30 sep 2014 06:00

23 jan 2015 15:51

Fler panikåtgärder i skolan

Skolpanik. Högre lärarlöner. Mindre klasser. Obligatoriskt gymnasium (så praktiskt, där sjönk ungdomsarbetslösheten lite) och därmed förmodligen även fler gymnasielärare som också ska ha högre löner. Regeringen Löfven finns inte ens än, men har redan börjat sätta sprätt på pengarna. Kommunernas pengar, lustigt nog.

Att skolan kräver en haverikommission har varit ett av Löfvens (och Fridolins) mantran under valrörelsen. Antingen har de glömt det eller också sammanfattades haveriet med det var dumt att köra på ett isberg eftersom åtgärderna kommer innan någon hunnit räkna ut kvadraten på hypotenusan. (För yngre läsare så var det sånt vi lärde oss på gymnasiet innan Pisaundersökningar övertog all uppmärksamhet. Hittills har jag inte haft användning för det en enda gång.)

Det finns en lång önskelista över saker som behöver göras med den svenska skolan. Lärarlönerna är ett måste, annars går det aldrig mer att rekrytera kompetenta lärare. Men det hade varit klädsamt att diskutera frågan med kommunerna, eller för den delen hinna utnämnas till statsminister, innan det klubbades. Ifall Socialdemokraterna glömt det så fann en gång i tiden en man som hette Göran Persson som ansåg att alla skolans problem löstes om bara kommunerna tog över ansvaret.

Nu finns män som heter Björklund och Sjöstedt som tror att samma problem löses om staten tar över igen. Tack och lov finns också ett antal som tänker att det kanske är innehållet, arbetsmiljön och vad eleverna faktiskt lär sig som är viktigare än vem som bestämmer. Annars kan väl regionerna eller EU eller FN få prova ett tag så kanske det blir bättre?

Problemet med handlingskraften är att det inte direkt har stått stilla i skolan de senaste två årtiondena. Tvärtom. Elever börjar skolan i ett system, fortsätter i ett annat, avslutar grundskolan i ett tredje och kommer nu i ett fjärde att kedjas fast vid gymnasiebänken vare sig de vill eller inte.

Hur många olika system en lärare upplever genom sin karriär vågar jag inte tänka på. Det behövs nog en differentialekvation. (Vi lärde oss även sådana på min tid och jag har inte haft någon nytta av dem heller så det är värt att prova.) Flumskola, katederskola, sifferbetyg, bokstavsbetyg, andra bokstavsbetyg, skriftliga omdömen, inga betyg, massor av betyg, själva bli betygsatta av de som ska betygsättas (det var även med skolans mått oförståeligt), förstelärare, speciallärare... äsch tre års naturmatte räcker inte för att jag ska kunna få dem att gå ihop med varandra ens med hjälp av imaginära tal. (Som inte heller varit till någon nytta för mig, men är ett intressant filosofiskt koncept.)

Det enda förslaget som inte kommit hittills om skolan är det som behövs bäst för både elever och lärare:

Arbetsro.

Niclas Lindstrand

Att skolan kräver en haverikommission har varit ett av Löfvens (och Fridolins) mantran under valrörelsen. Antingen har de glömt det eller också sammanfattades haveriet med det var dumt att köra på ett isberg eftersom åtgärderna kommer innan någon hunnit räkna ut kvadraten på hypotenusan. (För yngre läsare så var det sånt vi lärde oss på gymnasiet innan Pisaundersökningar övertog all uppmärksamhet. Hittills har jag inte haft användning för det en enda gång.)

Det finns en lång önskelista över saker som behöver göras med den svenska skolan. Lärarlönerna är ett måste, annars går det aldrig mer att rekrytera kompetenta lärare. Men det hade varit klädsamt att diskutera frågan med kommunerna, eller för den delen hinna utnämnas till statsminister, innan det klubbades. Ifall Socialdemokraterna glömt det så fann en gång i tiden en man som hette Göran Persson som ansåg att alla skolans problem löstes om bara kommunerna tog över ansvaret.

Nu finns män som heter Björklund och Sjöstedt som tror att samma problem löses om staten tar över igen. Tack och lov finns också ett antal som tänker att det kanske är innehållet, arbetsmiljön och vad eleverna faktiskt lär sig som är viktigare än vem som bestämmer. Annars kan väl regionerna eller EU eller FN få prova ett tag så kanske det blir bättre?

Problemet med handlingskraften är att det inte direkt har stått stilla i skolan de senaste två årtiondena. Tvärtom. Elever börjar skolan i ett system, fortsätter i ett annat, avslutar grundskolan i ett tredje och kommer nu i ett fjärde att kedjas fast vid gymnasiebänken vare sig de vill eller inte.

Hur många olika system en lärare upplever genom sin karriär vågar jag inte tänka på. Det behövs nog en differentialekvation. (Vi lärde oss även sådana på min tid och jag har inte haft någon nytta av dem heller så det är värt att prova.) Flumskola, katederskola, sifferbetyg, bokstavsbetyg, andra bokstavsbetyg, skriftliga omdömen, inga betyg, massor av betyg, själva bli betygsatta av de som ska betygsättas (det var även med skolans mått oförståeligt), förstelärare, speciallärare... äsch tre års naturmatte räcker inte för att jag ska kunna få dem att gå ihop med varandra ens med hjälp av imaginära tal. (Som inte heller varit till någon nytta för mig, men är ett intressant filosofiskt koncept.)

Det enda förslaget som inte kommit hittills om skolan är det som behövs bäst för både elever och lärare:

Arbetsro.

Niclas Lindstrand

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.