20 sep 2014 06:00

07 jan 2015 10:19

Förslag som hotar möjligheterna till ett klimatsmart jordbruk

debatt:

Den senaste svenska regeringens vattenverksamhetsutredning är ute på remiss och visst behöver den gamla lagstiftningen förnyas. Men behöver en förnyelse innebära ett regelkrångel in absurdum och kostnadsförflyttning som ytterligare försvagar möjligheterna att leva och verka på landsbygden?

Ta markavvattning som exempel. I utredningen föreslås att all dikesrensning ska vara anmälningspliktig. Motiven är bland annat att minska negativ miljöpåverkan av rensningen. I Sverige finns 100 000-tals diken. Ett enkelt överslag med utgångspunkt i att en genomsnittlig anmälan kostar 10 000 kronor och att 5–10 000 diken rensas per år, innebär att jordbrukare och skogsägare drabbas av kostnader på 50–100 miljoner kronor per år. Förutsatt att deras anmälan inte leder till föreläggande om omprövning eller tillstånd med ytterligare stora kostnader.

Vi menar att en generell anmälningsplikt för dikesrensning kräver stora resurser också hos tillsynsmyndigheterna och är en mycket dyr lösning. Anmälningsplikten bör begränsas till större vattenanläggningar.

Att, som utredningen föreslår, klassa markavvattningsföretag som miljöfarlig verksamhet innebär också högre krav och mer kostnader för företagen. Likaså att kräva ombildning av vissa dikningssamfälligheter med omfattande lantmäterikostnader som läggs på samfälligheterna.

Exemplen kan bli många, men sammanfattningsvis innebär utredningen att kostnader för utredningar, åtgärder, omprövningar och tillståndsgivning med alla dess processer i olika instanser, förs över från det allmänna till enskilda företagare och fastighetsägare.

Historiskt har samhället ställt upp spelregler för att främja markavvattning då vi hade svält och massutvandring i början på 1900-talet. Markavvattningen har haft en avgörande betydelse för uppbyggnaden av den ekonomiska välfärden i Sverige. Dåtidens markägare har följt de regler och krav som lagstiftaren föreskrivit. Idag har vi en annan situation där samhället utifrån nya värderingar och ny kunskap ställer helt andra krav på verksamheterna. Frågan är vem som bör bära kostnaderna för denna miljöanpassning? Enligt LRF:s uppfattning är det inte rimligt att helt och hållet lägga bördan på markägarna. När kraven och kostnaderna blir omfattande måste kostnaderna kunna fördelas mellan det allmänna och den enskilde så att ingen enskild verksamhetsutövare drabbas av orimliga kostnader.

Kort sagt, nu är det upp till den kommande majoriteten i riksdagen att tänka till! Vattenverksamhetsutredningens konsekvensanalys är bristfällig vad det gäller vilka kostnader som kommer att belasta markägare och myndigheter. Om förslaget blir verklighet, kommer det kraftigt begränsa möjligheterna att utveckla ett klimatsmart jordbruk i Västra Götaland.

Monica Didriksson

vice ordförande LRF Västra Götaland

Paul Christensson

ordförande LRF Västra Götaland

Den senaste svenska regeringens vattenverksamhetsutredning är ute på remiss och visst behöver den gamla lagstiftningen förnyas. Men behöver en förnyelse innebära ett regelkrångel in absurdum och kostnadsförflyttning som ytterligare försvagar möjligheterna att leva och verka på landsbygden?

Ta markavvattning som exempel. I utredningen föreslås att all dikesrensning ska vara anmälningspliktig. Motiven är bland annat att minska negativ miljöpåverkan av rensningen. I Sverige finns 100 000-tals diken. Ett enkelt överslag med utgångspunkt i att en genomsnittlig anmälan kostar 10 000 kronor och att 5–10 000 diken rensas per år, innebär att jordbrukare och skogsägare drabbas av kostnader på 50–100 miljoner kronor per år. Förutsatt att deras anmälan inte leder till föreläggande om omprövning eller tillstånd med ytterligare stora kostnader.

Vi menar att en generell anmälningsplikt för dikesrensning kräver stora resurser också hos tillsynsmyndigheterna och är en mycket dyr lösning. Anmälningsplikten bör begränsas till större vattenanläggningar.

Att, som utredningen föreslår, klassa markavvattningsföretag som miljöfarlig verksamhet innebär också högre krav och mer kostnader för företagen. Likaså att kräva ombildning av vissa dikningssamfälligheter med omfattande lantmäterikostnader som läggs på samfälligheterna.

Exemplen kan bli många, men sammanfattningsvis innebär utredningen att kostnader för utredningar, åtgärder, omprövningar och tillståndsgivning med alla dess processer i olika instanser, förs över från det allmänna till enskilda företagare och fastighetsägare.

Historiskt har samhället ställt upp spelregler för att främja markavvattning då vi hade svält och massutvandring i början på 1900-talet. Markavvattningen har haft en avgörande betydelse för uppbyggnaden av den ekonomiska välfärden i Sverige. Dåtidens markägare har följt de regler och krav som lagstiftaren föreskrivit. Idag har vi en annan situation där samhället utifrån nya värderingar och ny kunskap ställer helt andra krav på verksamheterna. Frågan är vem som bör bära kostnaderna för denna miljöanpassning? Enligt LRF:s uppfattning är det inte rimligt att helt och hållet lägga bördan på markägarna. När kraven och kostnaderna blir omfattande måste kostnaderna kunna fördelas mellan det allmänna och den enskilde så att ingen enskild verksamhetsutövare drabbas av orimliga kostnader.

Kort sagt, nu är det upp till den kommande majoriteten i riksdagen att tänka till! Vattenverksamhetsutredningens konsekvensanalys är bristfällig vad det gäller vilka kostnader som kommer att belasta markägare och myndigheter. Om förslaget blir verklighet, kommer det kraftigt begränsa möjligheterna att utveckla ett klimatsmart jordbruk i Västra Götaland.

Monica Didriksson

vice ordförande LRF Västra Götaland

Paul Christensson

ordförande LRF Västra Götaland

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.