01 apr 2015 06:00

01 apr 2015 06:00

Överenskommelse utan övertygelseDaniel Persson/SNB

:

UPPGÖRELSE. Tvärtemot vad man kan tro är Decemberöverenskommelsen (DÖ) mellan allianspartierna och regeringen en succé. Den levererar precis det som den ska göra. Den gör det möjligt för en historiskt svag regering att agera som om den hade majoritetsstöd i riksdagen.

Den tvingar också regeringen att samarbeta med Vänsterpartiet. På det viset styrs den förda politiken ytterligare åt vänster. Överenskommelsen kom till delvis på grund av det avgående moderata ledarskiktets insikt om hur påfrestande det är att regera i minoritet. Men det fanns också en tanke från delar av borgerlighetens mer fiffiga kretsar att överenskommelsen skulle leda till en borgerlig valseger 2018. Efter fyra år av nitiskt vänsterstyre skulle ett borgerligt alternativ framstå som något av en historisk nödvändighet.

Det finns dock ett märkbart problem med denna plan. Väljarna är nämligen fullt medvetna om att de borgerliga partierna självmant har avstått från att försöka förmildra och än mindre förhindra vänsterblockets utsvävningar.

Många borgerliga politiker är med rätta upprörda över de förslag som den rödgröna regeringen nu presenterar. När de vädrar sitt missnöje i sociala medier lär det knappast vara någon som har undgått påpekandet att det är deras eget fel. Det blir svårare och svårare för de borgerliga politikerna att kunna möta väljarna. De har visserligen fått instruktioner för detta, men det är en argumentation som kommer från samma fiffiga människor som låg bakom överenskommelsen. Det biter liksom inte på de flesta väljare.

Möjligen kan väljarna finna viss förtröstan i det faktum att DÖ är illa omtyckt också av många borgerliga politiker. Det räcker dessvärre inte långt. Men rörelsen mot överenskommelsen börjar växa, inte minst inom Moderaterna.

I flera distrikt förbereds motioner inför partistämman i oktober. Alltfler skånska kommuner uttalar sitt stöd för en sådan motion och Östgötamoderaterna ska ställning i april. Där står riksdagsledamoten Finn Bengtsson bakom motionen. Fler distrikt är förhoppningsvis att vänta.

Det är viktigt att Moderaterna tar strid för sin politik. Vem ska annars göra det? Förhoppningen att överenskommelsen ska gälla även efter valet 2018 om de borgerliga vinner förefaller dessutom aningen fåfäng. Stefan Löfven (S) verkar närmast sätta en ära i att bryta löften som inte längre gagnar honom.

För väljarna blir det allt svårare att motivera varför man ska rösta på partier som inte gör allt de kan för att driva igenom sin politik. Det gäller inte bara Moderaterna, utan alla de borgerliga partierna.

Hur en bruten överenskommelse skulle påverka partierna går inte att säga. Vad fyra år där man betraktas som regeringens medlöpare kommer att resultera i är mer förutsägbart. För det är just så många väljare nu betraktar partierna de i höstas valde att lägga sin röst på – som femtekolonnare i vänsterns tjänst.

Hur fiffigt verkar det?

Den tvingar också regeringen att samarbeta med Vänsterpartiet. På det viset styrs den förda politiken ytterligare åt vänster. Överenskommelsen kom till delvis på grund av det avgående moderata ledarskiktets insikt om hur påfrestande det är att regera i minoritet. Men det fanns också en tanke från delar av borgerlighetens mer fiffiga kretsar att överenskommelsen skulle leda till en borgerlig valseger 2018. Efter fyra år av nitiskt vänsterstyre skulle ett borgerligt alternativ framstå som något av en historisk nödvändighet.

Det finns dock ett märkbart problem med denna plan. Väljarna är nämligen fullt medvetna om att de borgerliga partierna självmant har avstått från att försöka förmildra och än mindre förhindra vänsterblockets utsvävningar.

Många borgerliga politiker är med rätta upprörda över de förslag som den rödgröna regeringen nu presenterar. När de vädrar sitt missnöje i sociala medier lär det knappast vara någon som har undgått påpekandet att det är deras eget fel. Det blir svårare och svårare för de borgerliga politikerna att kunna möta väljarna. De har visserligen fått instruktioner för detta, men det är en argumentation som kommer från samma fiffiga människor som låg bakom överenskommelsen. Det biter liksom inte på de flesta väljare.

Möjligen kan väljarna finna viss förtröstan i det faktum att DÖ är illa omtyckt också av många borgerliga politiker. Det räcker dessvärre inte långt. Men rörelsen mot överenskommelsen börjar växa, inte minst inom Moderaterna.

I flera distrikt förbereds motioner inför partistämman i oktober. Alltfler skånska kommuner uttalar sitt stöd för en sådan motion och Östgötamoderaterna ska ställning i april. Där står riksdagsledamoten Finn Bengtsson bakom motionen. Fler distrikt är förhoppningsvis att vänta.

Det är viktigt att Moderaterna tar strid för sin politik. Vem ska annars göra det? Förhoppningen att överenskommelsen ska gälla även efter valet 2018 om de borgerliga vinner förefaller dessutom aningen fåfäng. Stefan Löfven (S) verkar närmast sätta en ära i att bryta löften som inte längre gagnar honom.

För väljarna blir det allt svårare att motivera varför man ska rösta på partier som inte gör allt de kan för att driva igenom sin politik. Det gäller inte bara Moderaterna, utan alla de borgerliga partierna.

Hur en bruten överenskommelse skulle påverka partierna går inte att säga. Vad fyra år där man betraktas som regeringens medlöpare kommer att resultera i är mer förutsägbart. För det är just så många väljare nu betraktar partierna de i höstas valde att lägga sin röst på – som femtekolonnare i vänsterns tjänst.

Hur fiffigt verkar det?

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.