27 nov 2014 06:01

07 jan 2015 10:23

Mitt livs värsta vårdupplevelse

MISSBRUKSVÅRDEN

Mitt genetiskt betingade arv och en mycket tragisk uppväxt med en gravt missbrukande kronisk sjuk far och en mor som inte kunde ta hand om mig gjorde mig lite svagare att stå emot prövningar i livet. Att jag dessutom har svår panikångest, sociala fobier, KOL och fått en stroke samt blivit arbetslös, gör mig inte starkare. Jag bad inte om denna situation utan blev formad så, tyvärr.

Den 27 oktober i år orkade jag inte mer utan gjorde ett försök att ta mitt liv under alkohol- och tablettpåverkan. Jag blev tvångsomhändertagen då man ansåg att mitt liv var i fara. Efter en natt på KSS (under total bevakning) hamnade jag på Falbygdens sjukhus beroendeenhet och trodde då att det skulle bli bra och att jag skulle få den hjälp jag är berättigad till (betalade 100 000 kronor i skatt förra året och således de offentligt anställdas lön, skatt och sociala avgifter).

Man pratar så mycket om att det inte finns några resurser inom denna vård och psykvården i sin helhet. Skitsnack! En förnuftigare planering och lite mer ordning och krav på de anställda (jag kan endast uttala mig om den avdelning jag var på) är hur lätt som helst.

Man måste ha en tydlig individuell behandling av patienten utifrån hans problematik och hans egen situation. Nu sätts en standardbehandling in på alla oavsett problem/sjukdom/ekonomi/psykisk ohälsa. Alla är olika och har rätt till att bli lyssnade på och ses som en individ inom denna vård.

Min upplevelse var skrämmande och utan tvekan mitt livs värsta vårdupplevelse. Var tvångsinlagd åtta dagar som alla var likadana. Ett samtal (med läkare/vårdare och s.k. kurator) när man kom och ett när man blev utskriven. Ingen av den stora personalstyrkan frågade en enda gång hur man mådde. Noterade vid ett flertal tillfällen 5–8 personal sittandes i soffgruppen läsande dagens tidningar samt framför tv:n (ofta ensamma utan patienter). De ville att de inlagda skulle skynda på med kvällsfikat då ”Så mycket bättre” började.

En sak som jag också reagerade starkt på var att nästan all personal var rökare och under stor del av dagarna fanns på balkongen rökandes i grupp i stället för att vara närvarande med patienterna. Att personalen röker på arbetet i vårt upplysta samhälle är horribelt.

Det enda som hände var frukost kl 08.00, fika, lunch kl 12.00, fika, middag kl 17.00 och kvällsmackor kl 19.00 (tänk vad pengar man kunde omprioritera här) samt gemensamt lösande av melodikrysset på lördagen.

Att en grupp anställda (i min närvaro) pratade mycket nedlåtande om en praktikant (som inte fick någon ledning) samt ännu mer nedlåtande om en del medpatienter, borde vara skäl nog för uppsägning eller omplacering.

När mina mardrömsdagar var över och jag skulle få åka hem (till en likadan situation med ekonomisk krasch och djup oro) fick jag ett samtal med överläkare, underläkare, vårdare, kurator. Totalt sju personer som undrade hur man kunde hjälpa och stötta mig efter denna vårdbehandling. Jag skulle ta kontakt (vilket jag gjorde direkt) med missbruksenheten och vårdcentralen i min hemkommun. Missbruksenheten skulle ringa mig dagen innan min utskrivning, det tog sju dagar och man glömde att ge mig en tid. Min antabus skulle jag (på eget initiativ!) ta under uppsikt på vårdcentralen vilket jag hittills klarat av. Det var jag själv som påpekade att problemet låg i alkoholen och som själv påpekade vikten av att vara nykter med hjälp av antabus

Sökte kontakt med försörjningsenheten i min kommun då min ekonomi kraschat p g a min sjukdom. Låg (och ligger fortfarande) efter med mina utgifter och lyckades själv undvika vräkning från min bostad. Jag fick 168 kronor (tre dagars matpengar) men inget för de resterande 20 dagarna fram till min utbetalning av sjukpeng. Berättade det för kuratorn på beroendeenheten jag var på och fick då rådet att be min granne om en smörgås!

Jag har i kommunala kontakter aldrig känt mig så sårad och förnedrad i hela mitt liv. Jag ber inte om allmosor utan om en högst temporär hjälp och framför allt ett erkännande av min sjukdom och mina behov.

Så avslutningsvis undrar jag om risken för att mina självmordstankar ska verkställas har ökat eller minskat efter denna vård och detta bemötande?

Hopplös

Mitt genetiskt betingade arv och en mycket tragisk uppväxt med en gravt missbrukande kronisk sjuk far och en mor som inte kunde ta hand om mig gjorde mig lite svagare att stå emot prövningar i livet. Att jag dessutom har svår panikångest, sociala fobier, KOL och fått en stroke samt blivit arbetslös, gör mig inte starkare. Jag bad inte om denna situation utan blev formad så, tyvärr.

Den 27 oktober i år orkade jag inte mer utan gjorde ett försök att ta mitt liv under alkohol- och tablettpåverkan. Jag blev tvångsomhändertagen då man ansåg att mitt liv var i fara. Efter en natt på KSS (under total bevakning) hamnade jag på Falbygdens sjukhus beroendeenhet och trodde då att det skulle bli bra och att jag skulle få den hjälp jag är berättigad till (betalade 100 000 kronor i skatt förra året och således de offentligt anställdas lön, skatt och sociala avgifter).

Man pratar så mycket om att det inte finns några resurser inom denna vård och psykvården i sin helhet. Skitsnack! En förnuftigare planering och lite mer ordning och krav på de anställda (jag kan endast uttala mig om den avdelning jag var på) är hur lätt som helst.

Man måste ha en tydlig individuell behandling av patienten utifrån hans problematik och hans egen situation. Nu sätts en standardbehandling in på alla oavsett problem/sjukdom/ekonomi/psykisk ohälsa. Alla är olika och har rätt till att bli lyssnade på och ses som en individ inom denna vård.

Min upplevelse var skrämmande och utan tvekan mitt livs värsta vårdupplevelse. Var tvångsinlagd åtta dagar som alla var likadana. Ett samtal (med läkare/vårdare och s.k. kurator) när man kom och ett när man blev utskriven. Ingen av den stora personalstyrkan frågade en enda gång hur man mådde. Noterade vid ett flertal tillfällen 5–8 personal sittandes i soffgruppen läsande dagens tidningar samt framför tv:n (ofta ensamma utan patienter). De ville att de inlagda skulle skynda på med kvällsfikat då ”Så mycket bättre” började.

En sak som jag också reagerade starkt på var att nästan all personal var rökare och under stor del av dagarna fanns på balkongen rökandes i grupp i stället för att vara närvarande med patienterna. Att personalen röker på arbetet i vårt upplysta samhälle är horribelt.

Det enda som hände var frukost kl 08.00, fika, lunch kl 12.00, fika, middag kl 17.00 och kvällsmackor kl 19.00 (tänk vad pengar man kunde omprioritera här) samt gemensamt lösande av melodikrysset på lördagen.

Att en grupp anställda (i min närvaro) pratade mycket nedlåtande om en praktikant (som inte fick någon ledning) samt ännu mer nedlåtande om en del medpatienter, borde vara skäl nog för uppsägning eller omplacering.

När mina mardrömsdagar var över och jag skulle få åka hem (till en likadan situation med ekonomisk krasch och djup oro) fick jag ett samtal med överläkare, underläkare, vårdare, kurator. Totalt sju personer som undrade hur man kunde hjälpa och stötta mig efter denna vårdbehandling. Jag skulle ta kontakt (vilket jag gjorde direkt) med missbruksenheten och vårdcentralen i min hemkommun. Missbruksenheten skulle ringa mig dagen innan min utskrivning, det tog sju dagar och man glömde att ge mig en tid. Min antabus skulle jag (på eget initiativ!) ta under uppsikt på vårdcentralen vilket jag hittills klarat av. Det var jag själv som påpekade att problemet låg i alkoholen och som själv påpekade vikten av att vara nykter med hjälp av antabus

Sökte kontakt med försörjningsenheten i min kommun då min ekonomi kraschat p g a min sjukdom. Låg (och ligger fortfarande) efter med mina utgifter och lyckades själv undvika vräkning från min bostad. Jag fick 168 kronor (tre dagars matpengar) men inget för de resterande 20 dagarna fram till min utbetalning av sjukpeng. Berättade det för kuratorn på beroendeenheten jag var på och fick då rådet att be min granne om en smörgås!

Jag har i kommunala kontakter aldrig känt mig så sårad och förnedrad i hela mitt liv. Jag ber inte om allmosor utan om en högst temporär hjälp och framför allt ett erkännande av min sjukdom och mina behov.

Så avslutningsvis undrar jag om risken för att mina självmordstankar ska verkställas har ökat eller minskat efter denna vård och detta bemötande?

Hopplös

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.