25 mar 2016 06:00

25 mar 2016 06:00

Påsken är häxornas tid

TRO OCH TRADITION: När Jesus förråddes släpptes ondskan lös

Barn som klär ut sig till påskkärringar är en charmig påsktradition. Men bakgrunden till den är allt annat än charmig. Och elden som ska skydda mot häxorna är en tradition från Skara stift.

Att det finns trollkunniga människor har man här i Norden trott i många hundra år. I Hávamál berättades redan på 900-talet om trollkvinnor som rider i rymden, och på 1200-talet nämns de i Västgötalagen.

Trolldom skulle bestraffas, ansåg kyrkan, och i en av Moseböckerna står det att man inte ska låta trollkonor leva. På 1400-talet startade kyrkan på den europeiska kontinenten en häxjakt som skulle pågå under lång tid. Påven Innocentius VIII godkände tortyr och dödsstraff för att råda bot på det övernaturliga.

Under 1600-talet tog häxjakten fart på allvar även i Sverige, och ofta var det barn som var angivare. Det var sedan upp till de anklagade att motbevisa. 1704 dömdes de sista häxorna i Sverige. Då hade cirka 280 personer avrättats genom att först halshuggas och sedan brännas på bål.

Ondskan släpptes fri

Folktron berättar att övernaturliga väsen var som mest aktiva vid högtiderna och i Sverige har häxorna förknippats med påsken.

Det var på skärtorsdagsnatten som Jesus höll påskmåltiden för lärjungarna, och instiftade nattvarden. Senare på natten förråddes han av Judas. Enligt folktron släpptes då alla onda makter fria och skärtorsdagsnatten anses därför vara häxornas natt.

Då skulle man se till att ställa undan redskap som häxorna skulle kunna använda till sin blåkullafärd och man kunde skydda sig genom att måla ett kors på ladugårdsdörren.

Till Blåkulla

När påskkärringarna skulle flyga till Blåkulla använde de kvastar, brödspadar eller till och med djur. De hade också ett smörjhorn med salva som de smörjde färdmedlet med för att kunna flyga över huvud taget.

Väl framme på Blåkulla umgicks de med djävulen och hans anhang. Smörjhornet och djävulen symboliseras i dag av kaffekitteln och en svart katt. På påskafton kom de tillbaka igen.

Eldar användes för att skydda sig mot häxorna när de var ute och flög, och de förekom, och förekommer fortfarande, på skärtorsdagen eller påskaftonen.

Seden kommer från det gamla Skara stift som omfattade Västergötland, Dalsland och Värmland. Forskarna är oense om påskeldarnas ålder men den äldsta uppgiften är från 1736 när det vid en rättegång nämns att påskeldar vid Stora Lundby nära Lerum vållat skada på annans mark.

För att förstärka eldarnas skydd mot häxorna avfyrade man även gevärsskott och från den seden utvecklades våra påsksmällare.

 

Källor: Ett flertal skrifter om tro och tradition.

Att det finns trollkunniga människor har man här i Norden trott i många hundra år. I Hávamál berättades redan på 900-talet om trollkvinnor som rider i rymden, och på 1200-talet nämns de i Västgötalagen.

Trolldom skulle bestraffas, ansåg kyrkan, och i en av Moseböckerna står det att man inte ska låta trollkonor leva. På 1400-talet startade kyrkan på den europeiska kontinenten en häxjakt som skulle pågå under lång tid. Påven Innocentius VIII godkände tortyr och dödsstraff för att råda bot på det övernaturliga.

Under 1600-talet tog häxjakten fart på allvar även i Sverige, och ofta var det barn som var angivare. Det var sedan upp till de anklagade att motbevisa. 1704 dömdes de sista häxorna i Sverige. Då hade cirka 280 personer avrättats genom att först halshuggas och sedan brännas på bål.

Ondskan släpptes fri

Folktron berättar att övernaturliga väsen var som mest aktiva vid högtiderna och i Sverige har häxorna förknippats med påsken.

Det var på skärtorsdagsnatten som Jesus höll påskmåltiden för lärjungarna, och instiftade nattvarden. Senare på natten förråddes han av Judas. Enligt folktron släpptes då alla onda makter fria och skärtorsdagsnatten anses därför vara häxornas natt.

Då skulle man se till att ställa undan redskap som häxorna skulle kunna använda till sin blåkullafärd och man kunde skydda sig genom att måla ett kors på ladugårdsdörren.

Till Blåkulla

När påskkärringarna skulle flyga till Blåkulla använde de kvastar, brödspadar eller till och med djur. De hade också ett smörjhorn med salva som de smörjde färdmedlet med för att kunna flyga över huvud taget.

Väl framme på Blåkulla umgicks de med djävulen och hans anhang. Smörjhornet och djävulen symboliseras i dag av kaffekitteln och en svart katt. På påskafton kom de tillbaka igen.

Eldar användes för att skydda sig mot häxorna när de var ute och flög, och de förekom, och förekommer fortfarande, på skärtorsdagen eller påskaftonen.

Seden kommer från det gamla Skara stift som omfattade Västergötland, Dalsland och Värmland. Forskarna är oense om påskeldarnas ålder men den äldsta uppgiften är från 1736 när det vid en rättegång nämns att påskeldar vid Stora Lundby nära Lerum vållat skada på annans mark.

För att förstärka eldarnas skydd mot häxorna avfyrade man även gevärsskott och från den seden utvecklades våra påsksmällare.

 

Källor: Ett flertal skrifter om tro och tradition.

Arbetsmiljö för påskkärringar

• Även för påskkärringar och häxor finns det risker i arbetet. Arbetsmiljöupplysningen tipsar om vad man bör tänka på.

• Påskkärringarna flyger till Blåkulla på en kvast, gren eller någon annan form av vardagligt redskap. Även djur kan förekomma som transportmedel. Det innebär en ökad risk för olycksfall.

• Många av olyckorna kan undvikas genom att se över riskerna och använda skyddsutrustning. Den vanligaste arbetsolyckan är fallolyckor från hög höjd. För att undvika det är det viktigt att det finns halkskydd på färdmedlet.

• Arbetsmiljöer som Blåkulla innehåller en ökad risk för missbruk av alkohol och andra droger. Tänk på att nolltolerans gäller även för framförande av kvast, gren och husdjur.

• De flesta häxor och påskkärringar är egna företagare och omfattas därför inte av arbetsmiljölagen. För djävulens del kan det dock finnas ett samordningsansvar.

• I de fall där det finns ett anställningsförhållande mellan djävulen och häxorna är djävulen arbetsgivare och häxorna hans anställda, och då har djävulen ansvaret för arbetsmiljön.

Källa: Arbetsmiljöupplysningen som drivs av Prevent, en ideell förening inom arbetsmiljöområdet ägd av Svenskt näringsliv, LO och PTK.