21 mar 2015 06:00

23 mar 2015 14:23

Myndigheter måste behandla alla barn lika

Debatt.:

Det borde vara självklart att alla barn i Sverige bemöts med samma omtanke och omsorg. Tyvärr har vi den senaste tiden fått höra om flera förfärande fall där det inte varit så. Där just de myndigheter som ansvarar för att skydda och stödja barn gjort skillnad på egna barn och andras ungar.

Sedan 2006 är det kommunerna som ansvarar för det praktiska mottagandet av ensamkommande asylsökande barn, medan Migrationsverket har det övergripande ansvaret, anvisar kommunplaceringar till barnen och ansvarar för att pröva barnets ansökan om asyl. Kommunernas socialtjänst ska utreda barnens behov och ordna ett boende enligt samma regler som för andra barn som av olika anledningar inte kan bo med sina föräldrar. Det enskilda barnets behov av stöd ska vara vägledande.

I praktiken är det alltför tydligt att det inte alltid fungerar så. Åttaåriga Yara kom från Gaza för att bli tryggare i Sverige, men blev ihjälslagen av sin familjehemsmamma. I Inspektionen för vård och omsorgs (IVO) granskning var det tydligt att socialnämnden inte utrett flickans behov och familjehemmets lämplighet på det sätt som lagen föreskriver. IVO har också varit tydliga med att missförhållandena inte var unika för Karlskrona kommun, samma sak hade kunnat hända på många andra håll i landet.

Samtidigt fick vi nyligen höra om två ensamkommande pojkar, 9 och 12 år gamla, som hanterats mycket hårdhänt av väktare i Malmö och sedan försvunnit. De är långt från ensamma. SVT Aktuellt rapporterade häromveckan att 347 ensamkommande flyktingbarn försvann under 2014. Av dem har 58 återfunnits. De flesta är tonåringar, men det förekommer också att barn i förskoleåldern försvinner.

Kunskapen om vad som händer med de försvunna barnen är begränsad, men både Rädda Barnen och en kartläggning från länsstyrelsen i Stockholm pekar på att det förekommer att de utsätts för människohandel, dels för sexuella ändamål, dels för att utnyttjas i stöldverksamhet, tiggeri och tvångsarbete. Andra tros leva som gatubarn.

När media hörde sig för med polisen i Malmö om de två försvunna pojkarna gavs först uppgiften att ingen insats pågick för att leta efter dem. Detta har sedermera dementerats, men tecknen på att försvunna ensamkommande barn inte tas på samma allvar som försvunna svenska barn är tyvärr alltför många och tydliga.

De myndigheter som möter ensamkommande barn i sin verksamhet, måste säkerställa att de behandlas med samma omsorg som svenska barn, och att de bemöts på ett sätt som är anpassat efter det enskilda barnets ålder och mognad. Det behövs särskilda, samordnade, insatser för att förebygga att barn försvinner, och samlade insatser för att hitta dem.

Både FN:s barnrättskommitté och Barnombudsmannen har kritiserat Sverige för att vi gör för lite för att skydda de ensamkommande barnen. Nu är det hög tid att gå från ord till handling.

Barbro Westerholm

ledamot (FP) i riksdagens socialutskott

Emma Carlsson Löfdahl

ledamot (FP) i riksdagens socialförsäkringsutskott

Johan Pehrson

ledamot (FP) i riksdagens justitieutskott

Det borde vara självklart att alla barn i Sverige bemöts med samma omtanke och omsorg. Tyvärr har vi den senaste tiden fått höra om flera förfärande fall där det inte varit så. Där just de myndigheter som ansvarar för att skydda och stödja barn gjort skillnad på egna barn och andras ungar.

Sedan 2006 är det kommunerna som ansvarar för det praktiska mottagandet av ensamkommande asylsökande barn, medan Migrationsverket har det övergripande ansvaret, anvisar kommunplaceringar till barnen och ansvarar för att pröva barnets ansökan om asyl. Kommunernas socialtjänst ska utreda barnens behov och ordna ett boende enligt samma regler som för andra barn som av olika anledningar inte kan bo med sina föräldrar. Det enskilda barnets behov av stöd ska vara vägledande.

I praktiken är det alltför tydligt att det inte alltid fungerar så. Åttaåriga Yara kom från Gaza för att bli tryggare i Sverige, men blev ihjälslagen av sin familjehemsmamma. I Inspektionen för vård och omsorgs (IVO) granskning var det tydligt att socialnämnden inte utrett flickans behov och familjehemmets lämplighet på det sätt som lagen föreskriver. IVO har också varit tydliga med att missförhållandena inte var unika för Karlskrona kommun, samma sak hade kunnat hända på många andra håll i landet.

Samtidigt fick vi nyligen höra om två ensamkommande pojkar, 9 och 12 år gamla, som hanterats mycket hårdhänt av väktare i Malmö och sedan försvunnit. De är långt från ensamma. SVT Aktuellt rapporterade häromveckan att 347 ensamkommande flyktingbarn försvann under 2014. Av dem har 58 återfunnits. De flesta är tonåringar, men det förekommer också att barn i förskoleåldern försvinner.

Kunskapen om vad som händer med de försvunna barnen är begränsad, men både Rädda Barnen och en kartläggning från länsstyrelsen i Stockholm pekar på att det förekommer att de utsätts för människohandel, dels för sexuella ändamål, dels för att utnyttjas i stöldverksamhet, tiggeri och tvångsarbete. Andra tros leva som gatubarn.

När media hörde sig för med polisen i Malmö om de två försvunna pojkarna gavs först uppgiften att ingen insats pågick för att leta efter dem. Detta har sedermera dementerats, men tecknen på att försvunna ensamkommande barn inte tas på samma allvar som försvunna svenska barn är tyvärr alltför många och tydliga.

De myndigheter som möter ensamkommande barn i sin verksamhet, måste säkerställa att de behandlas med samma omsorg som svenska barn, och att de bemöts på ett sätt som är anpassat efter det enskilda barnets ålder och mognad. Det behövs särskilda, samordnade, insatser för att förebygga att barn försvinner, och samlade insatser för att hitta dem.

Både FN:s barnrättskommitté och Barnombudsmannen har kritiserat Sverige för att vi gör för lite för att skydda de ensamkommande barnen. Nu är det hög tid att gå från ord till handling.

Barbro Westerholm

ledamot (FP) i riksdagens socialutskott

Emma Carlsson Löfdahl

ledamot (FP) i riksdagens socialförsäkringsutskott

Johan Pehrson

ledamot (FP) i riksdagens justitieutskott

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.