01 jul 2015 06:00

01 jul 2015 18:13

Rättsväsendet måste vara objektivt

Replik. I en debattartikel angående rättvisa av Conny Östling i SLA den 29 juni menar han att rättsväsendet värnar mer om gärningsmannen eller kvinnorna, än om brottsoffren. Att förklara och debattera det samtida svenska rättsystemet på ett rättvisande sätt är tyvärr inte möjligt här. Jag vill dock diskutera något av det Östling skrivit.

Det står den åtalade fritt att själv bestämma om hen vill neka eller erkänna till åtalspunkten. Det är nämligen domstolen som i slutändan bestämmer om personen ifråga ska straffas eller inte, ett nekande är inte avgörande. Att alla åtalade är oskyldiga till motsatsen är bevisad är en mycket grundläggande princip i vårt rättsväsende. En motsatt ordning skulle leda till att den åtalade skulle vara tvungen att bevisa att hen är oskyldig. Det vore fullkomligt orimligt.

Östling får det att framstå som att allt talar till den åtalades fördel. Han glömmer då bland annat att åklagaren och polisen står med statens samlade resurser i ryggen, medan den åtalade saknar sådana resurser. Vidare har brottsoffret, eller målsäganden som hen också kallas, i sin tur rätt till ett målsägandebiträde som ska företräda personen juridiskt men också ofta fungera som ett medmänskligt stöd. Att påstå att rättsväsendet värnar gärningspersoner framför brottsoffren tycker jag därför är att hårdra verkligheten.

Jag är överens med Conny Östling om att brottsoffer befinner sig i en mycket svår och påfrestande situation. Det är därför mycket viktigt att rättsväsendet, främst domstolarna och polisväsendet, bemöter brottsoffer på ett bra sätt och tar dem på allvar. Vad mer rättsväsendet konkret skulle göra för brottsoffer ställer jag mig dock undrande till. De själsliga såren som Östling refererar till kan inte vara rättsväsendets främsta uppgift att läka. Förhoppningsvis kan en domstolsprocess verka läkande för brottsoffer och deras anhöriga, men rättsväsendet måste vara objektivt och opartiskt samt agera enligt de lagar och regler som finns.

Det kan konstateras att det är rättsväsendets uppgift att få fram den objektiva sanningen och utmäta straff utifrån den. I detta kan rättsväsendet varken låta brottsoffrets eller den åtalades intressen vara bestämmande. Brottsoffrets bild av rättvisa är sällan den samma som den åtalades; vems bild ska då segra? Det måste, i ett modernt demokratiskt samhälle, vara ett opartiskt rättsväsendes uppgift att avgöra detta.

E Johansson

Replik. I en debattartikel angående rättvisa av Conny Östling i SLA den 29 juni menar han att rättsväsendet värnar mer om gärningsmannen eller kvinnorna, än om brottsoffren. Att förklara och debattera det samtida svenska rättsystemet på ett rättvisande sätt är tyvärr inte möjligt här. Jag vill dock diskutera något av det Östling skrivit.

Det står den åtalade fritt att själv bestämma om hen vill neka eller erkänna till åtalspunkten. Det är nämligen domstolen som i slutändan bestämmer om personen ifråga ska straffas eller inte, ett nekande är inte avgörande. Att alla åtalade är oskyldiga till motsatsen är bevisad är en mycket grundläggande princip i vårt rättsväsende. En motsatt ordning skulle leda till att den åtalade skulle vara tvungen att bevisa att hen är oskyldig. Det vore fullkomligt orimligt.

Östling får det att framstå som att allt talar till den åtalades fördel. Han glömmer då bland annat att åklagaren och polisen står med statens samlade resurser i ryggen, medan den åtalade saknar sådana resurser. Vidare har brottsoffret, eller målsäganden som hen också kallas, i sin tur rätt till ett målsägandebiträde som ska företräda personen juridiskt men också ofta fungera som ett medmänskligt stöd. Att påstå att rättsväsendet värnar gärningspersoner framför brottsoffren tycker jag därför är att hårdra verkligheten.

Jag är överens med Conny Östling om att brottsoffer befinner sig i en mycket svår och påfrestande situation. Det är därför mycket viktigt att rättsväsendet, främst domstolarna och polisväsendet, bemöter brottsoffer på ett bra sätt och tar dem på allvar. Vad mer rättsväsendet konkret skulle göra för brottsoffer ställer jag mig dock undrande till. De själsliga såren som Östling refererar till kan inte vara rättsväsendets främsta uppgift att läka. Förhoppningsvis kan en domstolsprocess verka läkande för brottsoffer och deras anhöriga, men rättsväsendet måste vara objektivt och opartiskt samt agera enligt de lagar och regler som finns.

Det kan konstateras att det är rättsväsendets uppgift att få fram den objektiva sanningen och utmäta straff utifrån den. I detta kan rättsväsendet varken låta brottsoffrets eller den åtalades intressen vara bestämmande. Brottsoffrets bild av rättvisa är sällan den samma som den åtalades; vems bild ska då segra? Det måste, i ett modernt demokratiskt samhälle, vara ett opartiskt rättsväsendes uppgift att avgöra detta.

E Johansson

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.