05 mar 2015 06:00

05 mar 2015 06:00

Vi måste hitta en annan lösning

INVANDRING.

Replik. Svar på insändaren Invandring en nödvändig resurs den 20 februari.

Lisbeth Larsson beskriver i sin insändare människor på flykt som en resurs för landet Sverige. Analysen i insändaren är riktigt ur ett snävt svenskt perspektiv. Vi har en åldrande befolkning. Det är helt rätt. Arbetskraft i vården saknas också, nu och framgent. Vi har prognoser på den så kallade försörjningskvoten som inte ser helt gynnsam ut för framtiden. Däremot känns det inte bra att förbättra den egna välfärden på grund av andras olycka.

Tyvärr fastnar allt för många i samma logiska tankevurpa som Lisbeth Larsson. Sverige sätts i centrum utan att se behovet av välutbildad arbetskraft i de länder som de nödställda faktiskt kommer ifrån. Jag tycker att hela synsättet är en aning inskränkt, egoistiskt och samtidigt världsfrånvänt. Vad ger oss rätten att dränera en annan befolknings välutbildade och välbehövda arbetskraft? Är det bara för att vi själva ska kunna ha det bra, gå i pension vid 65 års ålder och få våra i-landsåkommor behandlade i rätt tid enligt vårdgarantin?

Jag undrar då istället hur planen ser ut för att hjälpa de befolkningar, som efter uppfyllnad av den svenska vården står tomma på personal? Hela förhållningssättet innebär att det land som redan har det bra ska ha det ännu bättre och de länder som står på ruinens brant kan vi fullständigt bortse ifrån. De länderna tycks vara så långt bort från Sverige att vi inte behöver ta hänsyn till dem.

Till Lisbeth Larsson vill jag säga att vi i Sverige måste hitta en annan långsiktig lösning på våra egna problem. Läkare, sjuksköterskor, barnmorskor och övrig vårdpersonal behövs i de länder som har det svårt, både när det pågår stridshandlingar men framförallt när landet ska återuppbyggas. Den resursen ska vi inte aktivt ta ifrån utsatta länder, snarare borde vi göra det motsatta.

Johan Ljungné

Lisbeth Larsson beskriver i sin insändare människor på flykt som en resurs för landet Sverige. Analysen i insändaren är riktigt ur ett snävt svenskt perspektiv. Vi har en åldrande befolkning. Det är helt rätt. Arbetskraft i vården saknas också, nu och framgent. Vi har prognoser på den så kallade försörjningskvoten som inte ser helt gynnsam ut för framtiden. Däremot känns det inte bra att förbättra den egna välfärden på grund av andras olycka.

Tyvärr fastnar allt för många i samma logiska tankevurpa som Lisbeth Larsson. Sverige sätts i centrum utan att se behovet av välutbildad arbetskraft i de länder som de nödställda faktiskt kommer ifrån. Jag tycker att hela synsättet är en aning inskränkt, egoistiskt och samtidigt världsfrånvänt. Vad ger oss rätten att dränera en annan befolknings välutbildade och välbehövda arbetskraft? Är det bara för att vi själva ska kunna ha det bra, gå i pension vid 65 års ålder och få våra i-landsåkommor behandlade i rätt tid enligt vårdgarantin?

Jag undrar då istället hur planen ser ut för att hjälpa de befolkningar, som efter uppfyllnad av den svenska vården står tomma på personal? Hela förhållningssättet innebär att det land som redan har det bra ska ha det ännu bättre och de länder som står på ruinens brant kan vi fullständigt bortse ifrån. De länderna tycks vara så långt bort från Sverige att vi inte behöver ta hänsyn till dem.

Till Lisbeth Larsson vill jag säga att vi i Sverige måste hitta en annan långsiktig lösning på våra egna problem. Läkare, sjuksköterskor, barnmorskor och övrig vårdpersonal behövs i de länder som har det svårt, både när det pågår stridshandlingar men framförallt när landet ska återuppbyggas. Den resursen ska vi inte aktivt ta ifrån utsatta länder, snarare borde vi göra det motsatta.

Johan Ljungné

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.