03 okt 2015 06:01

03 okt 2015 06:01

Det är markägarnas ansvar att skapa tallskog

REPLIK

I onsdagens SLA beskylldes älgen och jägarna för att mängden tallskog, lövträd och bärris minskar. All forskning visar dock att effekterna främst beror på hur skogsbruket bedrivs. Där markägarna tar sitt ansvar får vi mer bärris, mer mångfald och mer tilltalande skogar. Samt mindre viltskador. Varken älgarna eller jägarna kan hållas ansvariga för effekterna av ett alltmer intensivt skogsbruk.

Den svenska älgstammen tillväxte kraftigt under 60- och 70-talet, som en följd av minskat skogsbete av tamboskap, ökat trakthyggesbruk och ändrad avskjutning. Sedan toppåret 1982 har jägarna närmast halverat älgstammen genom reglerad avskjutning.

Skogsskadorna ligger dock kvar på ungefär samma nivå, vilket beror på att det finns allt mindre foder i dagens täta, mörka produktionsskogar. Det kommer helt enkelt ned för litet ljus till marken för att ris och buskar ska kunna utvecklas. Bärris missgynnas ytterligare av markberedning, stubbrytning, gödsling och kortare tid mellan plantering och slutavverkning.

I mörka skogar bildar ljusälskande trädslag som rönn, sälg och ek samtidigt inte träd. Såvida inte markägaren frihugger runt dem, vill säga. Det råder ingen tvekan om att ett alltmer intensivt skogsbruk ger mindre foder för viltet, mindre biologisk mångfald och mindre bär för oss människor. Särskilt stora blir effekterna i granskog, som är mörkare än tall- och blandskog.

Befintlig forskning visar att mängden foder är viktigare för mängden skogsskador, än vad antalet älgar är. Vill man genom en enda åtgärd minska viltskadorna bör man följaktligen öka mängden foder. Det sker enkelt genom att plantera tall i en större del av landskapet, vilket gör att älgarna sprids ut och skadenivåerna sjunker.

Artikelförfattarna har helt rätt i att skadorna på sina håll är oacceptabla och det planteras alldeles för litet tall. Ansvaret för val av trädslag ligger dock varken hos älgar eller hos jägare. Det är inte konstigt att en ensam markägare inte vill ta risken att vara först med att föryngra med tall. Om många gjorde det samtidigt skulle dock älgarna och skadorna spridas ut. Det krävs följaktligen ett gemensamt ansvartagande bland markägare för att sätta tall på landskapsnivå, på samma sätt som jägarna gemensamt tar ansvar för att reglera älgstammen.

Jägare och markägare har ett gemensamt ansvar för att samförvalta älg och skog och det är en självklar del av den nya älgförvaltningen att både älgar och foder ska förvaltas aktivt. Det måste ske med kompromissvilja och ansvarstagande från bägge parter.

Att sätta tall på tallmarker är den viktigaste delen i markägarnas ansvar. Det är också en helt central del av lösningen på problemen där de finns.

Kurt Andersson

ordförande Jägarförbundet Skaraborg

I onsdagens SLA beskylldes älgen och jägarna för att mängden tallskog, lövträd och bärris minskar. All forskning visar dock att effekterna främst beror på hur skogsbruket bedrivs. Där markägarna tar sitt ansvar får vi mer bärris, mer mångfald och mer tilltalande skogar. Samt mindre viltskador. Varken älgarna eller jägarna kan hållas ansvariga för effekterna av ett alltmer intensivt skogsbruk.

Den svenska älgstammen tillväxte kraftigt under 60- och 70-talet, som en följd av minskat skogsbete av tamboskap, ökat trakthyggesbruk och ändrad avskjutning. Sedan toppåret 1982 har jägarna närmast halverat älgstammen genom reglerad avskjutning.

Skogsskadorna ligger dock kvar på ungefär samma nivå, vilket beror på att det finns allt mindre foder i dagens täta, mörka produktionsskogar. Det kommer helt enkelt ned för litet ljus till marken för att ris och buskar ska kunna utvecklas. Bärris missgynnas ytterligare av markberedning, stubbrytning, gödsling och kortare tid mellan plantering och slutavverkning.

I mörka skogar bildar ljusälskande trädslag som rönn, sälg och ek samtidigt inte träd. Såvida inte markägaren frihugger runt dem, vill säga. Det råder ingen tvekan om att ett alltmer intensivt skogsbruk ger mindre foder för viltet, mindre biologisk mångfald och mindre bär för oss människor. Särskilt stora blir effekterna i granskog, som är mörkare än tall- och blandskog.

Befintlig forskning visar att mängden foder är viktigare för mängden skogsskador, än vad antalet älgar är. Vill man genom en enda åtgärd minska viltskadorna bör man följaktligen öka mängden foder. Det sker enkelt genom att plantera tall i en större del av landskapet, vilket gör att älgarna sprids ut och skadenivåerna sjunker.

Artikelförfattarna har helt rätt i att skadorna på sina håll är oacceptabla och det planteras alldeles för litet tall. Ansvaret för val av trädslag ligger dock varken hos älgar eller hos jägare. Det är inte konstigt att en ensam markägare inte vill ta risken att vara först med att föryngra med tall. Om många gjorde det samtidigt skulle dock älgarna och skadorna spridas ut. Det krävs följaktligen ett gemensamt ansvartagande bland markägare för att sätta tall på landskapsnivå, på samma sätt som jägarna gemensamt tar ansvar för att reglera älgstammen.

Jägare och markägare har ett gemensamt ansvar för att samförvalta älg och skog och det är en självklar del av den nya älgförvaltningen att både älgar och foder ska förvaltas aktivt. Det måste ske med kompromissvilja och ansvarstagande från bägge parter.

Att sätta tall på tallmarker är den viktigaste delen i markägarnas ansvar. Det är också en helt central del av lösningen på problemen där de finns.

Kurt Andersson

ordförande Jägarförbundet Skaraborg

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.