05 feb 2015 06:01

05 feb 2015 06:34

Rätten till hjälp är inte självklar

PSYKISKA FUNKTIONSHINDER.

Att få ett barn som skiljer sig från mängden är inte alltid det lättaste, oavsett om det skiljer fysiskt eller psykiskt. Men när det gäller det sistnämnda är inte rätten till hjälp lika självklar.

Om mitt barn ramlar och bryter benet är det självklart att ge direkt hjälp för att åtgärda det. Men om mitt barn ligger i sin säng var och varannan kväll och skriker hysteriskt att hen vill dö, att hen inte orkar mer, då är det inte lika självklart att detta ska åtgärdas. Samma sak om mitt barn föds med en ryggmärgsskada, då är det självklart att hen ska få en rullstol. Men om mitt barn föds med en psykisk funktionsnedsättning då är det inte alls så självklart att hen ska få de hjälpmedel som behövs. Då heter det; det finns inga pengar, vi har tyvärr inte resurser för det.

Jag är så trött på att ständigt behöva försvara mitt barns behov att jag snart går in i väggen! Eller gå in i väggen finns det inte tid till för samhället har uppenbarligen inte möjligheter att hjälpa mitt barn då ...

Jag måste ju enligt svensk lag ge mitt barn det stöd och omsorg hen behöver, precis som det finns lagar som bekräftar mitt barns rätt till hjälp i skolan. Skillnaden är att jag följer svenska lagen, det gör inte skolan. Skolan behöver nämligen inte det, för de straffas inte ändå, den enda som straffas när skolan inte följer lagarna är mitt barn.

Skolan mitt barn går på tycker att hens behov är så stort att de vill att hen börjar på en resursenhet i kommunen. Det skulle varit klart innan jul... Som tur är har det funnits en människa som djupt engagerat sig i mitt barn på skolan, så hen har utstått många dagar ändå. En som mitt barn har haft sin trygghet i. Nu har hon blivit sjukskriven, vilket innebär att mitt barns trygghet har försvunnit och det är nu omöjligt att övertala mitt barn att gå till skolan. Detta är inget någon skolledning ringer och informerar mig om ...

Av denna anledning har min son fått vara hemma, för det finns ingen trygghet i skolan för honom just nu. Rektorn säger att jag bryter mot lagen om skolplikt, behöver jag räkna upp hur många lagar han inte följer?

Det skulle inte behöva vara så, för hen skulle gått på en resursenhet nu, med utbildad personal för hens behov. Men det har uppstått en konflikt i kommunen angående mitt barns flytt till resursenheten och det är inget man skyndar på för att situationen är som den är, nej det får ta den tid det behöver. Herregud, det är ju bara mitt barn som blir lidande av det ...

Mamman som snart stupar

Att få ett barn som skiljer sig från mängden är inte alltid det lättaste, oavsett om det skiljer fysiskt eller psykiskt. Men när det gäller det sistnämnda är inte rätten till hjälp lika självklar.

Om mitt barn ramlar och bryter benet är det självklart att ge direkt hjälp för att åtgärda det. Men om mitt barn ligger i sin säng var och varannan kväll och skriker hysteriskt att hen vill dö, att hen inte orkar mer, då är det inte lika självklart att detta ska åtgärdas. Samma sak om mitt barn föds med en ryggmärgsskada, då är det självklart att hen ska få en rullstol. Men om mitt barn föds med en psykisk funktionsnedsättning då är det inte alls så självklart att hen ska få de hjälpmedel som behövs. Då heter det; det finns inga pengar, vi har tyvärr inte resurser för det.

Jag är så trött på att ständigt behöva försvara mitt barns behov att jag snart går in i väggen! Eller gå in i väggen finns det inte tid till för samhället har uppenbarligen inte möjligheter att hjälpa mitt barn då ...

Jag måste ju enligt svensk lag ge mitt barn det stöd och omsorg hen behöver, precis som det finns lagar som bekräftar mitt barns rätt till hjälp i skolan. Skillnaden är att jag följer svenska lagen, det gör inte skolan. Skolan behöver nämligen inte det, för de straffas inte ändå, den enda som straffas när skolan inte följer lagarna är mitt barn.

Skolan mitt barn går på tycker att hens behov är så stort att de vill att hen börjar på en resursenhet i kommunen. Det skulle varit klart innan jul... Som tur är har det funnits en människa som djupt engagerat sig i mitt barn på skolan, så hen har utstått många dagar ändå. En som mitt barn har haft sin trygghet i. Nu har hon blivit sjukskriven, vilket innebär att mitt barns trygghet har försvunnit och det är nu omöjligt att övertala mitt barn att gå till skolan. Detta är inget någon skolledning ringer och informerar mig om ...

Av denna anledning har min son fått vara hemma, för det finns ingen trygghet i skolan för honom just nu. Rektorn säger att jag bryter mot lagen om skolplikt, behöver jag räkna upp hur många lagar han inte följer?

Det skulle inte behöva vara så, för hen skulle gått på en resursenhet nu, med utbildad personal för hens behov. Men det har uppstått en konflikt i kommunen angående mitt barns flytt till resursenheten och det är inget man skyndar på för att situationen är som den är, nej det får ta den tid det behöver. Herregud, det är ju bara mitt barn som blir lidande av det ...

Mamman som snart stupar

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.