23 jan 2015 07:35

23 jan 2015 15:57

Hellre tomma lador än maxade krediter

Sparsamhet. Tomma lador, avdukade bord och läge att blanda så mycket bark i brödet så att det blir mer bark än mjöl. Det är lätt att tro att Magdalena Andersson fått jobb som konkursförvaltare och inte som finansminister.

Förvisso var även företrädaren Anders Borg nästan lika dyster som åsnan Ior (ni kan väl er Nalle Puh?) i sina sista tittar i kristallkulan. Han föredrog bara att prata i meteorologiska termer när han förutspådde stormar, istid och isbjörnar och pånyttfödda mammutar som härjar på den knastrande tundran.

Om någon av dysterkvistarna hade lyft blicken lite och skippat valrörelsen – särskilt nu när den för tillfället är över – så mår Sverige bättre än så gott som alla andra länder i Europa och för den delen världen. Att överskottsmålet inte hålls på ett par år är inte början till en statsbankrutt. Målet är satt över en konjunkturcykel, inte för vartenda mål, och när det är motvind (för att tala med Anders Borg) behöver ekonomin få skjuts. De två procenten i underskott som det talas om nu är under EU:s krav på max tre procent minus, en gräns som Sverige aldrig har passerat.

Därmed inte sagt att det bara är att strunta i det långsiktiga målet att ha en procent av BNP över för att betala av statsskulden. Vi vill inte hamna i det tidiga 90-talets kris igen, som slutade med att Göran Persson plundrade pensionssystemet.

Borgs sorgliga framtidsutsikter hade åtminstone stöd i de egna leden. Kring Magdalena Anderssons tomma bord pågår ett rejält familjedrama i Noréns anda. Fackföreningsrörelsen med pappa LO i spetsen tycker att det där med överskott är överskattat. Och är vana vid att Socialdemokraterna lyder.

Låt oss hoppas att Andersson och Löfven står emot. Att de fortsätter leka valrörelse så länge de måste regera på en alliansbudget (vilket de lovat att inte göra) går nästan att förstå. Att de vill skylla allt på föregående regering likaså, det gjorde Alliansen i åtta år. Dessutom är det en finfin ursäkt för att inte uppfylla sina dyra vallösten utan att höja skatten. (Det sitter i socialdemokraternas DNA, för att vända på deras eget resonemang om den moderata genuppsättningen.) Men att kasta överskottsmålet i sjön för att skapa tillfälliga jobb vore som att bli varm genom att kissa på sig, det blir desto kallare och äckligare efter en kort stund.

Oavsett om det är snålblåst eller tomma lador och procent av procent som skrivs upp eller ned i prognoser som ändå inte kommer att hålla så måste landet hålla sina finanser sunda. Några få år av stimulanser kan vara nyttiga, kanske till och med nödvändiga. Men på sikt gäller det ändå att hålla i pengarna och inse att både lån och räntor ska betalas av.

Hela Sverige kan inte söka till Lyxfällan om vi skapar en ny skuldkris helt i onödan.

Niclas Lindstrand

Förvisso var även företrädaren Anders Borg nästan lika dyster som åsnan Ior (ni kan väl er Nalle Puh?) i sina sista tittar i kristallkulan. Han föredrog bara att prata i meteorologiska termer när han förutspådde stormar, istid och isbjörnar och pånyttfödda mammutar som härjar på den knastrande tundran.

Om någon av dysterkvistarna hade lyft blicken lite och skippat valrörelsen – särskilt nu när den för tillfället är över – så mår Sverige bättre än så gott som alla andra länder i Europa och för den delen världen. Att överskottsmålet inte hålls på ett par år är inte början till en statsbankrutt. Målet är satt över en konjunkturcykel, inte för vartenda mål, och när det är motvind (för att tala med Anders Borg) behöver ekonomin få skjuts. De två procenten i underskott som det talas om nu är under EU:s krav på max tre procent minus, en gräns som Sverige aldrig har passerat.

Därmed inte sagt att det bara är att strunta i det långsiktiga målet att ha en procent av BNP över för att betala av statsskulden. Vi vill inte hamna i det tidiga 90-talets kris igen, som slutade med att Göran Persson plundrade pensionssystemet.

Borgs sorgliga framtidsutsikter hade åtminstone stöd i de egna leden. Kring Magdalena Anderssons tomma bord pågår ett rejält familjedrama i Noréns anda. Fackföreningsrörelsen med pappa LO i spetsen tycker att det där med överskott är överskattat. Och är vana vid att Socialdemokraterna lyder.

Låt oss hoppas att Andersson och Löfven står emot. Att de fortsätter leka valrörelse så länge de måste regera på en alliansbudget (vilket de lovat att inte göra) går nästan att förstå. Att de vill skylla allt på föregående regering likaså, det gjorde Alliansen i åtta år. Dessutom är det en finfin ursäkt för att inte uppfylla sina dyra vallösten utan att höja skatten. (Det sitter i socialdemokraternas DNA, för att vända på deras eget resonemang om den moderata genuppsättningen.) Men att kasta överskottsmålet i sjön för att skapa tillfälliga jobb vore som att bli varm genom att kissa på sig, det blir desto kallare och äckligare efter en kort stund.

Oavsett om det är snålblåst eller tomma lador och procent av procent som skrivs upp eller ned i prognoser som ändå inte kommer att hålla så måste landet hålla sina finanser sunda. Några få år av stimulanser kan vara nyttiga, kanske till och med nödvändiga. Men på sikt gäller det ändå att hålla i pengarna och inse att både lån och räntor ska betalas av.

Hela Sverige kan inte söka till Lyxfällan om vi skapar en ny skuldkris helt i onödan.

Niclas Lindstrand

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.