25 jul 2015 06:01

25 jul 2015 06:01

Godtyckligt vilka som beviljas äldreboende

ÄLDREOMSORG

Den senaste tiden har media frekvent rapporterat om allt fler äldre som nekas plats på särskilt boende och korttidsboende trots behov av omfattande stöd och hjälp under hela dygnet. Detta medför att inte bara de äldre utan även deras anhöriga hamnar i ett svårt dilemma. Anhöriga kan själva vara gamla och sjuka, förvärvsarbetande och ha egna familjer att ta hand om.

Det sociala systemet skapades för att anhöriga inte ska behöva ta hand om sina närstående utan istället kunna fokusera på att umgås med dem och ha kvalitetstid.

Min uppfattning som biståndshandläggare är att de äldre som antingen själva eller med hjälp av någon bäst kan formulera sina behov, är de som får hjälp, resten blir utan. Vad säger detta om det svenska sociala systemet? Jo, att de äldre som varken på egen hand eller på annat sätt kan beskriva och argumentera för sina behov på ett sätt som motsvarar kommunernas bedömningskriterier, blir utan den hjälp de frågar efter.

Ett tydligt exempel på framhållande av behov är när äldre beskriver sin livssituation och säger: jag känner mig deprimerad av att bo hemma. Detta utgör ofta inget skäl för att bli beviljad ett boende. Men hade samma person istället sagt: jag känner mig orolig och otrygg hemma, så är det mycket större chans för den äldre att bli beviljad ett boende. De äldre som får avslag vet troligtvis inte om hur de ska argumentera för sin sak och vilka ordval de ska göra.

Representanterna för kommunerna runt om i landet har inte till uppgift att hjälpa äldre att motivera sina behov. Kommunens företrädare får inte heller hjälpa äldre att formulera sig gällande ett överklagande. Kommunens uppgift är enbart att göra en bedömning utifrån de skäl som den enskilde själv eller annan part tillför utredningen.

Detta medför att det blir väldigt godtyckligt om vilka som beviljas äldreboende, korttidsboende osv. För att få ett rättvist utfall måste alla äldre kunna få samma hjälp om hur de på bästa sätt kan beskriva sina behov.

Vem ska hjälpa de äldre när kommunens företrädare inte har detta som uppgift? Är det rimligt att fortsätta bygga en samhällsmodell där den enskilde förväntas kunna göra detta av egen kraft eller med hjälp av anhöriga?

Vi behöver också en samhällsdebatt om behovskriterierna och deras tillämpning för att kunna göra bedömningar rättvisa och jämlika för alla. Idag handlar det enbart om hur orden formuleras i utredningarna och bedömningarna. Detta är inte rättvist.

Med en allt växande äldre befolkning är det oerhört angeläget att lösa problematiken snabbt! Den rådande situationen för våra äldre idag är inte rimlig!

Christina Melle

styrelseordförande Esotera AB

Den senaste tiden har media frekvent rapporterat om allt fler äldre som nekas plats på särskilt boende och korttidsboende trots behov av omfattande stöd och hjälp under hela dygnet. Detta medför att inte bara de äldre utan även deras anhöriga hamnar i ett svårt dilemma. Anhöriga kan själva vara gamla och sjuka, förvärvsarbetande och ha egna familjer att ta hand om.

Det sociala systemet skapades för att anhöriga inte ska behöva ta hand om sina närstående utan istället kunna fokusera på att umgås med dem och ha kvalitetstid.

Min uppfattning som biståndshandläggare är att de äldre som antingen själva eller med hjälp av någon bäst kan formulera sina behov, är de som får hjälp, resten blir utan. Vad säger detta om det svenska sociala systemet? Jo, att de äldre som varken på egen hand eller på annat sätt kan beskriva och argumentera för sina behov på ett sätt som motsvarar kommunernas bedömningskriterier, blir utan den hjälp de frågar efter.

Ett tydligt exempel på framhållande av behov är när äldre beskriver sin livssituation och säger: jag känner mig deprimerad av att bo hemma. Detta utgör ofta inget skäl för att bli beviljad ett boende. Men hade samma person istället sagt: jag känner mig orolig och otrygg hemma, så är det mycket större chans för den äldre att bli beviljad ett boende. De äldre som får avslag vet troligtvis inte om hur de ska argumentera för sin sak och vilka ordval de ska göra.

Representanterna för kommunerna runt om i landet har inte till uppgift att hjälpa äldre att motivera sina behov. Kommunens företrädare får inte heller hjälpa äldre att formulera sig gällande ett överklagande. Kommunens uppgift är enbart att göra en bedömning utifrån de skäl som den enskilde själv eller annan part tillför utredningen.

Detta medför att det blir väldigt godtyckligt om vilka som beviljas äldreboende, korttidsboende osv. För att få ett rättvist utfall måste alla äldre kunna få samma hjälp om hur de på bästa sätt kan beskriva sina behov.

Vem ska hjälpa de äldre när kommunens företrädare inte har detta som uppgift? Är det rimligt att fortsätta bygga en samhällsmodell där den enskilde förväntas kunna göra detta av egen kraft eller med hjälp av anhöriga?

Vi behöver också en samhällsdebatt om behovskriterierna och deras tillämpning för att kunna göra bedömningar rättvisa och jämlika för alla. Idag handlar det enbart om hur orden formuleras i utredningarna och bedömningarna. Detta är inte rättvist.

Med en allt växande äldre befolkning är det oerhört angeläget att lösa problematiken snabbt! Den rådande situationen för våra äldre idag är inte rimlig!

Christina Melle

styrelseordförande Esotera AB

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.