16 sep 2015 06:00

16 sep 2015 06:00

Pengar i pappmugg cementerar fattigdom

Debatt:

EU-medborgares fria rörlighet har vissa förutsättningar. För att få uppehålla sig i ett annat EU-land krävs först och främst egen försörjning, eller att man på ett relevant sätt står till arbetsmarknadens förfogande. Uppfylls inte dessa kriterier ska man efter tre månader återvända till det land varifrån man kom. Den fria rörligheten innebär alltså inte att man kan åka till ett annat land och förvänta sig att där bli omhändertagen, eller i brist på omhändertagande tigga. Tiggeri är inte arbete.

Tiggeriet för med sig många problem såsom olagliga bosättningar, men också långtgående risker exempelvis i form av människohandel och prostitution. Att understödja tiggeriet är därför knappast att långsiktigt hjälpa människor.

Vårt samhälle bygger på att vi medborgare underförstått tecknat ett samhällskontrakt som innebär att den skatt vi betalar går till de gemensamma byggstenarna i form av vård, skola och omsorg – ett finmaskigt välfärdsnät där ingen ska behöva tigga och vara beroende av okända välgörare – ett synsätt skapat i demokratiskt samförstånd och utvecklat under det senaste dryga halvseklet. Vi måste vara på det klara med att det uppstår långtgående följder om vi börjar rucka på grunderna i detta samhällsbygge.

I dagarna har regeringens nationella tiggerisamordnare, Martin Valfridsson, och ansvarig minister, Åsa Regnér, i riksmedia framhållit problemen med att fortsätta ge pengar till tiggare i Sverige. Budskapet är tydligt: Pengar i pappmuggen cementerar fattigdom och utanförskap. Bättre är att ge pengar till organisationer som hjälper på plats i hemländerna. Analysen är korrekt. Det är bara en varaktig förändring av situationen i Rumänien och Bulgarien som verkligen hjälper en utsatt grupp – som är långt större än det antal individer som nu uppehåller sig i Sverige.

I diskussion och samtal har vi mött många som uttrycker att de själva mår bra av att ge pengar till tiggare. Det är säkert så. Men tyvärr, och säkert helt omedvetet, innehåller denna hållning ett slags cynism; att utsatta människor görs till instrument för någon annans känslor. Målsättningen måste vara att romernas situation i deras hemländer varaktigt förändras till det bättre, inte att svenskar ges möjlighet att känna sig givmilda och goda, att döva ett dåligt samvete för stunden i utbyte mot några kronor som de facto cementerar fattigdom och utanförskap.

Denna fråga kan inte styras av känslor. Vår uppmaning, även om den kan verka hård, är därför densamma som Martin Valfridssons och Åsa Regnérs: Sluta ge pengar i pappmuggen! Ge istället till de organisationer som kan åstadkomma långsiktig och varaktig förändring på plats!

Elisabet Stålarm (M)

oppositionsråd Skara

Markus Hagberg (M)

vice ordförande omsorgsnämnden, Skara

EU-medborgares fria rörlighet har vissa förutsättningar. För att få uppehålla sig i ett annat EU-land krävs först och främst egen försörjning, eller att man på ett relevant sätt står till arbetsmarknadens förfogande. Uppfylls inte dessa kriterier ska man efter tre månader återvända till det land varifrån man kom. Den fria rörligheten innebär alltså inte att man kan åka till ett annat land och förvänta sig att där bli omhändertagen, eller i brist på omhändertagande tigga. Tiggeri är inte arbete.

Tiggeriet för med sig många problem såsom olagliga bosättningar, men också långtgående risker exempelvis i form av människohandel och prostitution. Att understödja tiggeriet är därför knappast att långsiktigt hjälpa människor.

Vårt samhälle bygger på att vi medborgare underförstått tecknat ett samhällskontrakt som innebär att den skatt vi betalar går till de gemensamma byggstenarna i form av vård, skola och omsorg – ett finmaskigt välfärdsnät där ingen ska behöva tigga och vara beroende av okända välgörare – ett synsätt skapat i demokratiskt samförstånd och utvecklat under det senaste dryga halvseklet. Vi måste vara på det klara med att det uppstår långtgående följder om vi börjar rucka på grunderna i detta samhällsbygge.

I dagarna har regeringens nationella tiggerisamordnare, Martin Valfridsson, och ansvarig minister, Åsa Regnér, i riksmedia framhållit problemen med att fortsätta ge pengar till tiggare i Sverige. Budskapet är tydligt: Pengar i pappmuggen cementerar fattigdom och utanförskap. Bättre är att ge pengar till organisationer som hjälper på plats i hemländerna. Analysen är korrekt. Det är bara en varaktig förändring av situationen i Rumänien och Bulgarien som verkligen hjälper en utsatt grupp – som är långt större än det antal individer som nu uppehåller sig i Sverige.

I diskussion och samtal har vi mött många som uttrycker att de själva mår bra av att ge pengar till tiggare. Det är säkert så. Men tyvärr, och säkert helt omedvetet, innehåller denna hållning ett slags cynism; att utsatta människor görs till instrument för någon annans känslor. Målsättningen måste vara att romernas situation i deras hemländer varaktigt förändras till det bättre, inte att svenskar ges möjlighet att känna sig givmilda och goda, att döva ett dåligt samvete för stunden i utbyte mot några kronor som de facto cementerar fattigdom och utanförskap.

Denna fråga kan inte styras av känslor. Vår uppmaning, även om den kan verka hård, är därför densamma som Martin Valfridssons och Åsa Regnérs: Sluta ge pengar i pappmuggen! Ge istället till de organisationer som kan åstadkomma långsiktig och varaktig förändring på plats!

Elisabet Stålarm (M)

oppositionsråd Skara

Markus Hagberg (M)

vice ordförande omsorgsnämnden, Skara

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.