02 okt 2015 06:00

02 okt 2015 06:00

Arla sitter med Svarte Petter

MJÖLKBÖNDER

Replik. Angående insändaren Mjölkbönders klagan är ok (SLA 24/9)

Undertecknad är en tidigare mjölkproducent som med intresse följt debatten om läget för mjölkproducenterna men inte tidigare funnit anledning delta. När insändaren med ovanstående rubrik dök upp i torsdagstidningen var emellertid måttet rågat. Här skall dras en barmhärtighetens slöja över innehållet, men om en bredare kundgrupp skulle dela insändarens slutsatser är mjölkproducenterna verkligen illa ute. Det är tydligt att kunskapen om orsakerna till det uppkomna läget ute bland konsumenterna är begränsade. Något måste göras. Alltså, så här är det:

Mejerierna här i landet är nästan utan undantag ekonomiska föreningar och ägs av medlemmarna, Det stora Arla och ett fåtal mindre mejerier. Jag bortser nu från gårdsmejerierna. De mindre mejerierna är duktiga och betalar sin leverantörer någorlunda, men även för dem är det för tillfället knapert. Arla den store busen sköter sig sämre och medlemmarna går på knäna. Varför? Jo, Arla sitter med Svarte Petter, som i det här fallet är den mjölk som inte kan säljas inom landet.

De små duktiga mejerierna köper den mängden mjölk de kan hantera och sälja på den svenska marknaden, där priset trots läget på världsmarknaden är högre än globalt. Om det finns utrymme släpper de in nya medlemmar, annars, nix. För att undvika missförstånd så är de faktiskt väldigt duktiga, inte för att de betalar bättre utan för att de gör mycket fina mejeriprodukter precis som Arla.

I och med inträdet i EU uppstod det läget att den största föreningen automatiskt stod med ansvaret för det som inte kunde säljas inom landet, detta förstärktes av att Arla var så dominerande p.g.a. att mejerinäringen under en lång tid före EU-inträdet arbetat för att få till stånd ett enda mejeriföretag, i varje fall i Göta- och Svealand. Tidigare, före EU, hade vi en mjölkprisreglering som fördelade ansvaret för överskottet mellan föreningarna.

Arla insåg redan tidigt att så här skulle det bli. Därför beslöt man redan för femton år sedan att liera sig med den danska mejerirörelsen för att få del av deras erfarenhet på världsmarknaden med inarbetade varumärken och etablerade kontakter. Rätt eller fel? Idag kanske ingen applåderar, men om inte, hade Arla ändå varit ute på världsmarknaden med det svenska överskottet, då i konkurrens med den danska mejerirörelsen, som i det läget även gått in på den svenska marknaden. Ett överskott som inte svarar mot den verkliga överproduktionen, utan vuxit enormt på grund av slopade marknadshinder och därav följande lågprisimport.

Arla liksom övriga mejerier är skyldiga att hämta medlemmarnas mjölk. P.g.a. konkurrenslagstiftning och andra lagar har Arla genom sin storlek inskränkt handlingsfrihet. En medlem kan med ganska kort varsel lämna föreningen eller kanske endast leverera en del av sin produktion och resten till ett av de bättre betalande mejerierna och slipper därmed dela Arlas problem med överskottet för den delen, samtidigt övergår utrymmet på den svenska marknaden för hans produktion till det nya mejeriet. Detta tillsammans med det tillspetsade läget på världsmarknaden har lett till det uppkomna läget.

Jag har ingen lösning, men det finns anledning att fundera litet innan man utser syndabockar.

Holger Larsson

Undertecknad är en tidigare mjölkproducent som med intresse följt debatten om läget för mjölkproducenterna men inte tidigare funnit anledning delta. När insändaren med ovanstående rubrik dök upp i torsdagstidningen var emellertid måttet rågat. Här skall dras en barmhärtighetens slöja över innehållet, men om en bredare kundgrupp skulle dela insändarens slutsatser är mjölkproducenterna verkligen illa ute. Det är tydligt att kunskapen om orsakerna till det uppkomna läget ute bland konsumenterna är begränsade. Något måste göras. Alltså, så här är det:

Mejerierna här i landet är nästan utan undantag ekonomiska föreningar och ägs av medlemmarna, Det stora Arla och ett fåtal mindre mejerier. Jag bortser nu från gårdsmejerierna. De mindre mejerierna är duktiga och betalar sin leverantörer någorlunda, men även för dem är det för tillfället knapert. Arla den store busen sköter sig sämre och medlemmarna går på knäna. Varför? Jo, Arla sitter med Svarte Petter, som i det här fallet är den mjölk som inte kan säljas inom landet.

De små duktiga mejerierna köper den mängden mjölk de kan hantera och sälja på den svenska marknaden, där priset trots läget på världsmarknaden är högre än globalt. Om det finns utrymme släpper de in nya medlemmar, annars, nix. För att undvika missförstånd så är de faktiskt väldigt duktiga, inte för att de betalar bättre utan för att de gör mycket fina mejeriprodukter precis som Arla.

I och med inträdet i EU uppstod det läget att den största föreningen automatiskt stod med ansvaret för det som inte kunde säljas inom landet, detta förstärktes av att Arla var så dominerande p.g.a. att mejerinäringen under en lång tid före EU-inträdet arbetat för att få till stånd ett enda mejeriföretag, i varje fall i Göta- och Svealand. Tidigare, före EU, hade vi en mjölkprisreglering som fördelade ansvaret för överskottet mellan föreningarna.

Arla insåg redan tidigt att så här skulle det bli. Därför beslöt man redan för femton år sedan att liera sig med den danska mejerirörelsen för att få del av deras erfarenhet på världsmarknaden med inarbetade varumärken och etablerade kontakter. Rätt eller fel? Idag kanske ingen applåderar, men om inte, hade Arla ändå varit ute på världsmarknaden med det svenska överskottet, då i konkurrens med den danska mejerirörelsen, som i det läget även gått in på den svenska marknaden. Ett överskott som inte svarar mot den verkliga överproduktionen, utan vuxit enormt på grund av slopade marknadshinder och därav följande lågprisimport.

Arla liksom övriga mejerier är skyldiga att hämta medlemmarnas mjölk. P.g.a. konkurrenslagstiftning och andra lagar har Arla genom sin storlek inskränkt handlingsfrihet. En medlem kan med ganska kort varsel lämna föreningen eller kanske endast leverera en del av sin produktion och resten till ett av de bättre betalande mejerierna och slipper därmed dela Arlas problem med överskottet för den delen, samtidigt övergår utrymmet på den svenska marknaden för hans produktion till det nya mejeriet. Detta tillsammans med det tillspetsade läget på världsmarknaden har lett till det uppkomna läget.

Jag har ingen lösning, men det finns anledning att fundera litet innan man utser syndabockar.

Holger Larsson

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.