05 jun 2015 06:01

05 jun 2015 06:01

Är det små grodorna vi firar?

NATIONALDAGEN.

Varför hissas den blågula flaggan, varför stängs Sverige, varför dessa parader och högtidstal? Frågorna är inte ovanliga. Må så vara att historielösheten bär tyngsta ansvaret för detta men viljan att lyfta fram det land vi lever i och den gemenskap vi ska känna åtminstone en dag om året måste respekteras.

I slutet av 1800-talet när nationalismen började växa sig stark i Sverige bidrog Artur Hazelius, Skansens initiativtagare, till att den sjätte juni blev vår nationaldag. Avsikten var att försöka skapa en känsla av respekt och stolthet över fosterlandet; andra mindre hedervärda motiv fanns även med i bilden.

Ett hett alternativ till passande dag för nationaldagsfirande var då midsommardagen. Vårens och försommarens hårda arbete i det lantbruksorienterade landet och förhoppningar om en god skörd var gynnsamma och berättigade skäl för detta. Många håller idag den tanken för riktig; läget för att hylla sommarens ankomst ska utnyttjas. Det skälet ställer alla upp på.

År 1689 skrevs i Björksäter i Västergötland: ”Blev förbudit att upprätta Midsommarstänger, att det elaka lefwernet ungdomen der wid plägar bruka, måtte förbådas och avskaffas.” Det kan ju vara skönt att veta att även tidigare generationer, precis som idag, gärna sökte anledningar till att supa till. I detta sammanhang platsar även lucia, Valborgsmässoafton, studentfirande, och för den delen numera alla dagar i veckan, om det är 100 dagar kvar till studenten eller om andan faller på av andra skäl. Men yttringarna av firande, hedervärda som mindre önskvärda, är inte det som ska bedömas: det viktiga är att denna dag, dagen för firande av vårt land, ska ske i en vilja av enighet och välvilja utan att främlingskap, okunskap och ibland rent hat mot det som är obekant stör bilden.

Vi missade VM i Brasilien i fjol men det vore ändå fint om vårt älskade fotbollslandslag i kommande sammanhang, när nationalsången spelas, ville sjunga med i vår, i och för sig inte så vackra, Du gamla, du fria. Att den blev nationalsång var inte givet. Erik Hamrén kunde väl lägga in ett vokalt extra träningspass. En frimodigt sjungande Zlatan, som lagets kapten, stöttepelare och representant för spelarna med invandrarbakgrund, vore en höjdare.

Vad som idag är svenskhet och vad som ska firas är berättigade frågor. Men nog är väl vårt vackra och i grunden demokratiska och välorganiserade land, trots tågelände och en del annat strul, värt att hyllas till exempel i idrottssammanhang en dag per år och utan att chauvinismen ges en chans att dominera.

Kurt Bäckström

Varför hissas den blågula flaggan, varför stängs Sverige, varför dessa parader och högtidstal? Frågorna är inte ovanliga. Må så vara att historielösheten bär tyngsta ansvaret för detta men viljan att lyfta fram det land vi lever i och den gemenskap vi ska känna åtminstone en dag om året måste respekteras.

I slutet av 1800-talet när nationalismen började växa sig stark i Sverige bidrog Artur Hazelius, Skansens initiativtagare, till att den sjätte juni blev vår nationaldag. Avsikten var att försöka skapa en känsla av respekt och stolthet över fosterlandet; andra mindre hedervärda motiv fanns även med i bilden.

Ett hett alternativ till passande dag för nationaldagsfirande var då midsommardagen. Vårens och försommarens hårda arbete i det lantbruksorienterade landet och förhoppningar om en god skörd var gynnsamma och berättigade skäl för detta. Många håller idag den tanken för riktig; läget för att hylla sommarens ankomst ska utnyttjas. Det skälet ställer alla upp på.

År 1689 skrevs i Björksäter i Västergötland: ”Blev förbudit att upprätta Midsommarstänger, att det elaka lefwernet ungdomen der wid plägar bruka, måtte förbådas och avskaffas.” Det kan ju vara skönt att veta att även tidigare generationer, precis som idag, gärna sökte anledningar till att supa till. I detta sammanhang platsar även lucia, Valborgsmässoafton, studentfirande, och för den delen numera alla dagar i veckan, om det är 100 dagar kvar till studenten eller om andan faller på av andra skäl. Men yttringarna av firande, hedervärda som mindre önskvärda, är inte det som ska bedömas: det viktiga är att denna dag, dagen för firande av vårt land, ska ske i en vilja av enighet och välvilja utan att främlingskap, okunskap och ibland rent hat mot det som är obekant stör bilden.

Vi missade VM i Brasilien i fjol men det vore ändå fint om vårt älskade fotbollslandslag i kommande sammanhang, när nationalsången spelas, ville sjunga med i vår, i och för sig inte så vackra, Du gamla, du fria. Att den blev nationalsång var inte givet. Erik Hamrén kunde väl lägga in ett vokalt extra träningspass. En frimodigt sjungande Zlatan, som lagets kapten, stöttepelare och representant för spelarna med invandrarbakgrund, vore en höjdare.

Vad som idag är svenskhet och vad som ska firas är berättigade frågor. Men nog är väl vårt vackra och i grunden demokratiska och välorganiserade land, trots tågelände och en del annat strul, värt att hyllas till exempel i idrottssammanhang en dag per år och utan att chauvinismen ges en chans att dominera.

Kurt Bäckström

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.