17 jan 2015 06:00

23 jan 2015 15:57

Den ofrivilliga turisten

Utrikesminister Margot Wallström är inte välkommen i Israel. Bakgrunden är förstås att regeringen ryggradsmässigt erkänt Palestina som egen stat utan att ens ha låtit frågan komma upp i riksdagen. Det enda som förvånar med Israels reaktion är att regeringen verkar bli förvånad över den.

Israelfrågan är en av de krångligaste som finns, när staten bildades 1947 hade konflikter kring området pågått i flera tusen år. Efter de bibliska berättelserna byttes kristna och muslimer om att erövra staden i hundratals år. Judarna kunde bara titta på fram till just 1947. Sedan dess har krigen avlöpt varandra, ständigt med det välutrustade och hårdföra Israel som segrare.

Alla argument för eller emot den andra sidan kan besvaras med något tidigare där skuldbördan läggs över på den andra parten. Dessutom är konflikten extremt välbevakad i västmedia. Två döda i Israel får större rubriker än 2000 döda i Nigeria. Religion och olja är två saker som skapar uppmärksamhet kring ett område och därför har alla en åsikt om Israel och dess grannländer medan Nigeria får klara sig självt.

Att i det läget ensidigt stöda den ena parten väcker förstås ramaskri från den andra. Det borde regeringen Löfven tänkt på i stället för att driva klassisk plakatpolitik på vänsterkanten: Israel har fel, Palestina har rätt. Trots att terrorstämplade Hamas styr i Gaza, vilket borde ha varit något att fundera på. Beslutet var mer inrikespolitiskt valfläsk för de egna väljarna än ett vettigt utrikespolitiskt utspel.

Israels ambassadör var hemma och vände lite, som brukar ske. Nu fick Margot Wallström ställa in sin Israelresa. Hennes stab skyllde på att det inte gick att få ihop mötena som var tänkta att ha. Israeliska UD var tydligare: Wallström hade fått åka som turist och inte träffa en enda israelisk makthavare.

Var tanken att hjälpa till att stabilisera regionen (vad nu Sverige kan göra för det, så stor är inte importen av apelsiner) så hade det varit rimligare att föra en dialog med båda parter. Inte börja med att ensidigt stötta den ena och sedan bli förvånad över att den andra inte vill prata med en. Folk i AIK-tröja är sällan välkomna i Djurgårdens klack på derbyn.

Hamas är förstås glada. Men det är inte något självändamål att glädja en organisation som skickar (förvisso primitiva) raketer mot Israel nästan hela tiden och själva gömmer sina uppskjutningsramper mitt bland oskyldiga civila. Att Israels offensiver är brutala kan inte ursäkta Hamas – och tvärt om.

Tvåstatslösningen kan mycket väl bli av i framtiden, men det betyder inte att konflikten är över. Den dagen, om den kommer, hänger inte på att en svensk regering varit hejaklack åt den ena sidan.

Tvärtom har regeringen nu sett till att ingen kommer att lyssna på svenska åsikter i fortsättningen.

Israelfrågan är en av de krångligaste som finns, när staten bildades 1947 hade konflikter kring området pågått i flera tusen år. Efter de bibliska berättelserna byttes kristna och muslimer om att erövra staden i hundratals år. Judarna kunde bara titta på fram till just 1947. Sedan dess har krigen avlöpt varandra, ständigt med det välutrustade och hårdföra Israel som segrare.

Alla argument för eller emot den andra sidan kan besvaras med något tidigare där skuldbördan läggs över på den andra parten. Dessutom är konflikten extremt välbevakad i västmedia. Två döda i Israel får större rubriker än 2000 döda i Nigeria. Religion och olja är två saker som skapar uppmärksamhet kring ett område och därför har alla en åsikt om Israel och dess grannländer medan Nigeria får klara sig självt.

Att i det läget ensidigt stöda den ena parten väcker förstås ramaskri från den andra. Det borde regeringen Löfven tänkt på i stället för att driva klassisk plakatpolitik på vänsterkanten: Israel har fel, Palestina har rätt. Trots att terrorstämplade Hamas styr i Gaza, vilket borde ha varit något att fundera på. Beslutet var mer inrikespolitiskt valfläsk för de egna väljarna än ett vettigt utrikespolitiskt utspel.

Israels ambassadör var hemma och vände lite, som brukar ske. Nu fick Margot Wallström ställa in sin Israelresa. Hennes stab skyllde på att det inte gick att få ihop mötena som var tänkta att ha. Israeliska UD var tydligare: Wallström hade fått åka som turist och inte träffa en enda israelisk makthavare.

Var tanken att hjälpa till att stabilisera regionen (vad nu Sverige kan göra för det, så stor är inte importen av apelsiner) så hade det varit rimligare att föra en dialog med båda parter. Inte börja med att ensidigt stötta den ena och sedan bli förvånad över att den andra inte vill prata med en. Folk i AIK-tröja är sällan välkomna i Djurgårdens klack på derbyn.

Hamas är förstås glada. Men det är inte något självändamål att glädja en organisation som skickar (förvisso primitiva) raketer mot Israel nästan hela tiden och själva gömmer sina uppskjutningsramper mitt bland oskyldiga civila. Att Israels offensiver är brutala kan inte ursäkta Hamas – och tvärt om.

Tvåstatslösningen kan mycket väl bli av i framtiden, men det betyder inte att konflikten är över. Den dagen, om den kommer, hänger inte på att en svensk regering varit hejaklack åt den ena sidan.

Tvärtom har regeringen nu sett till att ingen kommer att lyssna på svenska åsikter i fortsättningen.

  • Niclas Lindstrand:

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.