12 okt 2016 06:00

12 okt 2016 06:00

Eva-Marie har stortrivts på Värsås skola

VÄRSÅS: Går i pension efter nästan 44 år

Värsås skola firar 60 år under onsdagen. Eva-Marie Andersson har troligen arbetat där längst som lärare – nästan 44 år. Och hon har aldrig längtat därifrån.
– Nej, det är också lite unikt kanske. Jag har alltid tyckt så mycket om att jobba här, säger Eva-Marie som snart går i pension.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Det är en till synes vanlig vardag på Värsås skola, men kanske lite ovanlig ändå. Skolan ska fylla 60 år och läraren Eva-Marie Andersson håller på att plocka samman lite kort inför det.

– Jag tror att jag är den som varit här längst av samtliga. Nu är det mitt 44:e år här.

Hon är född i Falköping, uppvuxen i Karlskrona och gick på lärarhögskolan i Göteborg.

– Min pappa kommer härifrån och mina farföräldrar. Vi hade en liten sommarstuga i Sjogerstad där jag tillbringade mina somrar. Därför tyckte jag att Västergötland var väldigt vackert.

Så när hon skulle söka jobb så sökte hon jobb på Värsås skola, fick jobb per telefon av dåvarande rektorn Bo Bremsjö och började i januari 1973.

– Det fanns tjänstebostäder i Värsås, men det var ingen över till mig, han ordnade en liten lägenhet borta i HSB där som frissan är nu. Jag fick låna lite möbler, en gammal personalrumssoffa, och utav städerskan fick jag låna köksbord och två stolar. Det var tider, nu blev jag lite nostalgisk.

Fick tips

Eva-Marie Andersson hade först en tjänst som kliniklärare (speciallärare) i skolorna i Värsås och Varola. Hur det var när hon började jobba som lärare har hon bara goda minnen av.

– Det var helt fantastiskt. Jag blev så väl mottagen och välkomnad. Nu för tiden har man ju en mentor, det fanns inte då, men jag fick nästan en ändå. Det var Eva Jonsson. Hon hjälpte mig med alla tips som man kan behöva när man är ung och vi har alltid hållit kontakten, även sedan hon gick i pension.

Hösten 1973 fick hon ta över en klass.

– Vi hade en äldre lärarinna som lade bort titlarna med mig, så såpass högtidligt var det. Hon sa att jag inte behövde säga fröken Svensson till henne utan jag fick säga du. Då känns det ju som om man har varit med ett tag.

Så ser hon sig om i personalrummet och minns med ett skratt hur litet det gamla var, det som skolsköterskan har nu.

– Vi fick inte sittplats allihop när det var rast så några fick stå. Det här tycker jag är hemskt nu: Det var tillåtet att röka för dem som gjorde det. Så småningom blev det rökrum nere i pannrummet och sedan blev det rökfritt överallt, säger Eva-Marie som inte rökte.

Trivts som klasslärare

Eva-Marie Andersson har varit klasslärare hela tiden.

– Jag har tyckt att det har varit väldigt roligt. Grejen med att vara lärare är att få bra relationer till barnen och känna att de trivs, då lär de sig på köpet. Jag har haft ett fantastiskt bra samarbete med alla föräldrar under alla år och inte minst har det varit jättemysigt i personalgruppen. Det är nog därför som jag trivts så bra.

Om några veckor går Eva-Marie Andersson i pension.

– Det är en kluven känsla. Det som underlättar är att jag inte har en egen klass nu, det är det som jag tyckt varit allra roligast. Jag håller på att trappa ner, går runt i klasserna och stöttar här och där.

Hon fyllde nyligen 65 men säger att hon inte känner sig så gammal.

– Det tror jag är en fördel med att jobba med barn, man håller sig ung i sinnet.

Men innan hon slutar hinner hon vara med när Värsås skola firar 60 år under onsdagen.

– Det blir ju jättekul, troligen kommer jag träffa både gamla elever och kollegor.

Och hon tycker att de ska sjunga Värdegrundssången som hon skrivit.

– Den är jag stolt över. Jag tror man skulle kunna sjunga den med alla barn utan förberedelse sedan flera år tillbaka. Den börjar med I vår skola i vår by, så det vore ju dumt att inte sjunga den!

Så här går den, melodin är Yellow Submarine.

I vår skola, i vår by, i vårt land, på vår jord. Finns en massa människor som borde sjunga dessa ord:

Trygghet, glädje, lika värde

och respekt, värde och respekt,

värde och respekt.

Trygghet, glädje, lika värde

och respekt, värde och respekt,

värde och respekt.

Det är en till synes vanlig vardag på Värsås skola, men kanske lite ovanlig ändå. Skolan ska fylla 60 år och läraren Eva-Marie Andersson håller på att plocka samman lite kort inför det.

– Jag tror att jag är den som varit här längst av samtliga. Nu är det mitt 44:e år här.

Hon är född i Falköping, uppvuxen i Karlskrona och gick på lärarhögskolan i Göteborg.

– Min pappa kommer härifrån och mina farföräldrar. Vi hade en liten sommarstuga i Sjogerstad där jag tillbringade mina somrar. Därför tyckte jag att Västergötland var väldigt vackert.

Så när hon skulle söka jobb så sökte hon jobb på Värsås skola, fick jobb per telefon av dåvarande rektorn Bo Bremsjö och började i januari 1973.

– Det fanns tjänstebostäder i Värsås, men det var ingen över till mig, han ordnade en liten lägenhet borta i HSB där som frissan är nu. Jag fick låna lite möbler, en gammal personalrumssoffa, och utav städerskan fick jag låna köksbord och två stolar. Det var tider, nu blev jag lite nostalgisk.

Fick tips

Eva-Marie Andersson hade först en tjänst som kliniklärare (speciallärare) i skolorna i Värsås och Varola. Hur det var när hon började jobba som lärare har hon bara goda minnen av.

– Det var helt fantastiskt. Jag blev så väl mottagen och välkomnad. Nu för tiden har man ju en mentor, det fanns inte då, men jag fick nästan en ändå. Det var Eva Jonsson. Hon hjälpte mig med alla tips som man kan behöva när man är ung och vi har alltid hållit kontakten, även sedan hon gick i pension.

Hösten 1973 fick hon ta över en klass.

– Vi hade en äldre lärarinna som lade bort titlarna med mig, så såpass högtidligt var det. Hon sa att jag inte behövde säga fröken Svensson till henne utan jag fick säga du. Då känns det ju som om man har varit med ett tag.

Så ser hon sig om i personalrummet och minns med ett skratt hur litet det gamla var, det som skolsköterskan har nu.

– Vi fick inte sittplats allihop när det var rast så några fick stå. Det här tycker jag är hemskt nu: Det var tillåtet att röka för dem som gjorde det. Så småningom blev det rökrum nere i pannrummet och sedan blev det rökfritt överallt, säger Eva-Marie som inte rökte.

Trivts som klasslärare

Eva-Marie Andersson har varit klasslärare hela tiden.

– Jag har tyckt att det har varit väldigt roligt. Grejen med att vara lärare är att få bra relationer till barnen och känna att de trivs, då lär de sig på köpet. Jag har haft ett fantastiskt bra samarbete med alla föräldrar under alla år och inte minst har det varit jättemysigt i personalgruppen. Det är nog därför som jag trivts så bra.

Om några veckor går Eva-Marie Andersson i pension.

– Det är en kluven känsla. Det som underlättar är att jag inte har en egen klass nu, det är det som jag tyckt varit allra roligast. Jag håller på att trappa ner, går runt i klasserna och stöttar här och där.

Hon fyllde nyligen 65 men säger att hon inte känner sig så gammal.

– Det tror jag är en fördel med att jobba med barn, man håller sig ung i sinnet.

Men innan hon slutar hinner hon vara med när Värsås skola firar 60 år under onsdagen.

– Det blir ju jättekul, troligen kommer jag träffa både gamla elever och kollegor.

Och hon tycker att de ska sjunga Värdegrundssången som hon skrivit.

– Den är jag stolt över. Jag tror man skulle kunna sjunga den med alla barn utan förberedelse sedan flera år tillbaka. Den börjar med I vår skola i vår by, så det vore ju dumt att inte sjunga den!

Så här går den, melodin är Yellow Submarine.

I vår skola, i vår by, i vårt land, på vår jord. Finns en massa människor som borde sjunga dessa ord:

Trygghet, glädje, lika värde

och respekt, värde och respekt,

värde och respekt.

Trygghet, glädje, lika värde

och respekt, värde och respekt,

värde och respekt.