25 jan 2016 04:00

25 jan 2016 04:00

Det är långt till augusti när man åker buss

KRÖNIKA: PETRA LUNDGREN

  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Det är inte ofta jag blir glad om tåget är försenat, det ska erkännas. Men i dessa tider då kontaktledningar byts ut och Falköpings pendlare i stort sett är avstängda från omvärlden, eller åtminstone tågrälsen, i åtta månader så blir jag det. Det ger mig en chans att slippa åka buss.

För tågen som inte går är, i de flesta fall, ersatta med buss och är det något jag inte tycker om så är det att åka buss. Det dånar, det är trångt, det luktar buss och det tar dubbelt så lång tid som att åka tåg.

Så när tåget var sent härom dagen så blev jag glad. Men säg den glädje som varar. För man vet ju hur det är med tåg. Är de sena så har de en tendens att bli ännu mer sena. Det blir så när hela systemet är uppbyggt med domino-brickor. Faller en så faller alla. Snöar det dessutom så kan vad som helst hända. (Vilket är lite märkligt för det måste ju ha snöat i Sverige på vintern i minst tusen år.)

 

Det här var tydligen en sådan dag. Det hade snöat. Tåget blev senare och senare. Och jag insåg att om jag tog tåget så skulle jag komma hem senare än om jag tog bussen. Så det var bara att bita i pinnen och snällt tränga sig på bussen (och det är då märkligt vad folk ska envisas med att gå på låååååååångsamt.)

På bussen satt jag och hoppades på att ingen skulle sätta sig bredvid mig. För då blir det ju ännu trängre. Jag lyckades. Sedan startade bussen och även ett ilsket blått sken från små läslampor ovanför sätena. Det stör mig. Jag släcker alltid sådana tända lampor. Men här tryckte jag förgäves på knapparna. Lamporna var osläckbara. I grannsätet försökte de också att släcka. Det gick inte där heller. Så det var bara att bita ihop, sitta i det blå skenet och hoppas på att det inte skulle göra att mig ännu mer åksjuk än jag redan blir av att åka buss.

– Det är bara buss till i augusti, rabblade jag som mantra för mig själv, varvat med ”Det är ju svinlångt till augusti”.

 

Sedan skenade hjärnan i väg en smula. Jag har hört att visst ljus kan hindra knarkare från att se venerna, så att man inte kan knarka. Så jag började fundera på om det var därför det var blått ljus. När min vän Åsa fick höra det så tyckte hon att det var hysteriskt roligt.

– Näe, Nisse, nu måste vi nog ta till de blå lamporna här om vi inte får någon rätsida på drogproblemen. Vi får ta några veckor med bussen helt enkelt, skojade hon och meddelande också att hon längtade efter krönikan om de blåa lamporna som pricken över i:et angående tågproblematiken.

– Inte omöjligt, men då kommer du med, sa jag.

Och så blev det. Själv drömmer jag vidare om att få åka tåg. Detta fantastiska färdsätt.

 

Hiss

Att det blir ljusare på eftermiddagarna, vi går mot vår!

Diss

Att snö kan överraska på detta sätt, år från år. Att vi aldrig lär oss.

Det är inte ofta jag blir glad om tåget är försenat, det ska erkännas. Men i dessa tider då kontaktledningar byts ut och Falköpings pendlare i stort sett är avstängda från omvärlden, eller åtminstone tågrälsen, i åtta månader så blir jag det. Det ger mig en chans att slippa åka buss.

För tågen som inte går är, i de flesta fall, ersatta med buss och är det något jag inte tycker om så är det att åka buss. Det dånar, det är trångt, det luktar buss och det tar dubbelt så lång tid som att åka tåg.

Så när tåget var sent härom dagen så blev jag glad. Men säg den glädje som varar. För man vet ju hur det är med tåg. Är de sena så har de en tendens att bli ännu mer sena. Det blir så när hela systemet är uppbyggt med domino-brickor. Faller en så faller alla. Snöar det dessutom så kan vad som helst hända. (Vilket är lite märkligt för det måste ju ha snöat i Sverige på vintern i minst tusen år.)

 

Det här var tydligen en sådan dag. Det hade snöat. Tåget blev senare och senare. Och jag insåg att om jag tog tåget så skulle jag komma hem senare än om jag tog bussen. Så det var bara att bita i pinnen och snällt tränga sig på bussen (och det är då märkligt vad folk ska envisas med att gå på låååååååångsamt.)

På bussen satt jag och hoppades på att ingen skulle sätta sig bredvid mig. För då blir det ju ännu trängre. Jag lyckades. Sedan startade bussen och även ett ilsket blått sken från små läslampor ovanför sätena. Det stör mig. Jag släcker alltid sådana tända lampor. Men här tryckte jag förgäves på knapparna. Lamporna var osläckbara. I grannsätet försökte de också att släcka. Det gick inte där heller. Så det var bara att bita ihop, sitta i det blå skenet och hoppas på att det inte skulle göra att mig ännu mer åksjuk än jag redan blir av att åka buss.

– Det är bara buss till i augusti, rabblade jag som mantra för mig själv, varvat med ”Det är ju svinlångt till augusti”.

 

Sedan skenade hjärnan i väg en smula. Jag har hört att visst ljus kan hindra knarkare från att se venerna, så att man inte kan knarka. Så jag började fundera på om det var därför det var blått ljus. När min vän Åsa fick höra det så tyckte hon att det var hysteriskt roligt.

– Näe, Nisse, nu måste vi nog ta till de blå lamporna här om vi inte får någon rätsida på drogproblemen. Vi får ta några veckor med bussen helt enkelt, skojade hon och meddelande också att hon längtade efter krönikan om de blåa lamporna som pricken över i:et angående tågproblematiken.

– Inte omöjligt, men då kommer du med, sa jag.

Och så blev det. Själv drömmer jag vidare om att få åka tåg. Detta fantastiska färdsätt.

 

Hiss

Att det blir ljusare på eftermiddagarna, vi går mot vår!

Diss

Att snö kan överraska på detta sätt, år från år. Att vi aldrig lär oss.