07 nov 2014 06:01

07 jan 2015 10:02

Bristningsgränsen är nådd!

FÖRSKOLAN

Öppet brev till Kaj Kaufeldt, barn och utbildningschef i Karlsborg.

Bäste herr! Jag skriver till Er av en enda anledning, Ni är högsta ansvarig!

Vad menar jag med det då? Jo, jag lämnar mitt barn på förskolan i Mölltorp varje dag endast med syftet att jag skall kunna åka till mitt jobb och arbeta. Hade det varit upp till mig så hade jag varit föräldraledig till det att mitt barn började i skolan, men nu är fallet inte så.

Varför är jag upprörd då och pratar om ansvar?

Jo, det är enkelt. Varje dag ser jag massor av barn på avdelningen jag lämnar mitt barn på. Enligt vad som är bestämt är det okej att det är upp till 17,5 barn per tre heltidsanställda. Nu är det tack och lov inte så många barn, ännu, eftersom de bara är 1,85 anställda på den avdelningen. Dessa 1,85 anställda har förutom mitt barn, som är två år, hand om åtta stycken till i motsvarande ålder. Det ger nio barn på 1,85 anställda dvs. lite drygt fyra och ett halvt barn per pedagog. Bara att räkna i halvor om individer talar sitt tydliga språk om att Excel och ekonomi står högre värderat än individer, psykosocial arbetsmiljö samt er vision om att barnen skall känna lust och glädje som skapar framtidstro genom allsidigt lärande och allsidig utveckling.

När jag lämnade mitt barn härom veckan är det till en pedagog som håller ett barn i famnen, vaggar ett barn i en vagn, samtidigt som hon försöker hålla koll på ett tredje barn inne på avdelningen. Nu står hon ensam med fyra blöjbarn i åldern 1–3. Hon ler ändå och säger god morgon, precis som vanligt. Men i hennes ögon ser jag en blick som vädjar, en blick som skriker att nu får det vara nog, en blick som är sorgsen att inte kunna vara den som skapar framtidstron och glädjen. Den blicken etsar sig fast i mig och släpper inte taget, ens när jag hämtar mitt barn sent om eftermiddagen. Ta med dig den känslan när du åker till ditt jobb för att prestera. Eller sätt dig in i hennes situation. Att gå och lägga sig med känslan av att i morgon är det samma sak, samma omöjliga situation. Hur länge orkar dessa brinnande eldsjälar innan de brunnit ut, tror du?

Det är inte en unik situation i Mölltorp. Det är inte en ny situation heller för den delen. Men nu är bristningsgränsen nådd. Jag ställer mig frågan om mitt barns säkerhet kan efterlevas? Jag ställer mig frågan om hur mycket tid pedagogerna får till att verkligen hinna med sitt jobb och skapa lust och glädje och ett allsidigt lärande för barnen? Om ett barn behöver byta blöja, vem ser då till de andra tre och ett halvt barnen?

Nej, bäste herr Kaufeldt. Detta duger inte! Det håller inte måttet år 2014, vi har rest till månen och tillbaka. Men att se till våra barns bästa, de som är vår framtid klarar vi inte, varför då? Finns inte det i Excel som en valbar variabel?

Så svara mig, bäste herr Kaufeldt. Är mitt barn säkert på förskolan i Mölltorp? Kan du garantera att mitt barn, genom de duktiga och självuppoffrande pedagogerna kan få en allsidig utveckling? Är det ekonomiskt värt det?

Fredrik Fant, Mölltorp

pappa

Öppet brev till Kaj Kaufeldt, barn och utbildningschef i Karlsborg.

Bäste herr! Jag skriver till Er av en enda anledning, Ni är högsta ansvarig!

Vad menar jag med det då? Jo, jag lämnar mitt barn på förskolan i Mölltorp varje dag endast med syftet att jag skall kunna åka till mitt jobb och arbeta. Hade det varit upp till mig så hade jag varit föräldraledig till det att mitt barn började i skolan, men nu är fallet inte så.

Varför är jag upprörd då och pratar om ansvar?

Jo, det är enkelt. Varje dag ser jag massor av barn på avdelningen jag lämnar mitt barn på. Enligt vad som är bestämt är det okej att det är upp till 17,5 barn per tre heltidsanställda. Nu är det tack och lov inte så många barn, ännu, eftersom de bara är 1,85 anställda på den avdelningen. Dessa 1,85 anställda har förutom mitt barn, som är två år, hand om åtta stycken till i motsvarande ålder. Det ger nio barn på 1,85 anställda dvs. lite drygt fyra och ett halvt barn per pedagog. Bara att räkna i halvor om individer talar sitt tydliga språk om att Excel och ekonomi står högre värderat än individer, psykosocial arbetsmiljö samt er vision om att barnen skall känna lust och glädje som skapar framtidstro genom allsidigt lärande och allsidig utveckling.

När jag lämnade mitt barn härom veckan är det till en pedagog som håller ett barn i famnen, vaggar ett barn i en vagn, samtidigt som hon försöker hålla koll på ett tredje barn inne på avdelningen. Nu står hon ensam med fyra blöjbarn i åldern 1–3. Hon ler ändå och säger god morgon, precis som vanligt. Men i hennes ögon ser jag en blick som vädjar, en blick som skriker att nu får det vara nog, en blick som är sorgsen att inte kunna vara den som skapar framtidstron och glädjen. Den blicken etsar sig fast i mig och släpper inte taget, ens när jag hämtar mitt barn sent om eftermiddagen. Ta med dig den känslan när du åker till ditt jobb för att prestera. Eller sätt dig in i hennes situation. Att gå och lägga sig med känslan av att i morgon är det samma sak, samma omöjliga situation. Hur länge orkar dessa brinnande eldsjälar innan de brunnit ut, tror du?

Det är inte en unik situation i Mölltorp. Det är inte en ny situation heller för den delen. Men nu är bristningsgränsen nådd. Jag ställer mig frågan om mitt barns säkerhet kan efterlevas? Jag ställer mig frågan om hur mycket tid pedagogerna får till att verkligen hinna med sitt jobb och skapa lust och glädje och ett allsidigt lärande för barnen? Om ett barn behöver byta blöja, vem ser då till de andra tre och ett halvt barnen?

Nej, bäste herr Kaufeldt. Detta duger inte! Det håller inte måttet år 2014, vi har rest till månen och tillbaka. Men att se till våra barns bästa, de som är vår framtid klarar vi inte, varför då? Finns inte det i Excel som en valbar variabel?

Så svara mig, bäste herr Kaufeldt. Är mitt barn säkert på förskolan i Mölltorp? Kan du garantera att mitt barn, genom de duktiga och självuppoffrande pedagogerna kan få en allsidig utveckling? Är det ekonomiskt värt det?

Fredrik Fant, Mölltorp

pappa

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.