29 dec 2014 06:01

23 jan 2015 15:56

Sjuksköterskor är inte robotar

ARBETSMILJÖ.

I SLA den 20 december kan vi läsa ett inlägg från Eva Nordmark, ordförande TCO. Hon beskriver situationen med den ökade sjukskrivningen i Västra Götaland och i landet för övrigt. Hon anger att psykiska diagnoser utgör en allt större andel av sjukfallen. Som delförklaring nämner hon den ökade stressen och mest utsatta är kvinnor inom vård, skola och omsorg. Enligt Nordmark finns en politisk enighet i att mer fokus behöver läggas på tidiga och aktiva insatser för rehabilitering, omställning och återgång i arbete.

Min fråga är, varför måste vi vänta så länge? Varför måste vi vänta tills en rehabilitering är nödvändig? Detta innebär för individen att något fått pågå onödigt länge och resulterat i ohälsa och sjukskrivning och för skattebetalarna, att en kostsam resa påbörjats.

Känner att sjuksköterskekåren inte tas på allvar när de berättar hur de upplever sin arbetsmiljö tillika patientens vårdmiljö. Ska man tro journalisten Elisabeth Höglund i Aftonbladet den 15:e december, så sätter sjuksköterskekåren sina egna, ofta fackliga, intressen före patientens bästa. Detta tror hon kommer att kosta sjuksköterskorna folkets stöd. Enligt Höglund så agerar de som ett sorts kollektiv med en utstuderad strategi att säga upp sig i klump för att få bättre villkor, detta på patientens bekostnad. Elisabeth Höglunds slutsats, att uppsägning är kontraproduktiv då det leder till ytterligare brist, är ju förstås rätt.

Vill härmed informera Höglund och andra som lider av samma villfarelse, sjuksköterskor är inte robotar. Sjuksköterskor är individer med behov som alla andra. Sjuksköterskor behöver goda arbetsförhållanden för att kunna förmedla vård till den sjuka människan. När sjuksköterskan upplever att den arbetsmiljö man befinner sig i leder till sömnbrist, hjärtklappning, högt blodtryck, magsår, stress, irritabilitet och närminnesproblem, så måste även sjuksköterskor agera. När de ger så mycket av sig själva till sitt arbete att inget finns kvar för privatlivet, då måste de sätta sig själva först och göra ett val. Stanna kvar och bli sjuk, eller söka annat arbete.

Här efterlyser jag våra enhetschefers och verksamhetschefers syn. Ni som har arbetsmiljöansvaret och mer än andra vet hur mycket arbete ni lägger på att lösa bemanningssituationen, ni är tysta i den offentliga debatten. Att mörka situationen genom en missriktad lojalitet till sin arbetsgivare, är inte vägen ur en kris. Med missriktad menar jag att det inte gagnar arbetsgivaren om de problem som finns, slätas över och trycks ner. Man måste känna till alla symtom för att kunna ställa rätt diagnos och därefter kunna få rätt behandling. Sjukvården kan inte förvänta sig en lösning på sina problem, om de problem som finns, inte namnges.

Lene Lorentzen

operationssjuksköterska

I SLA den 20 december kan vi läsa ett inlägg från Eva Nordmark, ordförande TCO. Hon beskriver situationen med den ökade sjukskrivningen i Västra Götaland och i landet för övrigt. Hon anger att psykiska diagnoser utgör en allt större andel av sjukfallen. Som delförklaring nämner hon den ökade stressen och mest utsatta är kvinnor inom vård, skola och omsorg. Enligt Nordmark finns en politisk enighet i att mer fokus behöver läggas på tidiga och aktiva insatser för rehabilitering, omställning och återgång i arbete.

Min fråga är, varför måste vi vänta så länge? Varför måste vi vänta tills en rehabilitering är nödvändig? Detta innebär för individen att något fått pågå onödigt länge och resulterat i ohälsa och sjukskrivning och för skattebetalarna, att en kostsam resa påbörjats.

Känner att sjuksköterskekåren inte tas på allvar när de berättar hur de upplever sin arbetsmiljö tillika patientens vårdmiljö. Ska man tro journalisten Elisabeth Höglund i Aftonbladet den 15:e december, så sätter sjuksköterskekåren sina egna, ofta fackliga, intressen före patientens bästa. Detta tror hon kommer att kosta sjuksköterskorna folkets stöd. Enligt Höglund så agerar de som ett sorts kollektiv med en utstuderad strategi att säga upp sig i klump för att få bättre villkor, detta på patientens bekostnad. Elisabeth Höglunds slutsats, att uppsägning är kontraproduktiv då det leder till ytterligare brist, är ju förstås rätt.

Vill härmed informera Höglund och andra som lider av samma villfarelse, sjuksköterskor är inte robotar. Sjuksköterskor är individer med behov som alla andra. Sjuksköterskor behöver goda arbetsförhållanden för att kunna förmedla vård till den sjuka människan. När sjuksköterskan upplever att den arbetsmiljö man befinner sig i leder till sömnbrist, hjärtklappning, högt blodtryck, magsår, stress, irritabilitet och närminnesproblem, så måste även sjuksköterskor agera. När de ger så mycket av sig själva till sitt arbete att inget finns kvar för privatlivet, då måste de sätta sig själva först och göra ett val. Stanna kvar och bli sjuk, eller söka annat arbete.

Här efterlyser jag våra enhetschefers och verksamhetschefers syn. Ni som har arbetsmiljöansvaret och mer än andra vet hur mycket arbete ni lägger på att lösa bemanningssituationen, ni är tysta i den offentliga debatten. Att mörka situationen genom en missriktad lojalitet till sin arbetsgivare, är inte vägen ur en kris. Med missriktad menar jag att det inte gagnar arbetsgivaren om de problem som finns, slätas över och trycks ner. Man måste känna till alla symtom för att kunna ställa rätt diagnos och därefter kunna få rätt behandling. Sjukvården kan inte förvänta sig en lösning på sina problem, om de problem som finns, inte namnges.

Lene Lorentzen

operationssjuksköterska

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.