07 feb 2015 06:00

07 feb 2015 11:01

Smisk för svensk självgodhet

Hatbrott. Den svenska självkänslan – eller ska vi säga självgodheten? – har fått sig en ny törn. FN ger Sverige smäll på fingrarna för att antalet hatbrott mot minoriteter ökar och att det inte finns någon ordentlig plan för att göra något åt det. I förra veckan kallades svenska regeringen till rektorn i form av rådet för mänskliga rättigheter i Geneve.

Förra gången en sådan granskning gjordes var 2010. Även då förekom det anmärkningar, men de har bara blivit fler och allvarligare sedan dess. Det är dessutom svårt att hitta någon röd tråd i FN:s kritik. Mer än den naiva ”sånt händer inte här”-mentaliteten. Annars rör det sig om allt från diskriminering av romer och inskränkta rättigheter för samer till att hatbrott mot muslimer och judar inte utreds ordentligt som just hatbrott.

Den sista punkten är dock särskilt allvarlig. Regeringen varken kan eller ska styra domstolar, men ser man några år tillbaka i våldsbrott eller olaga hot så försvinner ofta hatbrottselementet mellan åtalet och domen. En misshandel som beror enbart på någon hudfärg ses som vilken misshandel som helst.

Förvisso är det svårt att styrka ett exakt motiv, det finns ofta bara i gärningsmannens förvirrade lilla hjärna. Men med en kartläggning av personens bakgrund, umgänge och aktivitet på sociala medier måste domstolar kunna ställa det utom rimligt tvivel (som det heter på juridiska) att motivet just är riktat mot en minoritet.

Men trots att Rasbiologiska institutet, denna nationella skamfläck, var verksamt till 1958 ser vi oss som så öppna och fördomsfulla att det är ett under att vi inte helgonförklarats redan under vår livstid. Ändå när en utmärkt serie om Astrid Lindgrens liv visades på TV syntes skylten Judar och halvjudar äga icke tillträde i en bokhandel från krigstiden.

Hatbrott på nätet finns också med bland anmärkningarna. Där är det närmast fritt fram att vräka ur sig vilken dynga som helst, myndigheterna vill helst skjuta över problemet på nätoperatörerna för att slippa befatta sig med problemet.

Men är hatbrott verkligen så svåra eller resurskrävande att bevisa så har FN en poäng att det behövs en särskilt hatbrottsenhet. Gärningsmännen hör till samma kretsar på ett eller annat vis och är i många fall återfallsförbrytare. Deras gärningar gränsar till politisk terror och att upprätta register över möjliga terrorister kan inte den störste integritetskramare ha något emot.

Ändå räcker det inte. Vi måste ändra vår självbild. Vi är inte ett smack bättre än alla andra. Vi bara tror att vi är det. Vilket kanske till och med gör oss värre.

Niclas Lindstrand

Förra gången en sådan granskning gjordes var 2010. Även då förekom det anmärkningar, men de har bara blivit fler och allvarligare sedan dess. Det är dessutom svårt att hitta någon röd tråd i FN:s kritik. Mer än den naiva ”sånt händer inte här”-mentaliteten. Annars rör det sig om allt från diskriminering av romer och inskränkta rättigheter för samer till att hatbrott mot muslimer och judar inte utreds ordentligt som just hatbrott.

Den sista punkten är dock särskilt allvarlig. Regeringen varken kan eller ska styra domstolar, men ser man några år tillbaka i våldsbrott eller olaga hot så försvinner ofta hatbrottselementet mellan åtalet och domen. En misshandel som beror enbart på någon hudfärg ses som vilken misshandel som helst.

Förvisso är det svårt att styrka ett exakt motiv, det finns ofta bara i gärningsmannens förvirrade lilla hjärna. Men med en kartläggning av personens bakgrund, umgänge och aktivitet på sociala medier måste domstolar kunna ställa det utom rimligt tvivel (som det heter på juridiska) att motivet just är riktat mot en minoritet.

Men trots att Rasbiologiska institutet, denna nationella skamfläck, var verksamt till 1958 ser vi oss som så öppna och fördomsfulla att det är ett under att vi inte helgonförklarats redan under vår livstid. Ändå när en utmärkt serie om Astrid Lindgrens liv visades på TV syntes skylten Judar och halvjudar äga icke tillträde i en bokhandel från krigstiden.

Hatbrott på nätet finns också med bland anmärkningarna. Där är det närmast fritt fram att vräka ur sig vilken dynga som helst, myndigheterna vill helst skjuta över problemet på nätoperatörerna för att slippa befatta sig med problemet.

Men är hatbrott verkligen så svåra eller resurskrävande att bevisa så har FN en poäng att det behövs en särskilt hatbrottsenhet. Gärningsmännen hör till samma kretsar på ett eller annat vis och är i många fall återfallsförbrytare. Deras gärningar gränsar till politisk terror och att upprätta register över möjliga terrorister kan inte den störste integritetskramare ha något emot.

Ändå räcker det inte. Vi måste ändra vår självbild. Vi är inte ett smack bättre än alla andra. Vi bara tror att vi är det. Vilket kanske till och med gör oss värre.

Niclas Lindstrand

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.