23 sep 2015 06:00

23 sep 2015 06:00

Pengar i pappersmuggen - akut smärtlindring

Gunnel Miller Lövoll

Tiggeri

Elisabeth Stålarm och Markus Hagberg vill (SLA 16/9) att vi ska sluta skänka pengar till tiggande romer. Man menar, bland annat med hänvisning till Åsa Regnér, att vi cementerar fattigdomen om vi ger pengar direkt till dem som tigger. Man föreslår att vi istället ska skänka pengar till organisationer som vill förbättra romernas situation i Rumänien.

Det är sant att vi inte tar bort grundorsaken till romernas fattigdom genom att ge dem pengar. Romerna behöver rättvisa och rimliga levnadsvillkor. Detta måste naturligtvis vara målsättningen, vilket jag tror de allra flesta, inklusive romerna själva, är överens om. Och det är förstås ytterst angeläget att stödja organisationer och politiska förslag som verkar för detta. Men sådana här förändringar tar tid! Och under den tiden behöver romerna en uthärdlig tillvaro. För närvarande har de inte ens basala behov tillgodosedda. Genom att ge pengar kan vi minska några människors akuta lidande en aning. Det handlar inte om bot, men om smärtlindring. Och det är ingenting man bör avfärda alltför lättvindigt. Hur skulle vi till exempel reagera om sjukvården konsekvent upphörde med all smärtlindring med motiveringen att denna inte tar bort grundorsaken till sjukdom? Man kan inte ställa lindring och förändring mot varandra! Livet är inte alltid så fyrkantigt.

Insändarna hävdar att vi inte bör låta frågan om tiggeri styras av känslor. Men det är en illusion att tro att vi kan koppla bort känslor från bedömningar och beslut. Vi bör istället försöka bli mer medvetna; ifrågasätta avoghet och misstänksamhet och försöka bejaka medkänsla och andra konstruktiva känslor.

Insändarskribenterna menar också att en del skänker pengar mest för att själva må bra, och att detta innebär en (omedveten) cynism. Det finns kanske människor som ger pengar - och mår bra av det - utan att helt förstå behovet av långsiktiga förändringar. Men då handlar det inte om cynism utan snarare om okunskap.

För övrigt tror jag att romerna själva bidrar till långsiktiga förbättringar genom att komma hit. Deras vistelse här skapar ju debatt, opinion och påtryckningar på Rumänien. Romerna har alltid varit diskriminerade, men hur många av oss var speciellt engagerade innan de fanns här? Och vad skulle hända om vi alla följde uppmaningen att sluta ge pengar i pappersmuggen? Dom skulle åka härifrån! En del svenskar skulle andas ut. Tidningsreportagen om romer skulle drastiskt minska. Debatten skulle tystna. Och hur skulle det bli med människors engagemang för romernas situation i Rumänien? Svaret är ganska givet. Det som inte skrivs om i tidningarna glöms väldig lätt bort!

Elisabeth Stålarm och Markus Hagberg vill (SLA 16/9) att vi ska sluta skänka pengar till tiggande romer. Man menar, bland annat med hänvisning till Åsa Regnér, att vi cementerar fattigdomen om vi ger pengar direkt till dem som tigger. Man föreslår att vi istället ska skänka pengar till organisationer som vill förbättra romernas situation i Rumänien.

Det är sant att vi inte tar bort grundorsaken till romernas fattigdom genom att ge dem pengar. Romerna behöver rättvisa och rimliga levnadsvillkor. Detta måste naturligtvis vara målsättningen, vilket jag tror de allra flesta, inklusive romerna själva, är överens om. Och det är förstås ytterst angeläget att stödja organisationer och politiska förslag som verkar för detta. Men sådana här förändringar tar tid! Och under den tiden behöver romerna en uthärdlig tillvaro. För närvarande har de inte ens basala behov tillgodosedda. Genom att ge pengar kan vi minska några människors akuta lidande en aning. Det handlar inte om bot, men om smärtlindring. Och det är ingenting man bör avfärda alltför lättvindigt. Hur skulle vi till exempel reagera om sjukvården konsekvent upphörde med all smärtlindring med motiveringen att denna inte tar bort grundorsaken till sjukdom? Man kan inte ställa lindring och förändring mot varandra! Livet är inte alltid så fyrkantigt.

Insändarna hävdar att vi inte bör låta frågan om tiggeri styras av känslor. Men det är en illusion att tro att vi kan koppla bort känslor från bedömningar och beslut. Vi bör istället försöka bli mer medvetna; ifrågasätta avoghet och misstänksamhet och försöka bejaka medkänsla och andra konstruktiva känslor.

Insändarskribenterna menar också att en del skänker pengar mest för att själva må bra, och att detta innebär en (omedveten) cynism. Det finns kanske människor som ger pengar - och mår bra av det - utan att helt förstå behovet av långsiktiga förändringar. Men då handlar det inte om cynism utan snarare om okunskap.

För övrigt tror jag att romerna själva bidrar till långsiktiga förbättringar genom att komma hit. Deras vistelse här skapar ju debatt, opinion och påtryckningar på Rumänien. Romerna har alltid varit diskriminerade, men hur många av oss var speciellt engagerade innan de fanns här? Och vad skulle hända om vi alla följde uppmaningen att sluta ge pengar i pappersmuggen? Dom skulle åka härifrån! En del svenskar skulle andas ut. Tidningsreportagen om romer skulle drastiskt minska. Debatten skulle tystna. Och hur skulle det bli med människors engagemang för romernas situation i Rumänien? Svaret är ganska givet. Det som inte skrivs om i tidningarna glöms väldig lätt bort!

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.