26 nov 2014 06:01

07 jan 2015 10:23

Älgförvaltning ur funktion – därför går markägare ur

ÄLGSKÖTSELOMRÅDEN

Älgförvaltningen fungerar inte, vilket de katastrofala betesskadorna i skogen i södra Sverige tydligt visar. Ett faktum som vi markägare konstaterat under många år, och ett faktum som nu också objektivt dokumenterats i inventeringar. Betesskadorna drabbar förutom den enskilde hårt också hela samhällsekonomin, där skogen utgör en viktig del.

Vad beror det på att vi har en älgstam som är alldeles för stor i relation till fodertillgången? Jo den enkla anledningen är att förvaltningen i många älgskötselområden – vilka kallas ÄSO – styrs av jägare, som har intresse av att ha en stor älgstam med många skjutbara djur. ÄSO är en lokal, frivillig sammanslutning, och problemet är att det idag saknas specifika krav på stadgar och sammansättning av styrelse. Markägare har ofta inte någon formell makt, inte någon representationsrätt i styrelsen och inte heller rösträtt på beslutande möten. Att rubba denna obalans i maktfördelningen på frivillig väg är enligt vår erfarenhet mycket svårt.

När markägaren är utestängd från allt reellt inflytande i ÄSO och missnöjd med hur förvaltningen sköts finns det bara en naturlig följd. Markägaren går ur. I Småland finns exempel på markägare som gått ur befintliga ÄSO och startat markägarstyrda områden. Om detta inte är möjligt är andra alternativ att gå ur ÄSO och ansöka om att bli licensområde eller låta marken vara oregistrerad.

Den nya älgförvaltningen, som trädde i kraft 2012, betonar kraftigt att förvaltningen ska vila på markägare och jägare i samverkan. Förvaltningen ska vara lokalt förankrad, baserad på kunskap och kontinuerligt anpassas till nya eller ändrade förhållanden. Tyvärr fungerar det inte så idag i praktiken. ÄSO har nämligen en helt avgörande funktion för att de uppställda målen ska uppnås, och när det bara är jägare som beslutar fungerar det inte.

För att förvaltningen ska lyckas och för att markägarna inte ska gå ur ÄSO, måste markägarna tillförsäkras ett reellt inflytande. Det måste framgå av de lagstadgade föreskrifterna för älgförvaltningen att ÄSO ska styras av lika antal markägare respektive jägare, och där en markägare som äger och brukar skog ska vara ordförande och ha utslagsröst. Först då kan vi få en fungerande, kostnadseffektiv förvaltning som i god samverkan kan skapa och vidmakthålla en älgstam av hög kvalitet i balans med fodertillgångarna. Något som gagnar alla – samhället, skogsbruket, mångfalden, jägaren och älgen.

Per-Anders Freyhult

Åke Johansson

Gert Lannemyr

Lisbeth Larsson

Tibro

Älgförvaltningen fungerar inte, vilket de katastrofala betesskadorna i skogen i södra Sverige tydligt visar. Ett faktum som vi markägare konstaterat under många år, och ett faktum som nu också objektivt dokumenterats i inventeringar. Betesskadorna drabbar förutom den enskilde hårt också hela samhällsekonomin, där skogen utgör en viktig del.

Vad beror det på att vi har en älgstam som är alldeles för stor i relation till fodertillgången? Jo den enkla anledningen är att förvaltningen i många älgskötselområden – vilka kallas ÄSO – styrs av jägare, som har intresse av att ha en stor älgstam med många skjutbara djur. ÄSO är en lokal, frivillig sammanslutning, och problemet är att det idag saknas specifika krav på stadgar och sammansättning av styrelse. Markägare har ofta inte någon formell makt, inte någon representationsrätt i styrelsen och inte heller rösträtt på beslutande möten. Att rubba denna obalans i maktfördelningen på frivillig väg är enligt vår erfarenhet mycket svårt.

När markägaren är utestängd från allt reellt inflytande i ÄSO och missnöjd med hur förvaltningen sköts finns det bara en naturlig följd. Markägaren går ur. I Småland finns exempel på markägare som gått ur befintliga ÄSO och startat markägarstyrda områden. Om detta inte är möjligt är andra alternativ att gå ur ÄSO och ansöka om att bli licensområde eller låta marken vara oregistrerad.

Den nya älgförvaltningen, som trädde i kraft 2012, betonar kraftigt att förvaltningen ska vila på markägare och jägare i samverkan. Förvaltningen ska vara lokalt förankrad, baserad på kunskap och kontinuerligt anpassas till nya eller ändrade förhållanden. Tyvärr fungerar det inte så idag i praktiken. ÄSO har nämligen en helt avgörande funktion för att de uppställda målen ska uppnås, och när det bara är jägare som beslutar fungerar det inte.

För att förvaltningen ska lyckas och för att markägarna inte ska gå ur ÄSO, måste markägarna tillförsäkras ett reellt inflytande. Det måste framgå av de lagstadgade föreskrifterna för älgförvaltningen att ÄSO ska styras av lika antal markägare respektive jägare, och där en markägare som äger och brukar skog ska vara ordförande och ha utslagsröst. Först då kan vi få en fungerande, kostnadseffektiv förvaltning som i god samverkan kan skapa och vidmakthålla en älgstam av hög kvalitet i balans med fodertillgångarna. Något som gagnar alla – samhället, skogsbruket, mångfalden, jägaren och älgen.

Per-Anders Freyhult

Åke Johansson

Gert Lannemyr

Lisbeth Larsson

Tibro

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.