10 dec 2014 06:00

23 jan 2015 15:17

Vi lovade inte allt – men vi höll vad vi lovade

DEBATT.

Vi lovar inte allt till alla, men vi håller vad vi lovar, sade Jan Björklund under Alliansens sammankomst på Centralstationen i Göteborg, dagen innan valet. Bakgrunden till det var att Allianspartierna, klokt nog, redan innan valet förhandlat om vilken politik deras regeringsalternativ skulle föra efter valet, vilka förslag som skulle genomföras och vilka man skulle behöva skjuta upp eftersom pengarna inte räcker till allt.

De rödgröna partierna gjorde tvärtom. De diskuterade och förhandlade inte i förväg med de partier de sa att de ville regera tillsammans med – istället lockade de på egen hand med miljardsatsningar åt alla håll och kanter. Kritiska frågor om hur det skulle betalas och hur de skulle få stöd för sina förslag i riksdagen avfärdades. Inte heller skulle vi oroa oss över hur de skulle få igenom sin budget. Medan Löfven sköt upp alla problem till efter valet var Alliansen tydlig. Vi gick till val tillsammans, vi hade en gemensam budget och vi lovade inte mer än vi kunde hålla.

När valet var över, och de rödgröna tvingades förhandla tillsammans, visade sig att det inte blev så mycket kvar av alla deras löften. Löfvens löfte om att inte höja skatten för människor som tjänade över 60 000 kastades snabbt överbord. Likaså gjorde löftet om höjt barnbidrag, att inte stänga kärnkraften och att inte stoppa Förbifart Stockholm. Miljöpartiets löfte om att flytta pengar från försvaret till miljösatsningar byttes kvickt ut till löfte om att köpa 100 nya Jas-plan. När de insåg att pengarna inte skulle räcka till allt de lovat bestämde de sig för att ta bort överskottsmålet. Och så har det fortsatt. När den urholkade budgeten trots det inte hade tillräckligt med stöd i riksdagen släppte man in Vänsterpartiet, och vips kunde kommunerna förbjuda friskolor och möjligheten att driva företag i välfärdssektorn var i stort sett utplånad.

Gång på gång försäkrade Socialdemokraterna att vi inte skulle oroa oss. Att de utan problem skulle få igenom sin budget. I sin regeringsförklaring sade Löfven samma sak. Han hade lovat både talmannen och det svenska folket att han hade stöd för att bilda regering och få igenom sin budget. Trodde verkligen Stefan Löfven på det själv? Trodde han att något Alliansparti skulle rösta för en budget som slår hårt mot jobben, företagen och valfriheten? Eller var han bara så ivrig att få makten att han var beredd att chansa? Det får vi kanske aldrig veta, men en sak är säker.

Folkpartiet Liberalerna varnade under valrörelsens sista veckor för vad som skulle hända om de rödgröna vann. Det skulle bli totalt kaos, eftersom de rödgröna inte skulle kunna klara av att regera landet tillsammans. Eftersom de hade glömt något väldigt viktigt – att förbereda sig. Vad vi sade blev avfärdat som struntprat av vänsterblocket, men med facit i hand fick vi rätt. Vi lovade som sagt inte allt till alla. Men vi höll vad vi lovade.

Max Sjöberg

distriktsordförande

Liberala Ungdomsförbundet Väst

Vi lovar inte allt till alla, men vi håller vad vi lovar, sade Jan Björklund under Alliansens sammankomst på Centralstationen i Göteborg, dagen innan valet. Bakgrunden till det var att Allianspartierna, klokt nog, redan innan valet förhandlat om vilken politik deras regeringsalternativ skulle föra efter valet, vilka förslag som skulle genomföras och vilka man skulle behöva skjuta upp eftersom pengarna inte räcker till allt.

De rödgröna partierna gjorde tvärtom. De diskuterade och förhandlade inte i förväg med de partier de sa att de ville regera tillsammans med – istället lockade de på egen hand med miljardsatsningar åt alla håll och kanter. Kritiska frågor om hur det skulle betalas och hur de skulle få stöd för sina förslag i riksdagen avfärdades. Inte heller skulle vi oroa oss över hur de skulle få igenom sin budget. Medan Löfven sköt upp alla problem till efter valet var Alliansen tydlig. Vi gick till val tillsammans, vi hade en gemensam budget och vi lovade inte mer än vi kunde hålla.

När valet var över, och de rödgröna tvingades förhandla tillsammans, visade sig att det inte blev så mycket kvar av alla deras löften. Löfvens löfte om att inte höja skatten för människor som tjänade över 60 000 kastades snabbt överbord. Likaså gjorde löftet om höjt barnbidrag, att inte stänga kärnkraften och att inte stoppa Förbifart Stockholm. Miljöpartiets löfte om att flytta pengar från försvaret till miljösatsningar byttes kvickt ut till löfte om att köpa 100 nya Jas-plan. När de insåg att pengarna inte skulle räcka till allt de lovat bestämde de sig för att ta bort överskottsmålet. Och så har det fortsatt. När den urholkade budgeten trots det inte hade tillräckligt med stöd i riksdagen släppte man in Vänsterpartiet, och vips kunde kommunerna förbjuda friskolor och möjligheten att driva företag i välfärdssektorn var i stort sett utplånad.

Gång på gång försäkrade Socialdemokraterna att vi inte skulle oroa oss. Att de utan problem skulle få igenom sin budget. I sin regeringsförklaring sade Löfven samma sak. Han hade lovat både talmannen och det svenska folket att han hade stöd för att bilda regering och få igenom sin budget. Trodde verkligen Stefan Löfven på det själv? Trodde han att något Alliansparti skulle rösta för en budget som slår hårt mot jobben, företagen och valfriheten? Eller var han bara så ivrig att få makten att han var beredd att chansa? Det får vi kanske aldrig veta, men en sak är säker.

Folkpartiet Liberalerna varnade under valrörelsens sista veckor för vad som skulle hända om de rödgröna vann. Det skulle bli totalt kaos, eftersom de rödgröna inte skulle kunna klara av att regera landet tillsammans. Eftersom de hade glömt något väldigt viktigt – att förbereda sig. Vad vi sade blev avfärdat som struntprat av vänsterblocket, men med facit i hand fick vi rätt. Vi lovade som sagt inte allt till alla. Men vi höll vad vi lovade.

Max Sjöberg

distriktsordförande

Liberala Ungdomsförbundet Väst

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.