22 feb 2016 04:00

22 feb 2016 04:00

Jag funderar på att skaffa mig en klocka

KRÖNIKA: PETRA LUNDGREN

  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Alla som känner sig beroende av sin mobiltelefon räcker upp en hand! Jag är en av dem. Men det fanns en tid då jag inte ens hade mobiltelefon. Det var 20 år sedan. Jag klarade mig fint. Jag hade inte ens internet. Det gick bra det också. Men nu tycker jag att det har gått lite överstyr. Att lämna sin mobiltelefon hemma är lite som att gå ut utan byxor. Det gör man bara inte. Och om den skulle försvinna? Eller kanske bli inlåst? Hemska tanke. Hur skulle jag klara mig då? Det som följer nu är baserat på en sann historia.

En kväll åkte jag till Göteborg för att hjälpa till i en entré och ett café på en teater.

– Har du Spotify premium? frågade Vickan.

– Ja, sa jag och så fick jag en spellista på sms, kopplade upp mobilen på lokalens wifi och startade blåtanden på mobilen för att få kontakt med högtalaren musiken skulle strömma ut genom.

Nu hade jag kollat fel på tågtiden hem. Jag trodde att det gick ett tåg klockan 22. Men det gjorde det tydligen inte på lördagar. Det gick 20.55 och 22.55. Att stanna till det senare tåget tyckte jag inte lät jätteroligt.

Så efter pausen skulle jag ge mig av. Det var bara ett problem. Dörren. Den skulle vara låst. Inifrån. Svårt när man är själv och går ut genom den. Men Vickan skulle lösa det sa hon.

I pausen hämtade jag min jacka och väska. Och jag höll just på att gå ut med lite mer grejer från caféet till köket när jag hörde Vickan säga till publiken inne i salongen.

– Jag ska bara gå och låsa dörren!

Oj då, tänkte jag och tog jackan på armen och väskan över axeln och kastade mig ut genom dörren med ett hej och tack. Den slogs igen bakom mig och jag såg Vickan låsa den. Jag tog på mig jackan och ...

– Skit! Mobiltelefonen!

Den låg kvar därinne. Jag visste precis var. Jag slängde mig på dörren och knackade. Jag sprang runt hela huset och ryckte i varenda dörr jag såg. Alla var låsta.

Nu fanns det två alternativ. Båda tråkiga. Vänta utomhus tills föreställningen var slut. Åka hem och åka tillbaka nästa dag och hämta mobiltelefonen.

Men just då klev det ut en kille genom ett hus i närheten.

– Hallå! Har du en mobiltelefon? hojtade jag och förklarade min situation och att jag ju inte ens hade koll på vad klockan var.

Jodå, han hade en mobil och som tur var visste jag två med ovanliga namn inne på teatern. Vi började med ljusteknikern. Men hans mobil var avstängd. Sedan ringde vi Vickan. Den mobilen var visserligen på, men ingen svarade. Så vi skickade ett sms och simsalabim öppnade hon. Det var några svettiga minuter innan jag fick tillbaka min mobil kan jag säga. Jag tänker kanske inte börja använda den mindre. Men jag överväger att skaffa en klocka för att känna mig mindre strandsatt om jag skulle bli av med mobilen igen.

Hiss

Ljuset. Nu har det vänt ordentligt, snart är det vår!

Diss

Obefogat gnäll. Jag är rätt bra på det också ibland.

Alla som känner sig beroende av sin mobiltelefon räcker upp en hand! Jag är en av dem. Men det fanns en tid då jag inte ens hade mobiltelefon. Det var 20 år sedan. Jag klarade mig fint. Jag hade inte ens internet. Det gick bra det också. Men nu tycker jag att det har gått lite överstyr. Att lämna sin mobiltelefon hemma är lite som att gå ut utan byxor. Det gör man bara inte. Och om den skulle försvinna? Eller kanske bli inlåst? Hemska tanke. Hur skulle jag klara mig då? Det som följer nu är baserat på en sann historia.

En kväll åkte jag till Göteborg för att hjälpa till i en entré och ett café på en teater.

– Har du Spotify premium? frågade Vickan.

– Ja, sa jag och så fick jag en spellista på sms, kopplade upp mobilen på lokalens wifi och startade blåtanden på mobilen för att få kontakt med högtalaren musiken skulle strömma ut genom.

Nu hade jag kollat fel på tågtiden hem. Jag trodde att det gick ett tåg klockan 22. Men det gjorde det tydligen inte på lördagar. Det gick 20.55 och 22.55. Att stanna till det senare tåget tyckte jag inte lät jätteroligt.

Så efter pausen skulle jag ge mig av. Det var bara ett problem. Dörren. Den skulle vara låst. Inifrån. Svårt när man är själv och går ut genom den. Men Vickan skulle lösa det sa hon.

I pausen hämtade jag min jacka och väska. Och jag höll just på att gå ut med lite mer grejer från caféet till köket när jag hörde Vickan säga till publiken inne i salongen.

– Jag ska bara gå och låsa dörren!

Oj då, tänkte jag och tog jackan på armen och väskan över axeln och kastade mig ut genom dörren med ett hej och tack. Den slogs igen bakom mig och jag såg Vickan låsa den. Jag tog på mig jackan och ...

– Skit! Mobiltelefonen!

Den låg kvar därinne. Jag visste precis var. Jag slängde mig på dörren och knackade. Jag sprang runt hela huset och ryckte i varenda dörr jag såg. Alla var låsta.

Nu fanns det två alternativ. Båda tråkiga. Vänta utomhus tills föreställningen var slut. Åka hem och åka tillbaka nästa dag och hämta mobiltelefonen.

Men just då klev det ut en kille genom ett hus i närheten.

– Hallå! Har du en mobiltelefon? hojtade jag och förklarade min situation och att jag ju inte ens hade koll på vad klockan var.

Jodå, han hade en mobil och som tur var visste jag två med ovanliga namn inne på teatern. Vi började med ljusteknikern. Men hans mobil var avstängd. Sedan ringde vi Vickan. Den mobilen var visserligen på, men ingen svarade. Så vi skickade ett sms och simsalabim öppnade hon. Det var några svettiga minuter innan jag fick tillbaka min mobil kan jag säga. Jag tänker kanske inte börja använda den mindre. Men jag överväger att skaffa en klocka för att känna mig mindre strandsatt om jag skulle bli av med mobilen igen.

Hiss

Ljuset. Nu har det vänt ordentligt, snart är det vår!

Diss

Obefogat gnäll. Jag är rätt bra på det också ibland.