24 feb 2015 06:01

24 feb 2015 06:01

Hur ska vi behålla vår mänsklighet när allt handlar om pengar?

EKONOMI I VÅRDEN.

”Hur kan det komma sig att du klarar av att ringa om du blivit skjuten”?

Denna mening har nu florerat i media i flera dagar. Larmoperatören som misstror den hjälpsökande, sanningshalten ifrågasätts i det pojken beskriver. Inte nog med det, hon sätter även villkoret att han ska skärpa sig och vara hövlig om han ska få någon hjälp. Larmoperatören agerar som om det är en personlig dispyt mellan henne och den som ringer. Hon verkar glömma att hon är en representant för välfärdssamhället Sverige, att hon genom sitt arbete är en länk mellan den hjälpsökande och akut hjälp, här i form av en ambulans.

Är detta då ett exempel på inkompetens eller är larmoperatören, som pojken säger, ”dum i huvudet”? Är detta ett exempel på maktmissbruk eller kanske på nonchalans, eller på något ännu värre? Ett exempel på cynism som resultatet av flera års matande av mantrat ”budget i balans”.

Jag kan livligt se framför mig att larmoperatörer matas med uppmaningar att inte skicka ut ambulanser på ”onödiga larm”. På samma sätt som vi som personal på sjukhus och i kommuner får höra att vi måste vara kostnadseffektiva, hålla budget, vi har aldrig varit fler än vi är nu, vi är för många gentemot budget osv.

Vi måste fråga oss vad denna ekonomifokusering gör med oss som arbetar inom vården. Leder det till att vi tar större hänsyn till att hålla budget än till vårdbehovet hos patienten? Ger vi en sämre, billigare vård? Väljer vi en sämre behandlingsform för att den är snabbare? Låter vi bli att mäta tempen en extra gång, ifall den har gått upp kan patienten inte skrivas ut? Låter vi bli att ta det där provet ifall det kanske skulle resultera i ett extra vårddygn? Blir det till och med så att man, med sin attityd, skuldbelägger patienten som ju kostar så mycket?

Hur lyckas vi behålla vår mänsklighet och empatiska förmåga när allt handlar om pengar?

Lene Lorentzen

operationssjuksköterska

”Hur kan det komma sig att du klarar av att ringa om du blivit skjuten”?

Denna mening har nu florerat i media i flera dagar. Larmoperatören som misstror den hjälpsökande, sanningshalten ifrågasätts i det pojken beskriver. Inte nog med det, hon sätter även villkoret att han ska skärpa sig och vara hövlig om han ska få någon hjälp. Larmoperatören agerar som om det är en personlig dispyt mellan henne och den som ringer. Hon verkar glömma att hon är en representant för välfärdssamhället Sverige, att hon genom sitt arbete är en länk mellan den hjälpsökande och akut hjälp, här i form av en ambulans.

Är detta då ett exempel på inkompetens eller är larmoperatören, som pojken säger, ”dum i huvudet”? Är detta ett exempel på maktmissbruk eller kanske på nonchalans, eller på något ännu värre? Ett exempel på cynism som resultatet av flera års matande av mantrat ”budget i balans”.

Jag kan livligt se framför mig att larmoperatörer matas med uppmaningar att inte skicka ut ambulanser på ”onödiga larm”. På samma sätt som vi som personal på sjukhus och i kommuner får höra att vi måste vara kostnadseffektiva, hålla budget, vi har aldrig varit fler än vi är nu, vi är för många gentemot budget osv.

Vi måste fråga oss vad denna ekonomifokusering gör med oss som arbetar inom vården. Leder det till att vi tar större hänsyn till att hålla budget än till vårdbehovet hos patienten? Ger vi en sämre, billigare vård? Väljer vi en sämre behandlingsform för att den är snabbare? Låter vi bli att mäta tempen en extra gång, ifall den har gått upp kan patienten inte skrivas ut? Låter vi bli att ta det där provet ifall det kanske skulle resultera i ett extra vårddygn? Blir det till och med så att man, med sin attityd, skuldbelägger patienten som ju kostar så mycket?

Hur lyckas vi behålla vår mänsklighet och empatiska förmåga när allt handlar om pengar?

Lene Lorentzen

operationssjuksköterska

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.