11 jan 2016 04:00

11 jan 2016 04:00

Om när jag blev rejält sargad ...

PETRA LUNDGREN

Alltså, när det finns en centralt spolad isbana så kan ju i alla fall jag inte låta bli att testa den. Så en dag efter jobbet snörade jag och Anna på oss skridskorna. Ett par konståknings (jag) och ett par hockeyrör (hon)
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

– Det jobbigaste är ju nästan att få på sig skridskorna, sa jag och stånkade med skosnörena.

Naturligtvis blev skridskorna för löst snörade, så det var bara att riva upp allt och börja om.

– Här ska åkas! Jag tror jag nöjer mig med att göra en trippelpiruett i dag, sa jag med mycket teatralisk stämma.

– Eller en mollbergare. Fast det kanske är ett simhopp, sa Anna.

Mollbergare, det var roligt, sa jag, tittade på mina skridskor och kom fram till att det nog var lättare att åka skridskor utan skydden på.

Jag hade förväntat mig att mina ben skulle bete sig som Bambi på hal is. Men så blev det faktiskt inte. Det gick riktigt bra även om det kanske varit lättare att åka på en större is.

– Tre skär, sedan måste man vända! skojade jag.

Nåja, några fler skär kunde man ta. Vi åkte runt, runt på isen och när det blev för snurrigt bytte vi håll. Kunskaper från skridskoskolan (som jag tror att jag gått i någon gång, fast jag är inte säker) dök upp. Som när man lyfter på ett ben, när man knäböjar sig fram eller när man åker i åttor.

Jag gjorde snudd på hockeyvändningar och åkte baklänges. Det blev varmt, jag slängde av mig jackan och hade jag inte haft hjälm på mig (det ska man ha) så hade vinden tagit tag i mitt hår som i en isshow. (Eller inte, för så bra åker jag faktiskt inte).

Jag tappade balansen flera gånger men fångade upp den igen. Jag kom på att det gick lättare att åka med lägre tyngdpunkt. Det var liksom världsklass över det hela. Det är just då, när man är som malligast, när det går som bäst, som det brukar gå illa.

Och det gjorde det också denna gång. Helt plötsligt fastnade min högerskridsko i ett hål i isen. Balansen sattes helt ur spel. Det gick inte att rädda sig ur detta på annat sätt än att försöka landa så mjukt som möjligt. (Försök det på en is!)

Med ett brak åkte jag in i sargen med vänsterarmen före och vänsterknät slogs rakt på isen.

– Aj, aj, sa jag och höll mig om armbågen.

När kyrkklockan slog sex blev vi snudd på lomhörda och beslutade oss för att det är dags för varm choklad. Jag valde en smoothie i stället och just som jag beställt den kände jag på armen. Där fanns en bula som inte funnits tidigare. Jag tog av mig tröjan och såg ett rejält skrapmärke. Hur knät såg ut vågade jag inte tänka på. Rejält sargad (haha!) var vad jag hade blivit.

– Äh, det läker väl, sa jag.

Sedan bestämde jag mig för att genast leta reda på mina hockeyrör och starta ett hockeylag.

 

Hiss

Att det äntligen blev vinter så man kan vintersporta.

Diss

Alla indragna Västtåg på grund av kontaktledningsbytet.

– Det jobbigaste är ju nästan att få på sig skridskorna, sa jag och stånkade med skosnörena.

Naturligtvis blev skridskorna för löst snörade, så det var bara att riva upp allt och börja om.

– Här ska åkas! Jag tror jag nöjer mig med att göra en trippelpiruett i dag, sa jag med mycket teatralisk stämma.

– Eller en mollbergare. Fast det kanske är ett simhopp, sa Anna.

Mollbergare, det var roligt, sa jag, tittade på mina skridskor och kom fram till att det nog var lättare att åka skridskor utan skydden på.

Jag hade förväntat mig att mina ben skulle bete sig som Bambi på hal is. Men så blev det faktiskt inte. Det gick riktigt bra även om det kanske varit lättare att åka på en större is.

– Tre skär, sedan måste man vända! skojade jag.

Nåja, några fler skär kunde man ta. Vi åkte runt, runt på isen och när det blev för snurrigt bytte vi håll. Kunskaper från skridskoskolan (som jag tror att jag gått i någon gång, fast jag är inte säker) dök upp. Som när man lyfter på ett ben, när man knäböjar sig fram eller när man åker i åttor.

Jag gjorde snudd på hockeyvändningar och åkte baklänges. Det blev varmt, jag slängde av mig jackan och hade jag inte haft hjälm på mig (det ska man ha) så hade vinden tagit tag i mitt hår som i en isshow. (Eller inte, för så bra åker jag faktiskt inte).

Jag tappade balansen flera gånger men fångade upp den igen. Jag kom på att det gick lättare att åka med lägre tyngdpunkt. Det var liksom världsklass över det hela. Det är just då, när man är som malligast, när det går som bäst, som det brukar gå illa.

Och det gjorde det också denna gång. Helt plötsligt fastnade min högerskridsko i ett hål i isen. Balansen sattes helt ur spel. Det gick inte att rädda sig ur detta på annat sätt än att försöka landa så mjukt som möjligt. (Försök det på en is!)

Med ett brak åkte jag in i sargen med vänsterarmen före och vänsterknät slogs rakt på isen.

– Aj, aj, sa jag och höll mig om armbågen.

När kyrkklockan slog sex blev vi snudd på lomhörda och beslutade oss för att det är dags för varm choklad. Jag valde en smoothie i stället och just som jag beställt den kände jag på armen. Där fanns en bula som inte funnits tidigare. Jag tog av mig tröjan och såg ett rejält skrapmärke. Hur knät såg ut vågade jag inte tänka på. Rejält sargad (haha!) var vad jag hade blivit.

– Äh, det läker väl, sa jag.

Sedan bestämde jag mig för att genast leta reda på mina hockeyrör och starta ett hockeylag.

 

Hiss

Att det äntligen blev vinter så man kan vintersporta.

Diss

Alla indragna Västtåg på grund av kontaktledningsbytet.