04 aug 2015 06:00

04 aug 2015 06:00

Välfärdens stora problem är förlusterna

Debatt:

Att döma av debatten är välfärdens stora problem ”vinster”. Det är det inte. Välfärdens stora problem är förlusterna.

Enligt en granskning från Sveriges kommuner och landsting går den offentliga äldreomsorgen med förlust i sju av tio kommuner. Och enligt en kartläggning genomförd av Konkurrensverket dras 48 procent av landets landstingsdrivna vårdcentraler med röda siffror.

Motsvarande siffra för de privata vårdcentralerna är 28 procent. Men den viktigaste skillnaden mellan privata och offentliga välfärdsverksamheter är att underskotten i de privata verksamheterna belastar ägarna, medan underskott i offentliga verksamheter belastar oss skattebetalare. Tar pengarna slut får vi skjuta till extra.

I teorin avsätts en viss peng för varje elev, äldre och patient – oavsett vem som bedriver skolan, omsorgen eller vården. Men i praktiken får de offentliga verksamheterna alltså ofta mer. Att privata välfärdsverksamheter ibland gör ”vinstuttag”, trots lägre ersättning, säger något om möjligheterna att effektivisera välfärdssektorn. Utveckling och innovation kan spara miljarder, som sedan kan investeras i högre kvalitet.

Ett unikt experiment i Östersund illustrerar poängen med all önskvärd tydlighet. Här lät kommunen konsultbolaget Nordic Healthcare Group uppföra två identiska äldreboenden – ett offentligt och ett privat – som man jämförde under två år.

Slutsatsen? Det privata boendet levererade bättre än det kommunala mot de objektiva kvalitetskriterierna. Det var bättre på vård i livets slutskede, samverkan med anhöriga och på att upptäcka risk för undernäring. När det gäller patienternas subjektiva upplevelse fick det kommunala och det privata boendet samma eller likartade betyg.

Samtidigt var det kommunala boendets självkostnad 26 procent högre än det privata boendets. Det privata boendet levererade alltså likvärdig eller bättre kvalitet, gick med vinst, och kostade ändå mindre.

Hur stort problem är då förlusterna i välfärden? Ett anmärkningsvärt exempel är landstinget i Västernorrland. 2013 avslöjade deras revisorer att landstingets hälsovårdscentraler går med underskott år efter år. Mellan 2010 och 2012 uppgick de samlade förlusterna till 78 miljoner kronor.

Landstingets reaktion? Istället för att ta tag i dessa allvarliga missförhållanden – till exempel genom att bjuda in privata bolag med erfarenhet av att effektivisera välfärdsverksamheter – bestämde man sig för att förbjuda vinster.

Detta vansinne vill regeringen nu skala upp, genom att utreda nationella vinstbegränsningar. Blir det allvar av förslagen ska man inte ha några illusioner om vem som drabbas. Riskkapitalbolagen klarar sig alltid – de riktar bara sina investeringar i en annan riktning. Men patienter, elever och äldre kommer åter att uppleva den ”tysta vanmakt” som Ingvar Carlssons maktutredning talade om 1990. Och se köerna växa i takt med att befolkningen åldras. Kostnaderna kommer att skjuta i höjden. Och vi skattebetalare får stå för notan.

Meg Tivéus

styrelseproffs och fd styrelseledamot i Danderyds Sjukhus, fd ordförande i Folktandvården och Frösunda AB, fd vd Svenska Spel och ordförande i Solhagagruppen

Att döma av debatten är välfärdens stora problem ”vinster”. Det är det inte. Välfärdens stora problem är förlusterna.

Enligt en granskning från Sveriges kommuner och landsting går den offentliga äldreomsorgen med förlust i sju av tio kommuner. Och enligt en kartläggning genomförd av Konkurrensverket dras 48 procent av landets landstingsdrivna vårdcentraler med röda siffror.

Motsvarande siffra för de privata vårdcentralerna är 28 procent. Men den viktigaste skillnaden mellan privata och offentliga välfärdsverksamheter är att underskotten i de privata verksamheterna belastar ägarna, medan underskott i offentliga verksamheter belastar oss skattebetalare. Tar pengarna slut får vi skjuta till extra.

I teorin avsätts en viss peng för varje elev, äldre och patient – oavsett vem som bedriver skolan, omsorgen eller vården. Men i praktiken får de offentliga verksamheterna alltså ofta mer. Att privata välfärdsverksamheter ibland gör ”vinstuttag”, trots lägre ersättning, säger något om möjligheterna att effektivisera välfärdssektorn. Utveckling och innovation kan spara miljarder, som sedan kan investeras i högre kvalitet.

Ett unikt experiment i Östersund illustrerar poängen med all önskvärd tydlighet. Här lät kommunen konsultbolaget Nordic Healthcare Group uppföra två identiska äldreboenden – ett offentligt och ett privat – som man jämförde under två år.

Slutsatsen? Det privata boendet levererade bättre än det kommunala mot de objektiva kvalitetskriterierna. Det var bättre på vård i livets slutskede, samverkan med anhöriga och på att upptäcka risk för undernäring. När det gäller patienternas subjektiva upplevelse fick det kommunala och det privata boendet samma eller likartade betyg.

Samtidigt var det kommunala boendets självkostnad 26 procent högre än det privata boendets. Det privata boendet levererade alltså likvärdig eller bättre kvalitet, gick med vinst, och kostade ändå mindre.

Hur stort problem är då förlusterna i välfärden? Ett anmärkningsvärt exempel är landstinget i Västernorrland. 2013 avslöjade deras revisorer att landstingets hälsovårdscentraler går med underskott år efter år. Mellan 2010 och 2012 uppgick de samlade förlusterna till 78 miljoner kronor.

Landstingets reaktion? Istället för att ta tag i dessa allvarliga missförhållanden – till exempel genom att bjuda in privata bolag med erfarenhet av att effektivisera välfärdsverksamheter – bestämde man sig för att förbjuda vinster.

Detta vansinne vill regeringen nu skala upp, genom att utreda nationella vinstbegränsningar. Blir det allvar av förslagen ska man inte ha några illusioner om vem som drabbas. Riskkapitalbolagen klarar sig alltid – de riktar bara sina investeringar i en annan riktning. Men patienter, elever och äldre kommer åter att uppleva den ”tysta vanmakt” som Ingvar Carlssons maktutredning talade om 1990. Och se köerna växa i takt med att befolkningen åldras. Kostnaderna kommer att skjuta i höjden. Och vi skattebetalare får stå för notan.

Meg Tivéus

styrelseproffs och fd styrelseledamot i Danderyds Sjukhus, fd ordförande i Folktandvården och Frösunda AB, fd vd Svenska Spel och ordförande i Solhagagruppen

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.