19 nov 2014 06:00

23 jan 2015 15:54

En meningslös dag för männen

Hälsa. Ibland vill man så rätt och så blir det så fel. Så trots att Prostatacancerförbundet är en viktig och välviljande organisation måste jag välkomna er alla till årets mest meningslösa dag: internationella mansdagen.

Det finns en dag för precis allting vid det här laget. De flesta är påhittade av handeln för att man ska köpa extra mycket av en viss pryl en viss dag för att... tja för att de vill sälja mer av den antar jag. Jag väntar med spänning på 3D-Bluray-spelarens dag.

Internationella mansdagen låter väl ur kvoteringssynpunkt vettigt när det finns internationella kvinnodagen. Förutom att vi män redan har 364 dagar om året där vi lyfts fram. (Utom när det är skottår, då har vi 365.)

Prostatacancer ska tas på allvar och är ett av de få områden där män faktiskt kan känna sig lite illa behandlade eftersom det är bortglömt jämfört med bröstcancer. (Jo män kan faktiskt också få bröstcancer men det är otroligt ovanligt.) Att använda dagen för att lyfta fram jämställdhet, som förbundet planerar, låter ju också bra.

Men att män lever i genomsnitt fem år kortare än kvinnor beror på att en större andel män än kvinnor är pappskallar. Det är bara att erkänna. Framför allt i ungdomen. Vi dricker mer, tror att vi är James Bond när vi kör bil och blir förbryllade över att inte pizza med bara ganska mycket kebabsås fungerar som bantningsmat. Det låg ju ett par salladsblad på den.

Kort sammanfattat: bortsett från ett par sjukdomar som kvinnor av naturliga skäl inte kan få så har vi bara oss själva att skylla. Internationella mansdagen borde därför rimligen firas med en omotiverad mitt i veckan-fylla, kebab med extra allt när man raglar hem och evighetslånga diskussioner om offsideregelns betydelse för den moderna fotbollen däremellan. Möjligen kryddat med att försöka återuppliva det gamla kriget mellan synthare och hårdrockare, men där har hårdrockarna ändå vunnit för länge sedan. Sen förbrödras man genom att titta på den pojkboksversion av Andra världskriget som heter ”Örnnästet”.

Intressant nog har jag just bevisat att Prostatacancerförbundet har en poäng till: fokus på mäns psykiska hälsa.

Så dagen kanske behövs ändå. Problemet är att ingen av de som borde lyssna lär göra det. Under tiden fortsätter grabbarna att falla efter i skolresultaten och tycka att det är fjantigt att gå till doktorn för både fysiska och psykiska problem. Det är saker värda att lyfta fram, men själva namnet internationella mansdagen gör att jag inte kan få frasen ”vita kränkta män” ur mitt huvud och därför inte kan ta den på allvar.

Så jag väntar till den 29 november och firar kattens dag i stället.

Niclas Lindstrand

Det finns en dag för precis allting vid det här laget. De flesta är påhittade av handeln för att man ska köpa extra mycket av en viss pryl en viss dag för att... tja för att de vill sälja mer av den antar jag. Jag väntar med spänning på 3D-Bluray-spelarens dag.

Internationella mansdagen låter väl ur kvoteringssynpunkt vettigt när det finns internationella kvinnodagen. Förutom att vi män redan har 364 dagar om året där vi lyfts fram. (Utom när det är skottår, då har vi 365.)

Prostatacancer ska tas på allvar och är ett av de få områden där män faktiskt kan känna sig lite illa behandlade eftersom det är bortglömt jämfört med bröstcancer. (Jo män kan faktiskt också få bröstcancer men det är otroligt ovanligt.) Att använda dagen för att lyfta fram jämställdhet, som förbundet planerar, låter ju också bra.

Men att män lever i genomsnitt fem år kortare än kvinnor beror på att en större andel män än kvinnor är pappskallar. Det är bara att erkänna. Framför allt i ungdomen. Vi dricker mer, tror att vi är James Bond när vi kör bil och blir förbryllade över att inte pizza med bara ganska mycket kebabsås fungerar som bantningsmat. Det låg ju ett par salladsblad på den.

Kort sammanfattat: bortsett från ett par sjukdomar som kvinnor av naturliga skäl inte kan få så har vi bara oss själva att skylla. Internationella mansdagen borde därför rimligen firas med en omotiverad mitt i veckan-fylla, kebab med extra allt när man raglar hem och evighetslånga diskussioner om offsideregelns betydelse för den moderna fotbollen däremellan. Möjligen kryddat med att försöka återuppliva det gamla kriget mellan synthare och hårdrockare, men där har hårdrockarna ändå vunnit för länge sedan. Sen förbrödras man genom att titta på den pojkboksversion av Andra världskriget som heter ”Örnnästet”.

Intressant nog har jag just bevisat att Prostatacancerförbundet har en poäng till: fokus på mäns psykiska hälsa.

Så dagen kanske behövs ändå. Problemet är att ingen av de som borde lyssna lär göra det. Under tiden fortsätter grabbarna att falla efter i skolresultaten och tycka att det är fjantigt att gå till doktorn för både fysiska och psykiska problem. Det är saker värda att lyfta fram, men själva namnet internationella mansdagen gör att jag inte kan få frasen ”vita kränkta män” ur mitt huvud och därför inte kan ta den på allvar.

Så jag väntar till den 29 november och firar kattens dag i stället.

Niclas Lindstrand

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.