21 jan 2015 06:01

23 jan 2015 15:18

Adoptionsmöjligheten som inte finns

ADOPTIONER.

Sedan 2003 har Sverige en adoptionslag som säger att även samkönade par kan prövas som adoptivföräldrar – men ändå trots att det gått mer än 10 år är det inte ens en handfull som lyckats. Lagens möjligheter fungerar inte i praktiken.

Det finns många samkönade par som längtar efter en möjlighet att skaffa barn. Det finns naturligtvis olika sätt att lyckas. För samkönade manliga par borde adoption vara ett alternativ, men ändå händer det i princip aldrig. Det finns uppenbarligen kvarvarande hinder som behöver röjas undan. Därför krävs en översyn och diskussion om hur lagens möjligheter också ska bli en fungerande verklighet.

Vilka är de kvarvarande praktiska hinder och attityder som i det öppna och det fördolda gör att samkönade par aldrig blir aktuella för adoption? Myndigheter och organisationer som arbetar med adoptionsfrågor och barn har ett ansvar att vara med i den diskussionen. Det håller inte i längden att skylla på att andra länder inte vill adoptera barn till samkönade par – då det finns ett antal länder som inte har invändningar. Varför samarbetar vi inte mer med sådana länder till exempel?

Det finns också möjligheter att fundera över hur vi agerar inom Sverige. Den benägenhet som finns att placera barn som far illa, gång efter gång – år efter år, istället för att överväga adoption som ett alternativ borde ifrågasättas mer. Det vore önskvärt att fler barn hamnar i livslånga och trygga relationer hos såväl heterosexuella som homosexuella par före skiftande familjehemsplaceringar.

Fredrik Saweståhl

förbundsordförande Öppna Moderater – Moderaternas hbt-förbund

Sedan 2003 har Sverige en adoptionslag som säger att även samkönade par kan prövas som adoptivföräldrar – men ändå trots att det gått mer än 10 år är det inte ens en handfull som lyckats. Lagens möjligheter fungerar inte i praktiken.

Det finns många samkönade par som längtar efter en möjlighet att skaffa barn. Det finns naturligtvis olika sätt att lyckas. För samkönade manliga par borde adoption vara ett alternativ, men ändå händer det i princip aldrig. Det finns uppenbarligen kvarvarande hinder som behöver röjas undan. Därför krävs en översyn och diskussion om hur lagens möjligheter också ska bli en fungerande verklighet.

Vilka är de kvarvarande praktiska hinder och attityder som i det öppna och det fördolda gör att samkönade par aldrig blir aktuella för adoption? Myndigheter och organisationer som arbetar med adoptionsfrågor och barn har ett ansvar att vara med i den diskussionen. Det håller inte i längden att skylla på att andra länder inte vill adoptera barn till samkönade par – då det finns ett antal länder som inte har invändningar. Varför samarbetar vi inte mer med sådana länder till exempel?

Det finns också möjligheter att fundera över hur vi agerar inom Sverige. Den benägenhet som finns att placera barn som far illa, gång efter gång – år efter år, istället för att överväga adoption som ett alternativ borde ifrågasättas mer. Det vore önskvärt att fler barn hamnar i livslånga och trygga relationer hos såväl heterosexuella som homosexuella par före skiftande familjehemsplaceringar.

Fredrik Saweståhl

förbundsordförande Öppna Moderater – Moderaternas hbt-förbund

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.