09 mar 2015 06:00

09 mar 2015 06:00

Medlemskap är ingen fredsgaranti

NATO-MEDLEMSKAP.

Replik. I en debattartikel 30/1 i SLA påstår ordföranden i riksdagens försvarsutskott, Allan Widman, att ett Natomedlemskap skulle för överskådlig tid garantera Sverige fred och säkerhet. Det skulle dessutom skapa förutsättningar för ett djupt och förtroendefullt samarbete med övriga nordiska och baltiska länder och vi skulle sitta med i Natos beslutande organ och fatta beslut i avgörande frågor. Det är något annat det än att fegt klamra sig fast vid en världsfrånvänd och överspelad neutralitetspolitik.

Vi delar inte Widmans åsikter. Medlemskapet är definitivt ingen fredsgaranti. Det är först vid krig mellan supermakter som vi befarar att råka i krig. Är vi då medlemmar i Nato dras vi omgående med i kriget. Medlemskapet blir då ett slags abonnemang på krigsdeltagandet i stället för en fredsgaranti.

Vidare på vilket sätt skulle förutsättningarna för ett fortsatt samarbete med grannländerna förbättras genom Natoanslutningen? Vi ser inget samband. Sverige har redan nu ett mycket gott samarbete med sina grannar och vi ser inga skäl att ändra på det. Och, vad är det för fegt med att vilja vara neutral? Vi tycker bara att krig är ett barbariskt sätt att lösa konflikter.

Under 1700-talet försökte Sverige upprepade gånger att invadera Ryssland. Dessbättre gick det dåligt. När den nyvalde kronprinsen Karl Johan anlände till Sverige 1810 hade han en ny devis i bakfickan.

Ett litet lands säkerhet tillgodoses bäst genom att det etablerar goda relationer till närliggande stormakter.

Denna devis, en frukt av erfarenheterna från Napoleonkrigen med masshärarnas intåg på slagfältet, har hjälpt oss att hålla oss utanför alla krig och svårare kriser i 200 år. Varför inte fortsätta på den linjen?

Putinryssland är dess bättre inget Stalinland. Enligt vårt sätt att se är Ryssland fortfarande inget bra samhälle, men det är vida öppnare än 50-talets diktatur. Man har släppt greppet om de tidigare buffertstaterna i cordon sanitaire, man deltar aktivt i det globala kulturutbudet. Turismen har tagit fart, man anordnar festivaler, olympiska spel och världsmästerskap. Ryska ishockeyidoler spelar i amerikanska och kanadensiska klubbar. Något krig mellan dagens två supermakter ser vi inte framför oss. Varför då allt detta vapenskrammel?

Det kommer sannolikt att ta långt tid att europeisera Ryssland, men tålamod är för närvarande det bästa mod vi kan uppbåda. Kultur ska inte spridas med svärdet i hand utan med diplomati, samtal, förhandlingar och civiliserade umgängesformer.

Per Blomquist

Arvid Cronenberg

ledamöter av Kungl. Krigsvetenskapsakademien

Vi delar inte Widmans åsikter. Medlemskapet är definitivt ingen fredsgaranti. Det är först vid krig mellan supermakter som vi befarar att råka i krig. Är vi då medlemmar i Nato dras vi omgående med i kriget. Medlemskapet blir då ett slags abonnemang på krigsdeltagandet i stället för en fredsgaranti.

Vidare på vilket sätt skulle förutsättningarna för ett fortsatt samarbete med grannländerna förbättras genom Natoanslutningen? Vi ser inget samband. Sverige har redan nu ett mycket gott samarbete med sina grannar och vi ser inga skäl att ändra på det. Och, vad är det för fegt med att vilja vara neutral? Vi tycker bara att krig är ett barbariskt sätt att lösa konflikter.

Under 1700-talet försökte Sverige upprepade gånger att invadera Ryssland. Dessbättre gick det dåligt. När den nyvalde kronprinsen Karl Johan anlände till Sverige 1810 hade han en ny devis i bakfickan.

Ett litet lands säkerhet tillgodoses bäst genom att det etablerar goda relationer till närliggande stormakter.

Denna devis, en frukt av erfarenheterna från Napoleonkrigen med masshärarnas intåg på slagfältet, har hjälpt oss att hålla oss utanför alla krig och svårare kriser i 200 år. Varför inte fortsätta på den linjen?

Putinryssland är dess bättre inget Stalinland. Enligt vårt sätt att se är Ryssland fortfarande inget bra samhälle, men det är vida öppnare än 50-talets diktatur. Man har släppt greppet om de tidigare buffertstaterna i cordon sanitaire, man deltar aktivt i det globala kulturutbudet. Turismen har tagit fart, man anordnar festivaler, olympiska spel och världsmästerskap. Ryska ishockeyidoler spelar i amerikanska och kanadensiska klubbar. Något krig mellan dagens två supermakter ser vi inte framför oss. Varför då allt detta vapenskrammel?

Det kommer sannolikt att ta långt tid att europeisera Ryssland, men tålamod är för närvarande det bästa mod vi kan uppbåda. Kultur ska inte spridas med svärdet i hand utan med diplomati, samtal, förhandlingar och civiliserade umgängesformer.

Per Blomquist

Arvid Cronenberg

ledamöter av Kungl. Krigsvetenskapsakademien

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.