02 sep 2015 06:00

02 sep 2015 06:00

Sista ordet om Nato

Jag erkänner att jag fuskar lite här men när Centern av alla partier svänger om Nato kan jag inte låta bli att damma av denna favoritkäpphäst igen för en sista ridtur i spalterna.

Det går snart inte för regeringen att bara rycka på axlarna och säga att det inte är aktuellt. Eller för den delen för Moderaterna, en gång det mest vapenskramlande partiet i riksdagen, att föreslå att man ska ha en utredning som kan komma med förslag om något som faktiskt står i Moderaternas partiprogram: Att Sverige ska gå med i Nato.

Med 3,5 av fyra Allianspartier med på Natotåget så är frågan till sist väckt offentligt i stället för den smyganslutning som pågått i många år. Det är logiskt, det kan inte vara möjligt att krypa sig ännu längre in under det skyddande paraplyet utan att erkänna det öppet.

Det finns skäl att vara skeptisk till Nato. Rekommendationen till medlemsstaterna att lägga två procent av BNP skulle innebära en fördubbling av den svenska försvarsbudgeten. (Det skulle i och för sig inte skada, att ha regalskeppet Vasa som flaggskepp är lite pinsamt i längden.) Risken att dras in i konflikter skulle öka och minska samtidigt: öka för att komma till ett annat medlemslands försvar, men minska för att risken för att självt angripas minimeras. Nato är den största grabben i kvarteret hur mycket än den där Vladimir imiterar ett barn i trotsåldern.

Det finns dock allt fler skäl till att vara skeptisk till att Sverige skulle klara sig självt. Med eller utan värnpliktsarmé är det idag tekniken som avgör och ett litet land klarar inte av den delen helt ensamt. (Särskilt inte när vapenexportreglerna tillämpas så godtyckligt att det är tveksamt om vi ens skulle få sälja vapen till oss själva egentligen.)

Samtidigt ska det tillsättas en märklig utredning (av många sådana) för att titta på Sveriges alternativ för olika militärallianser. Om Nato är en av dem eller inte beror på vem man frågar. Att en statsminister oavsett färg över huvud taget inte kan ta ordet i sin mun är löjeväckande. Det bråkas ständigt i regeringen och varken MP eller stödpartiet V vill släppa drömmen om att bygga barrikader av maskrosor i händelse av krig så då är det lättast att inte använda N-ordet över huvud taget. (För inte är det väl så att USA-fobin lever kvar trots att Sovjetromantiken dött ut i möblerade rum?)

Nåja, slutresultatet är detsamma. Skamset smygande eller med öppen famn så kommer Sverige att bli medlem i Nato förr eller senare.

Det vore bara lite hjälpsamt att ha en öppen debatt innan det är dags för folkomröstning.

Niclas Lindstrand

Det går snart inte för regeringen att bara rycka på axlarna och säga att det inte är aktuellt. Eller för den delen för Moderaterna, en gång det mest vapenskramlande partiet i riksdagen, att föreslå att man ska ha en utredning som kan komma med förslag om något som faktiskt står i Moderaternas partiprogram: Att Sverige ska gå med i Nato.

Med 3,5 av fyra Allianspartier med på Natotåget så är frågan till sist väckt offentligt i stället för den smyganslutning som pågått i många år. Det är logiskt, det kan inte vara möjligt att krypa sig ännu längre in under det skyddande paraplyet utan att erkänna det öppet.

Det finns skäl att vara skeptisk till Nato. Rekommendationen till medlemsstaterna att lägga två procent av BNP skulle innebära en fördubbling av den svenska försvarsbudgeten. (Det skulle i och för sig inte skada, att ha regalskeppet Vasa som flaggskepp är lite pinsamt i längden.) Risken att dras in i konflikter skulle öka och minska samtidigt: öka för att komma till ett annat medlemslands försvar, men minska för att risken för att självt angripas minimeras. Nato är den största grabben i kvarteret hur mycket än den där Vladimir imiterar ett barn i trotsåldern.

Det finns dock allt fler skäl till att vara skeptisk till att Sverige skulle klara sig självt. Med eller utan värnpliktsarmé är det idag tekniken som avgör och ett litet land klarar inte av den delen helt ensamt. (Särskilt inte när vapenexportreglerna tillämpas så godtyckligt att det är tveksamt om vi ens skulle få sälja vapen till oss själva egentligen.)

Samtidigt ska det tillsättas en märklig utredning (av många sådana) för att titta på Sveriges alternativ för olika militärallianser. Om Nato är en av dem eller inte beror på vem man frågar. Att en statsminister oavsett färg över huvud taget inte kan ta ordet i sin mun är löjeväckande. Det bråkas ständigt i regeringen och varken MP eller stödpartiet V vill släppa drömmen om att bygga barrikader av maskrosor i händelse av krig så då är det lättast att inte använda N-ordet över huvud taget. (För inte är det väl så att USA-fobin lever kvar trots att Sovjetromantiken dött ut i möblerade rum?)

Nåja, slutresultatet är detsamma. Skamset smygande eller med öppen famn så kommer Sverige att bli medlem i Nato förr eller senare.

Det vore bara lite hjälpsamt att ha en öppen debatt innan det är dags för folkomröstning.

Niclas Lindstrand

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.