31 dec 2014 06:01

23 jan 2015 15:56

Har vi inte kommit längre i svensk sjukvård?

SJUKVÅRD.

Under julhelgen ådrog sig min dotter en underarmsfraktur och jag gjorde då följande reflektioner:

Ringde 1177 och fick rådet att åka till akutmottagningen. Väl på akutmottagningen blev vi hänvisade till jourcentralen. På jourcentralen fick vi först vänta på att träffa en sjuksköterska/distriktssköterska eftersom vi inte ringt 1177 och bokat en tid till läkare på jourcentralen (de hade ju hänvisat oss till akuten). När vi efter cirka en timmes väntan fick träffa en distriktssköterska så konstaterade hon snabbt att vi behövde träffa en läkare. Ytterligare väntan för att träffa en läkare som snabbt konstaterade att armen behövde röntgas.

Tillbaka till sjukhuset för att få armen röntgad. Efter röntgen fick vi tack och lov gå direkt till akuten. Dock fick vi ta en nummerlapp, sätta oss i väntrummet och snällt vänta på vår tur återigen innan det äntligen var dags för gipsning.

Som tur är har vi välfungerande ben och huvud samt bil, så för oss var detta åkande en lätt match. Tyckte dock mycket synd om flera av de andra som vi träffade på jourcentralen, röntgen och akuten som till skillnad från oss hade mycket svårt att förstå logiken i att bli hänvisade mellan olika platser samt svårt att ta sig däremellan.

Min andra reflektion gäller sekretessen. På jourcentralen fanns det inga nummerlappar utan vi fick snällt sätta oss i en traditionell kö vilket gjorde att vi hörde vad de fem personerna framför oss hade för personnummer och vad de sökte för. Mycket integritetskränkande, framförallt för dem som söker för mer privata besvär än en misstänkt armfraktur.

Nästan lika illa var det på akuten. I akutens väntrum fanns det nummerlappar men eftersom väntrummets bänkar/soffor är placerade så nära receptionen så hörde vi som satt närmast vad de som stod vid luckan pratade om.

Har vi inte kommit längre i svensk sjukvård år 2014?

Den positiva reflektionen är att vi på både jourcentralen, röntgen och akutmottagningen blev professionellt och empatiskt bemötta trots deras höga arbetsbelastning.

Distriktssköterska

Under julhelgen ådrog sig min dotter en underarmsfraktur och jag gjorde då följande reflektioner:

Ringde 1177 och fick rådet att åka till akutmottagningen. Väl på akutmottagningen blev vi hänvisade till jourcentralen. På jourcentralen fick vi först vänta på att träffa en sjuksköterska/distriktssköterska eftersom vi inte ringt 1177 och bokat en tid till läkare på jourcentralen (de hade ju hänvisat oss till akuten). När vi efter cirka en timmes väntan fick träffa en distriktssköterska så konstaterade hon snabbt att vi behövde träffa en läkare. Ytterligare väntan för att träffa en läkare som snabbt konstaterade att armen behövde röntgas.

Tillbaka till sjukhuset för att få armen röntgad. Efter röntgen fick vi tack och lov gå direkt till akuten. Dock fick vi ta en nummerlapp, sätta oss i väntrummet och snällt vänta på vår tur återigen innan det äntligen var dags för gipsning.

Som tur är har vi välfungerande ben och huvud samt bil, så för oss var detta åkande en lätt match. Tyckte dock mycket synd om flera av de andra som vi träffade på jourcentralen, röntgen och akuten som till skillnad från oss hade mycket svårt att förstå logiken i att bli hänvisade mellan olika platser samt svårt att ta sig däremellan.

Min andra reflektion gäller sekretessen. På jourcentralen fanns det inga nummerlappar utan vi fick snällt sätta oss i en traditionell kö vilket gjorde att vi hörde vad de fem personerna framför oss hade för personnummer och vad de sökte för. Mycket integritetskränkande, framförallt för dem som söker för mer privata besvär än en misstänkt armfraktur.

Nästan lika illa var det på akuten. I akutens väntrum fanns det nummerlappar men eftersom väntrummets bänkar/soffor är placerade så nära receptionen så hörde vi som satt närmast vad de som stod vid luckan pratade om.

Har vi inte kommit längre i svensk sjukvård år 2014?

Den positiva reflektionen är att vi på både jourcentralen, röntgen och akutmottagningen blev professionellt och empatiskt bemötta trots deras höga arbetsbelastning.

Distriktssköterska

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.