strula till sig för mig. Kulor blir det ju alltid när smeten är tillräckligt varm men det betyder sällan att det medför ett bra slutresultat.

I lördags hann jag med tre försök, varav den första satsen konstigt nog blev bäst. Även om resultatet blev alldeles för mjukt gick de fyllda knäckformarna att stapla på varandra med hjälp av en foliebit. Andra satsen fick aldrig en fast form. Smeten höll sig lika flytande varm som kall, de blev dock lite hårdare efter att ha tillbringat eftermiddagen i frysen. Tredje satsen hade en konsistens någonstans mitt emellan, inte flytande och men heller fast. Alla tre försöken skulle behövt vara hårdare för att platsa någon annanstans än i mitt kök.

Nu är det inte långt kvar till julafton och jag har svårt att tro att jag kommer och ställa mig och göra fler försök. Min hjärna börjar leta efter alternativa lösningar och jag tror att jag har kommit på ett sätt, frågan är bra om mitt samvete tillåter det.


HISS:
En vit jul

DISS: Att jag åtminstone brukar lyckas med lussekatterna.

Min familj är som deras motpol när det kommer till bakning. Här står maten i fokus och ingen har riktigt lärt sig att göra diverse julgodis och så har det alltid varit.

Jag minns när jag var yngre och min mamma fortfarande försökte få till läckerheterna. Det resulterade i kola som inte ens stelnade i frysen och knäck som inte gick att sälja på skolans julmarknad eftersom alla bitar hade flutit ihop. Nu har vi sedan länge gett upp hoppet om att göra eget julgodis och istället köper vi allt färdigt i butiken. Ingen har därför kunnat lära mig hur jag ska göra, vilket egentligen inte gör så mycket, förutom på julafton då det måste bli bra.

När vi besöker godisgenien så ska alla ta med sig några sorter julgodis som var och en har bakat. Det blir som en prestationsångestfylld uppvisning av diverse konstnärliga sockerverk. I helgen var det dags för mig att göra min del av avtalet, det var tid för det stora knäckbaket. Det kan kännas som en överdrift att använda adjektivet stora i sammanhanget då det endast handlar om att göra en sorts julgodis men jag kan lugnt erkänna att det ligger närmare en underdrift.

Min moster har tipsat mig om att det är enklare att få till rätt konsistens i mikron, hon har gett mig ett recept som ska göra det näst intill omöjligt att misslyckas och det är det jag använder. Men...eftersom hon tillhör samma släkt som jag så lösningen är långt ifrån hundraprocentig. Med lagom långa mellanrum ska det göras kulprov och det är här någonstans det brukar strula till sig för mig. Kulor blir det ju alltid när smeten är tillräckligt varm men det betyder sällan att det medför ett bra slutresultat.

I lördags hann jag med tre försök, varav den första satsen konstigt nog blev bäst. Även om resultatet blev alldeles för mjukt gick de fyllda knäckformarna att stapla på varandra med hjälp av en foliebit. Andra satsen fick aldrig en fast form. Smeten höll sig lika flytande varm som kall, de blev dock lite hårdare efter att ha tillbringat eftermiddagen i frysen. Tredje satsen hade en konsistens någonstans mitt emellan, inte flytande och men heller fast. Alla tre försöken skulle behövt vara hårdare för att platsa någon annanstans än i mitt kök.

Nu är det inte långt kvar till julafton och jag har svårt att tro att jag kommer och ställa mig och göra fler försök. Min hjärna börjar leta efter alternativa lösningar och jag tror att jag har kommit på ett sätt, frågan är bra om mitt samvete tillåter det.


HISS:
En vit jul

DISS: Att jag åtminstone brukar lyckas med lussekatterna.