03 dec 2014 17:31

23 jan 2015 15:55

Väljarna är de enda som tar ansvar

Ordet ”ansvar” har blivit så misshandlat i politiken att det borde polisanmäla Socialdemokraterna. Ansvar är tydligen att alla ska rösta som regeringen vill. Nu hamnar ansvaret igen där det hör hemma: hos väljarna. Den 22 mars blir det extraval för första gången sedan 1958.

Alliansens budget har vunnit och tydligen ska de skämmas för det enligt de rödgröna. Att avkräva oppositionen ansvar för att få igenom regeringens budget är så fånigt att Stefan och Krister-revyer framstår som Ingmar Bergmans allvarligaste stunder. Partierna har ansvar för att driva sin egen politik för sina egna väljare. Ansvaret för landet ligger på alla, partier som medborgare. Väljarna har gjort sitt jobb. Att gnälla om att andra har röstat fel hjälper inte, tack och lov bestämmer var och en fortfarande själv över den saken.

Så varför röstar inte då alla på den bästa budgeten för landet? För att de har olika åsikter om vilken som faktiskt är bäst. Det kallas demokrati. (Jag beklagar förskolenivån, men den tycks behövas efter en hel dags tittande på budgetdebatt på sandlådenivå.)

Självklart är det parlamentariska kaoset inte bra för Sverige. Men för att citera den alltid lika pricksäkre Carl Bildt: ”Det skulle ändå hänt förr eller senare. Det blev förr.” (Min miliBildt-mätare, som avgör måttet av raljans, exploderade där.) En så svag regering klarar sig inte utan att samarbeta på riktigt. Att Magdalena Andersson stolt upprepar att de minsann är ”samarbetspartiet” är ett skämt när samarbetena bara riktar sig åt vänster. Den utsträckta handen åt höger påminner mest om hur Karl XII:s staty står i Kungsträdgården och pekar rakt österut. Mot slagfältet.

Alliansen förväntades kapitulera villkorslöst och Sverigedemokraterna försvinna i tomma intet. Någonstans på Socialdemokraternas kansli finns en kalender som inte har vänts på årtionden. De är inte längre ett 40-procentparti (med en trogen knallröd knähund) som kan diktera villkoren. De är ett parti som alla andra och i allt tal om att ha vunnit valet glömde de att de inte fick egen majoritet oavsett om det rödgröna blocket fanns eller inte (det finns när det passar Stefan Löfven, annars inte.) Förvisso det största partiet, men också det som på två månader skapade en regering som redan bevisat att den inte klarade sitt uppdrag alls. Ola Ullstens 359 dagar som statsminister framstår som rena triumftåget vid en jämförelse.

Ansvar har vi allihop. Varenda röstberättigad medborgare. Vi är villiga att ta det igen i början av nästa år, det verkar som det kommer att behövas. I riksdagen måste dock alla just ta ansvar för sin politik i stället för att kasta ordet mot andra och låtsas att det ansvarsfulla är att svika sina väljare.

Nu är ansvaret vårt igen. Bäst att vi tar det, ingen annan verkar vilja det.

Niclas Lindstrand

Alliansens budget har vunnit och tydligen ska de skämmas för det enligt de rödgröna. Att avkräva oppositionen ansvar för att få igenom regeringens budget är så fånigt att Stefan och Krister-revyer framstår som Ingmar Bergmans allvarligaste stunder. Partierna har ansvar för att driva sin egen politik för sina egna väljare. Ansvaret för landet ligger på alla, partier som medborgare. Väljarna har gjort sitt jobb. Att gnälla om att andra har röstat fel hjälper inte, tack och lov bestämmer var och en fortfarande själv över den saken.

Så varför röstar inte då alla på den bästa budgeten för landet? För att de har olika åsikter om vilken som faktiskt är bäst. Det kallas demokrati. (Jag beklagar förskolenivån, men den tycks behövas efter en hel dags tittande på budgetdebatt på sandlådenivå.)

Självklart är det parlamentariska kaoset inte bra för Sverige. Men för att citera den alltid lika pricksäkre Carl Bildt: ”Det skulle ändå hänt förr eller senare. Det blev förr.” (Min miliBildt-mätare, som avgör måttet av raljans, exploderade där.) En så svag regering klarar sig inte utan att samarbeta på riktigt. Att Magdalena Andersson stolt upprepar att de minsann är ”samarbetspartiet” är ett skämt när samarbetena bara riktar sig åt vänster. Den utsträckta handen åt höger påminner mest om hur Karl XII:s staty står i Kungsträdgården och pekar rakt österut. Mot slagfältet.

Alliansen förväntades kapitulera villkorslöst och Sverigedemokraterna försvinna i tomma intet. Någonstans på Socialdemokraternas kansli finns en kalender som inte har vänts på årtionden. De är inte längre ett 40-procentparti (med en trogen knallröd knähund) som kan diktera villkoren. De är ett parti som alla andra och i allt tal om att ha vunnit valet glömde de att de inte fick egen majoritet oavsett om det rödgröna blocket fanns eller inte (det finns när det passar Stefan Löfven, annars inte.) Förvisso det största partiet, men också det som på två månader skapade en regering som redan bevisat att den inte klarade sitt uppdrag alls. Ola Ullstens 359 dagar som statsminister framstår som rena triumftåget vid en jämförelse.

Ansvar har vi allihop. Varenda röstberättigad medborgare. Vi är villiga att ta det igen i början av nästa år, det verkar som det kommer att behövas. I riksdagen måste dock alla just ta ansvar för sin politik i stället för att kasta ordet mot andra och låtsas att det ansvarsfulla är att svika sina väljare.

Nu är ansvaret vårt igen. Bäst att vi tar det, ingen annan verkar vilja det.

Niclas Lindstrand

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.